…standing in front of a boy, asking him to love her.
När huvudet är dumt får hjärtat lida.
Jag lever
Jodå, jag gör faktiskt det – även om det kanske inte har märkts här. Jag hamnade i en svacka och än har jag inte lyckats ta mig ur den, även om det är bättre. Det började med att jag inte sov, något som jag allt för väl kände igen sedan sommaren 2010. Sen började paniken och stressen komma eftersom jag inte orkade vara ”mig själv” på jobbet eftersom jag inte sov. Och en dag fick jag en rejäl ångestattack på jobbet, det gick inte längre.
Så vad beror det på? Ja, allt och inget. Det senaste året har inneburit stora förändringar när det gäller mitt liv – nytt jobb, singel igen, ny bostad i ett för mig okänt område….och så pappas död. Plus allt annat gammalt som jag alltid går och bär på, inte att förglömma, för de sakerna är duktiga på att komma upp till ytan när allt annat är jobbigt. Medicinen jag äter för mina blödningsproblem, Primolut-Nor, gör att mitt humör går i stormiga vågor. Istället för små vågor så stormar det ordentligt och det är så tydligt för mig att det inte är mina känslor. Eller jo, det är det ju, men överdrivet förstärkta och att hålla dem i kontroll när jag var så trött var nästan omöjligt. Därav paniken att försöka vara ”mig själv”, eller den person som alla tror att jag är och den jag tror att jag måste vara för att någon över huvudtaget ska tycka om mig. För så är det, en stor bov i dramat är att jag aldrig tror att någon tycker om mig, att det helt enkelt är omöjligt. Och visst vet jag att detta är helt fel, men det är svårt att ändra på invanda tankebanor.
Hur jag mår nu? Som jag skrev ovan så börjar det bli bättre, men jag är inte ännu där jag vill. Jag, hör och häpna, ringde vårdcentralen och fick sömntabletter utskrivna vilket har hjälpt mig att sova de nätter jag tar dem. Eller oftast i alla fall, ibland har jag inte kunnat sova trots att jag tagit en. Som fröken Kan Själv så är jag dock envis och vill helst inte ta dem, vilket oftast resulterar i att jag ligger vaken till framåt fyra på morgonen. Stressen finns fortfarande under ytan och jag kommer på mig själv att nervöst vicka på foten, med en stressad känsla i hela kroppen. Den här veckan har jag varit dålig på att röra mig, motion är bra medicin vet jag sen förra gången så jag måste bättra mig på den punkten. Sen missköter jag kosten just nu också, något som jag också måste ta tag i snarast.
Så jo, jag lever. Jag mår bara inte så bra. Och eftersom jag inte orkar läsa igenom det jag skrivit kan jag tänka mig både en och två underliga formuleringar, men så får det vara.
#sytycd
Om hans första audition fick mig att gråta så är det inget emot vad nummer två fick. Hampton ”Exorcist” Williams med flickvän och dotter – helt underbart.
Ofrivilligt barnlösas dag
Idag är det ”min” dag, min och alla ofrivilligt barnlösas dag. Alla kvinnor och män där ute som skulle göra allt för att att istället få firas på Mors eller Fars dag. Alla de som längtar, kämpar och hoppas, men som om och om igen möter sorgen i varje misslyckat försök. All denna längtan som bara mynnar ut i sorg. Alla dessa försök som mynnar ut i blod och tårar. Det är också en dag för alla de som en gång har varit ofrivilligt barnlös men som har lyckats nå målet, det vill säga ett levande barn i sina armar. Många tidigare ofrivilligt barnlösa identifierar sig fortfarande som just det, ofrivilligt barnlös trots att de ”nått målet”.
Som ni kan förstå är det egentligen ingen dag man firar utan en dag som finns för att uppmärksamma andra om ofrivillig barnlöshet, en sjukdom som många lider av i tysthet. Idag uppmärksammar vi denna sjukdom, i år för tredje året. Första året skrev jag om min/vår historia, en historia utan lyckligt slut, och förra året skrev jag några rader om varför jag anser denna dag behövs.
…och fortfarande tänker jag på min barnlöshet varje dag, detta trots att jag ”mår bra” i min barnlöshet. Den gör sig ständigt påmind på ett eller annat sätt. Kanske hade det varit lättare att låta bli att tänka på det om det inte var så att min förrädiska kropp så ofta för sig påmind om att den inte fungerar…
Hopplöst just nu
När allt bara känns tråkigt och man undrar när det ska bli ens tur, en sådan dag har det varit idag. Jag vill må bra, det gör jag inte nu. Jag vill vara nöjd med mig själv, det är jag inte nu. Jag vill vara glad, det är jag inte nu. Vissa dagar är bara så här, allt känns bara tråkigt och allt känns hopplöst. När det ska bli min tur? Med vad, kanske du undrar – det undrar jag med. Kanske är jag bara trött just nu, kanske går det över snart – denna känsla av hopplöshet.