Tagg: pappa

På grund av din alkoholism

Det fanns många stunder då du var en usel pappa. På grund av din alkoholism.
Det fanns många stunder då jag var en usel dotter. På grund av din alkoholism.

Förlåt. Din förlåtelse kan jag aldrig få, men jag tror du hade bett om förlåtelse om du du kunnat.

Är hemma, städar. Något jag brukar göra när jag inte mår bra och just nu är jag i slutet av en kur av Primolut-Nor och med de hormonerna i kroppen mår jag sällan bra. Många tankar som kommer upp till ytan, som så många gånger sedan min födelsedag så tänker jag på pappa. Kan liksom inte låta bli, går i genom i tankarna många jobbiga stunder från min uppväxt (de vill säga de jag minns) och även jobbiga stunder från senare i livet. Bearbetar. Så många gånger jag varit förbannad, så många gånger jag varit förtvivlad och så många gånger jag önskat att jag haft andra föräldrar. Förlåt pappa, men så var det.

Men jag vet en sak, jag saknar dig. Förlåt pappa för att jag ibland var en sådan usel dotter.

Lite av det ena och lite av det andra, eller allt i en enda röra

Och vad menar jag egentligen med en sådan rubrik? Kanske inget, kanske allt…och så blev jag lika flummig här också. Som vanligt olika tankar som far runt i huvudet, kanske skrivs de ner här huller om buller. Sen dagen idag, som inte har varit någon höjdare – men de kan de kanske inte heller alltid vara, men låt mig berätta att det blir inte lättare när man äter de förhatliga Primolut-Nor. Det blir ibland så tydligt för mig att känslorna inte alltid är mina utan kommer av de extra hormonerna. Och mina egna känslor blir förstärkta, både de bra och de dåliga. Humörsvängningar deluxe. Hemmadagar, som denna, gör det inte så mycket eftersom det bara är jag som blir lidande av dem. När jag jobbar eller av annan anledning befinner mig bland folk är det värre. Men men…jag blöder ju inte konstant i alla fall. Måste komma ihåg det de där dagarna som är extra jobbiga.

För övrigt kliar mina sår på händer och knän så jag håller på att bli galen! I natt vaknade jag två gånger att jag kliade och rev på det ena såret, hade sårskorpor under alla mina (korta) fingernaglar.

Härom dagen funderade jag på resor och sparande, fast jag visste ju egentligen att det aldrig skulle bli tal om någon lyxig resa (hur mycket jag än skulle vilja det vissa stunder). Nu har jag varit så där galet förnuftig och flyttat merparten till ett sparkonto med bättre ränta, här ska det förräntas och jag ska bli en ”rik” arvtagerska. Nå väl, rik blir jag inte, men det ska sparas och i slutändan kommer det förmodligen bli handpenning till någon ny lägenhet. Tror pappa flinar lite åt det, var han nu råkar befinna sig, jag är ju hans hoppjerka till dotter. Ständigt dessa flyttar, han hade slutat förvånas. Tror han skulle vara nöjd med det valet av hur jag valt att använda mig av mitt arv. Eller, jag hoppas det i alla fall.

Och där kom stressklådan som ett brev på posten, den som kommer ibland när jag blir ledsen, stressad eller nervös. Bort med den tack.

Annars då? Jodå, tack, bara bra. Eller inte. Kryper på väggarna här hemma. Haft feber i början av veckan och således varit hemma från jobbet. Precis som jag behöver ensamtid (då jag gärna inte gör så mycket) för att orka med livet så behöver jag aktiviteter och social samvaro av något slag för att inte bli rastlös…denna rastlöshet har tyvärr tendens till att leda till apati då jag verkligen inte orkar göra något alls. Lagom är bäst. Av det mesta.

Men nej, slutpladdrat för stunden. Sängen kallar. Eller den borde göra det i alla fall.

Ett arv rikare…

…och en pappa fattigare. Eller en pappa fattigare har jag ju varit sedan i december och angående ett arv rikare så var det bara halva arvet som vi fick idag, allt i enlighet med pappas testamente. Fast helst av allt hade jag sluppit att få arvet utbetalat idag och haft pappa kvar i livet, hade helst sluppit varit med om att han dog så ung när alla på hans sida släkten blir så gamla.

Hur som helst, tack vare en ursnäll kollega så behövde jag inte åka in till jobbet för att jobba några timmar på kvällen – jag är henne för evigt tacksam och jag hoppas deras kväll blev lugn. Jag slapp därför känna mig stressad över tiden, var tillräckligt stressad som det var ändå, och allt drog verkligen ut på tiden på grund av att juristen inte var så förberedd som hon kunde ha varit. Men nu är det gjort i alla fall och det känns bra att ha det avklarat, eller pappas bankfack finns kvar att gå i genom eftersom styvmor inte hade tänkt på att ta med sig nyckeln.

Lunchade med syster innan. Åt en sallad på ett ställe där ”salladerna skulle vara sååå goda” och syster blev helt lyrisk, men jag var inte lika nöjd. Min kloka syster sa att hon funderade på att köpa något smycke av en del av arvet, att ha som ett minne eftersom hon inte ville ha någon av pappas klockor. Eller ville ha, det kanske hon vill men hon skulle inte använda den utan min systerson skulle nog få den i så fall. Min styvmor tycker dock det är lite jobbigt att pappa bara hade två ”fina” klockor eftersom vi är tre barn, hur man än gör så blir ju någon utan. Jag däremot tycker det är självklart att det är syster och bror som ska ha var sin klocka eftersom 1. bror kan använda den själv 2. syster har en son som kan använda en. Jag däremot skulle inte använda den utan klockan skulle bli liggande i en låda, jag har ju (och kommer aldrig att få) en son som skulle kunna använda den. Tyvärr.

Så jo, ett smycke kan jag också tänka mig att köpa som minne. Ett armband närmare bestämt så därför surfade jag in på Efva Attling och det lutar nog åt att det blir två armband. Det första blir Mini Pencez Bracelet som har texten ”Pencez de moy” (Tänk på mig) ingraverat. Armband nummer två blir Mini Twosome Bracelet med texten ”Amor vincit omnia” (som så klart betyder Kärleken övervinnar allt).

Syster var också nervös inför dagen och tyckte att det skulle bli jobbigt. Till skillnad från mig så tyckte hon att det skulle jobbigt eftersom huset försvinner (tillhör ju min styvmor nu) och att det typ skulle vara det sista av pappa, att allt av honom nu skulle vara borta. Kan ärligt talat säga att jag inte har tänkt den tanken, men så har ju jag helt andra minnen av och från det huset än vad min syster har. Hon bodde aldrig där, till skillnad från mig och min bror. Alla hennes dåliga minnen är främst kopplade till det hus som vi bodde i när hon var liten, en tid som jag nästan hel har förträngt eller var för liten att minnas. Men det hus som ”försvann” nu minns jag allt för väl, har alldeles för många dåliga minnen från det huset…och den tiden. Så dåligt som jag har mått där, så ledsen jag varit, så många tårar – bara glad att slippa det. Visst finns det även bra stunder att minnas men de dåliga tar överhanden. Som till exempel minnet av hur jag en kall snöig vintermorgon springer ut i bara nattlinnet för att skrika på pappa när han börjat klyva ved klockan 7, självklart hade han redan börjat dricka. Så arg jag var, så ledsen…och kall om fötterna eftersom det var snö på marken, men det märkte jag inte förrän jag kom in.

Och ändå saknar jag honom, för trots allt så fanns han alltid där för mig. Stod ut med mig när ingen annan gjorde det. Var stolt över mig när ingen annan var det. Älskade mig när ingen annan gjorde det, trots att jag nog aldrig förtjänade det.

