Tagg: musik

Vet inte jag

Kan man överdosera i optimism och att vara positiv? Kan man? Ja, inte vet jag. Hur som helst så har idag inte varit någon bra dag och jag kan egentligen inte sätta fingret på varför dagen inte har varit något bra. Inget har hänt, inget som har kunnat få mitt humör att sjunka till botten. Kommer inte ihåg om humöret var lågt redan i morse eller om det kom senare under dagen. Hade en relativt bra kväll på jobbet, visserligen en del att göra men inte för mycket och inte heller för lite. Hade ett bra team och hade bra doktorer hela passet, hade inget trassel med avdelningar när jag skulle rapportera upp patienter. Köpte en Pepsi Max trots att det inte var fredag…

…men ändå. Humöret nära botten. Kanske för att jag jobbar många pass på raken, kanske för att jag inte har något planerat när jag slutar på lördag vid fyra och sen är ledig i två dagar. Kanske för en kommentar på tv, en kommentar som jag känner igen, en kommentar efter missfall, ”du blev ju gravid, det kan hända igen…”

Vet inte jag, men plötsligt kändes livet lite tråkigt igen. Innehållslöst. Inget roligt som händer, inget roligt att se fram emot. Bara trist. Ensamheten är för nära, väver in mig, omsluter mig, låter mig inte smita.

Att jag dessutom har förkylningskänningar gör ju inte saken bättre.

Vill falla, skulle kunna falla, men får inte falla eftersom det ändå inte är någon idé, varför falla när det bara leder till att man blir sårad. Orkar inte vara den enda som faller igen… Så jag håller tillbaka mina känslor, jag håller tillbaka mina tankar och hoppas att det en dag blir annorlunda, men kommer det någonsin att bli det.

Bara negativa tankar nu. Avslutar med en favorit…och hoppas att jag vaknar på bättre humör, hoppas på en bättre torsdag.

Trött eller något sånt

Hade egentligen tänkt skriva lite men känner att jag inte har någon lust, bara en massa tankar som snurrar i huvudet. Om jobbet, vikten, ensamheten, träning, 30-dagarskuren – allt möjligt alltså. Hur som helst, dagen har haft sina ljusa stunder också, en trevlig långpromenad i mycket trevligt sällskap – tiden flög förbi som vanligt.

Har en katt som hänger på armen, inte lätt att skriva då, men det är någon som har saknat matte. Lillskruttan! 🙂

Sitter och irriterar mig lite över att Andy Bell inte finns på Spotify, Erasure finns ju men inte hans soloskiva. En av mina favoritlåtar:

Även om jag faktiskt vill det….trots att jag sa något helt annat tidigare i år.

Kanske dags att sova, semestern är över och i morgon är det dags att jobba igen.

MJ

Nu är det bekräftat av CNN som tydligen har pratat med någon ”coroner” – King of pop är död. Och Farrah Fawcett också.

Helt otroligt.

Min favoritlåt av MJ:

Veckan över

C var upptagen, så jag blev ”all by myself” idag. 🙁 Men men, jag har lyckats fördriva dagen i alla fall, men inte gjort något vettigt. Fått min dagliga promenad och även den obligatoriska regnskuren (så klart).

Har ont i magen också ty jag har syndat. Det följde med mig lite smågodis hem, eller tanken var att det skulle vara lite men i slutändan blev det lite väl mycket. Så nu på kvällen låg jag i soffan och läste bloggar, vilket påminner mig – måste städa upp i min blogglista, över hälften orkar jag inte läsa längre. Sen tog jag ett bad och åt upp resterna i skålen, något som ledde till magont. Att jag aldrig lär mig!

Måndag i morgon, inledningen av min tredje semestervecka. Som det ser ut ska det bli bättre väder så jag har tänkt mig försöka få lite sol, undrens tid är inte förbi. Nå väl, vi får se hur det blir med det, vet ju inte hur vädret verkligen blir. Att de lovar sol, behöver inte betyda sol. Sen ska jag försöka få till en lunch med L också, alldeles för länge sedan sist. Tror faktiskt inte jag har träffat henne detta år, oj. Trist men nog tyvärr sant, hon har fullt upp med familjen och doktorandstudierna och har inte tid med mig. Känns ibland som jag har hamnat utanför eftersom jag inte har några barn, hon umgås mest med sina mammavänner när hon är ledig. Typiskt! Nu började jag tänka på hur glad hon var över att min graviditet förra året, hon var så glad för min skull eftersom hon visste om allt elände. Men samtidigt så tror jag hon var glad för att vi skulle få mer gemensamt igen. Men mitt lilla knytt ville inte stanna… Det tragiska är att när jag äntligen vågade lita på det, då var knytt redan dött och jag hade bara en tom hinnsäck kvar. Visst jag hade varit ensamstående mamma, men jag hade klarat det, det vet jag ju.

Men, men, inget att grubbla eller tänka på, nu blev det som det blev. Inget att göra åt.

Tack underbara Maria som alltid, nåja nästan alltid, finns där på msn när man behöver skriva/prata/nojja/grubbla/bubbla av sig. Vad skulle jag göra utan dig!? *kraaaaaaaaaaaaaaaam*

Ligger i soffan, en stor kudde under knät och datorn i knät. Lyssnar på Missy Higgins som verkligen är en av mina stora favoriter. Hon har många bra låtar men mina favoriter är de där hon spelar piano. Bjuder på en här, hade svårt att välja vilken eftersom jag inte kan välja bara en favorit.

Och kudden bredvid mig börjar tappa sin goda lukt, attans. *kryptisk igen*

Now we are free

Lustigt hur det kan vara, en dag vaknar man och mår toppen, man är glad, livet känns lätt. En annan dag, som denna till exempel, vaknar man med gråthuvudvärken kvar sedan dagen innan och tårarna är inte långt borta. Detta år då jag mått så bra för att sen falla tillbaka på en mer normal nivå, jag var inte förberedd att snubbla, inte beredd att ramla ner i ett hål. Tror inte jag har nått botten utan hänger på kanten och håller fast mig för glatta livet, för jag vill inte ner till botten – jag vill INTE!

Så varför detta, varför nu? En dum kommentar från en familjemedlem, angående barn. Jag som alltid varit öppen med barnlösheten med vänner och här på nätet, har inte varit lika öppen om det med min familj. De vet inte hur hårt det har tagit… Så när jag umgås med min familj så visar jag inte att jag tar åt mig utan jag fortsätter att vara den som de är van vid, den glada och bubbliga. Sen när åter igen kommer hem till tryggheten så kommer reaktionen. Och jag var inte förberedd, jag var verkligen inte det. Men i ett slag var den förbannade barnlösheten så nära igen och jag kände mig så liten och ensam.

Och hur kommer det sig egentligen att man när man är ledsen/deppig lyssnar på musik som förstärker den känslan, istället för att lyssna på glad peppmusik? En av mina absoluta favoritfilmer är Gladiator och jag gråter alltid lika mycket när Maximus dör, spelar ingen roll hur många gånger jag sett filmen. Jag kan till och med gråta när jag hör vissa låtar från filmen, en av favoriterna är ”Now we are free” (inte bästa versionen men den duger också)…lyssnar på den nu, så bra.

Det regnar inte för tillfället, otroligt nog, så det är dags för morgonpromenad nu.

%d bloggare gillar detta: