På jourtid, det vill säga kvällar och helger, så händer det att jag instrumenterar på akuta kejsarsnitt. Erfarna operationssjuksköterskor tycker oftast det är en ganska tråkig operation men jag, som än så länge har långt kvar innan jag kan kalla mig erfaren, tycker det är roligt att gå på snitt. Det är en stor händelse i föräldrarnas liv och jag tycker det är viktigt att försöka göra så att det känns tryggt och säkert för paret, i den mån jag kan påverka det.
Men så är jag ju ofrivilligt barnlös och har ibland tänkt att det är lite underligt att jag hanterar och klarar av denna situation utan minsta tillstymmelse till ”hugg i bröstet” av längtan/avundsjuka. Visst, man skulle kunna tänka att när jag är på jobbet så går jag in min professionella yrkesroll, och det stämmer nog till viss del. Men hur professionell man än är så finns ju ändå ens känslor med i bakhuvudet och kan om man har otur ”störa” för mycket. Så är det nu inte, jag har inga alls problem att instrumentera eller passa på sal vid snitt och tar oftast varje tillfälle i akt att vara den som går ner till förlossningen.
Det har tagit mig många år att komma hit, många tunga år med många tunga känslor och mycket tårar. Visst, tårarna kommer ibland även nu… Hur som helst, det är skönt att se att det faktiskt fungerar för andra, det fungerade bara inte för mig.
Nr 86 av #blogg100.