Att han inte längre finns, jag kan fortfarande inte förstå det. Pappa, jag saknar dig.

Den här dagen

Vissa dagar önskar man att man inte hade gått upp över huvudtaget, idag var en sådan dag. En natt med dålig sömn – ja, jag har tyvärr dåliga nätter fortfarande. Natten avbröts mitt i en mardröm av en katt som tyckte det var läge att hoppa upp på mattes mage, vaknade därför i bottenlös skräck…var hopplöst att somna om efter det, för mycket tankar som snurrade.

Klockan ringde, jag ”skuttade” in i duschen. Så långt allt bra. Ända tills hyllan jag har i duschen, som sitter uppe med sugproppar, ramlade ner och landade på min tå. Jo men visst, toppenmorgon. Vid det här laget ville jag bara gråta.

Men till jobbet kom jag och där ville jag bara gråta mer, fällde också några tårar. Varför? På fredag ska jag och min syster, bror och styvmor till banken för arvsskifte vilket jag verkligen inte ser fram emot, alls. Hur som helst, förra veckan pratade jag med min chef om att vara ledig helst hela dagen och hon skulle försöka fixa det men att jag eventuellt skulle behöva jobba de sista timmarna av passet. Kollade schemapärmen idag och det var fixat, förutom att chefen inte hade skrivit in att jag skulle vara ledig….så nu anser det som är ansvarig för veckan att jag måste jobba de där timmarna ändå, trots att det är full styrka även utan mig. Kan inte förklara hur mycket det stressar mig eftersom jag inte vet hur jag kommer må efter mötet på banken, jag är redan stressad inför det och detta gjorde verkligen inte saken bättre.

Sorgen är fortfarande så nära och jag gråter flera gånger per vecka, kan fortfarande inte förstå att han inte finns längre. Man tänker på annat och helt plötsligt så har tankarna tagit någon väg som leder in en på tankar om honom och sen är det kört…

Så den här dagen, jag borde inte ha gått upp. Till dess försvar så kan jag säga att själva jobbdagen trots allt blev bra, efter lite omvägar teamades jag ihop med en av mina favoriter och vi fick bra kirurger i såret. Så helt värdelöst var den inte, som tur var.

Och just ja, kom på att det var läge att börja äta mina förhatliga Primolut-Nor idag, så lagom till på fredag kommer jag vara svängig i humöret så det skriker om det. Visst, jag kunde ha väntat men jag hade redan väntat två veckor för länge och jag ville hinna äta kuren och blöda klart innan det är dags för Midnattsloppet.

När man kommer till en insikt

Igår var jag som planerat och tände ett ljus för pappa vid minneslunden här i Yttre Bortre. Det var fint där nu, många hade varit där med blommor och kyrkogården var vårfixad. Minneslunden har blivit ett välbesökt plats för mig, har ofta haft åtminstone ett värmeljus med mig när jag varit ute och gått. Ofta har jag suttit där några minuter och bara tänkt, inte alltid på pappa utan ofta på andra saker i livet. Många gånger har jag gråtit lite grann, tyckt att livet var orättvist, känt mig ensam. Kanske funnit lite ro.

Igår var det inte så, igår infann sig bara en känsla om att vara klar. Jag är klar med att gå till minneslunden. Kanske kom detta för att det var ljust igår när jag var dit och våren spirade runt omkring mig, det var en annan känsla där nu mot när snön låg djup och träden stod kala. Nu är det vår, och när våren kom skulle pappa få sin vila vid minneslunden vid Tillinge kyrka, det gick ju inte tidigare när marken var hård. Vet inte om han fått komma dit än, men misstänker det. Han finns där nu, och jag kände inte samma ro som jag brukar vid minneslunden här nu – kanske har det ett samband. Eller så har jag bara kommit ett steg längre i sorgeprocessen. Hur det än är så kommer jag inte gå till minneslunden lika ofta, jag känner att jag är klar med det.

%d bloggare gillar detta: