På väg ner?

by  on  in om vardagen • 2 Comments

Ärligt talat, jag vet inte. Är jag på väg ner i en svacka även jag eller är det bara en tillfällig liten grop? Denna onsdag har inte varit någon bra dag på något sätt, så usel att jag snart kommer lägga mig och glömma att den ens existerat – förhoppningsvis. Jag är besviken på mig själv, trött på att jag sätter upp krav för mig själv som jag ännu inte når upp till. Sen föraktet för att jag lät mig gå upp så mycket i vikt igen, nästan till den vikt jag hade när jag en gång började viktväkta för över tio år sedan. Känner mig äcklad över min kropp och kan (idag) inte vara nöjd över att jag faktiskt gått ner över fem kilo redan.

Ensamheten.

Och sen sorgen efter pappa…

Kanske är det bara en tillfällig svacka, kanske är jag bara trött, kanske är det bättre efter helgen. Jag hoppas det. Orkar inte må så här.

Nr 29 av #blogg 100.

Lite svammel så är på kvällskvisten

by  on  in om vardagen • 0 Comments

Jag tror minsann att jag fortfarande går omkring och är lite arg, jag kan inte skaka av mig känslan och idag har jag varit mer lättretlig än vanligt. Jag tror dock inte att detta har varit så uppenbart för de flesta av mina jobbarkompisar, jag har nog varit mitt vanliga jag den större delen av tiden. Men arg är jag men nog främst ledsen, och så längtar jag något så fruktansvärt efter fredag kl 15 då jag ÄNTLIGEN har jobbat klart för veckan och får ta helg. Ser så fram emot två lediga dagar så hittills inte har några planer och med största sannolikhet kommer det att förbli så. Jag ska bara ta det lugnt, slösurfa, titta på tv, sova länge!

Man skulle kunna tro att jag inte tycker om mitt jobb då jag längtar så till helgen, men så är det inte. Jag tycker verkligen om mitt jobb och jag trivs på den operationsavdelning jag är på, visst är det lite rörigt emellanåt men så är det överallt. Jag skulle inte passa på ett måndag till fredag jobb, jag tycker om mina lediga vardagar och mina jobbkvällar. Visst suckar jag när det är dags att jobba helg och alla andra är lediga, speciellt när alla andra har långhelger och jag jobbar som det skulle vara vilken dag som helst. Men visst skulle det vara trevligt med ett kontor ibland, med sitt eget skrivbord och sin egna dator, en plats som bara var min…men tror inte jag skulle passa på ett sådant jobb trots allt, alldeles för stillasittande. Fast vad vet jag, har aldrig haft ett jobb där jag haft min egna plats, har alltid fått dela med alla andra.

Slutsvamlat för denna gång! En nackdel med kvällsjobb kan vara att man ska upp tidigt nästföljande dag, vilket är fallet denna gång, så nu kallar sängen på mig.

Nr 28 av #blogg 100.

Ett ljus för pappa

by  on  in om vardagen • 0 Comments

20130218-235204.jpg

Var till minneslunden idag, precis som jag planerat. Satt där i mörkret ett tag, tänkte på när jag var liten och grät litegrann. Ingen bra dag idag.

Inte många ljus där idag, bara ett till förutom pappas.

Tiden som varit och tiden som kommer

by  on  in om vardagen • 0 Comments

Idag gör jag något ovanligt, jag skriver dagens inlägg cirka tolv timmar tidigare än normalt. Humöret är ungefär som igår, lite mer nedstämd och kanske mindre arg. Brukar visserligen aldrig vara på toppenhumör på mina endagsledigheter, avskyr att bara vara ledig en dag och har aldrig förstått varför jag envisas att lägga mitt schema så. Men så måste jag ju också få ihop mina timmar, så i slutändan har jag aldrig något val. En av dagens uppgifter är att sitta och försöka knåpa ihop ett passande schema för ytterligare åtta veckor, ska göra mitt bästa för att undvika att lägga endagsledigt…

Hittade en lista hos Julia Skott som jag tänkte kunde vara kul:

För fem år sedan var jag 32 år och hade precis flyttat ihop med missarnas fd husse i Uppsala. Jag hade varit (grundutbildad) sjuksköterska i ett år och jobbade på Akademiska. För precis fem år sedan var jag gravid, men visste inte om det. När jag väl förstod det så var ”knodden” redan på väg bort, jag fick ett MA (fördröjt missfall) – sorgligt nog det närmaste jag kommit att få barn. Senare samma år fick jag äran att bli matte till Saga och Siri, mina älskade Vimmerbytöser.

För tre år sedan var jag 34 år. Jag jobbade på akuten, ett av de roligaste sjuksköterskejobb jag haft. Jag var singel och bodde i min underbara lägenhet i Uppsala som hade varit min i några månader. Jag nätdejtade och gick bland annat på en fikadejt med en kille som inte vågade se mig i ögonen. Senare samma år träffade jag missarnas husse på en tweetup, blev sjukskriven och slutade på akuten, gick tillbaka till avdelningsjobb och började jobba heltid natt.

För ett år sedan var jag 36 år. Jag bodde med missarnas husse, hade alltså lämnat Uppsala och Akademiska bakom mig. Jag pluggade till operationssjuksköterska och hade i februari praktik på thoraxoperation. Jobbade extra på ett patienthotell, främst långa och tråkiga nätter. Senare under året tog jag examen och fick mitt första jobb som operationssjuksköterska, jag och missarna flyttade till yttre bortre och jag var singel igen, jag fyllde år och pappa dog.

Igår jobbade jag ett dagpass och gick upp alldeles för tidigt. Jag var ute och sprang på kvällen och jag var arg på pappa.

Imorgon är det dags att jobba igen, inga andra planer än så.

Om ett år jobbar jag kvar på mitt jobb och har blivit mer trygg i min yrkesroll. Jag bor antagligen kvar i yttre bortre i min lilla lägenhet, förhoppningsvis har jag då köpt en soffa. Om ett år väger jag 65 kg, är vältränad och mår bra.

Om tre år har jag nyligen fyllt 40 år – jisses! Kanske är jag kvar på nuvarande jobb, kanske har jag skrivit min magisteruppsats, kanske har jag börjat på forskarutbildningen (inte lika säker på om jag vill det längre, men saker och ting ändras ju). Jag bor nog kvar i yttre bortre men kanske har jag flyttat närmare storstaden.

Nr 27 av #blogg 100.

Idag är jag bara arg

by  on  in om vardagen • 0 Comments

Arg på pappa för att han gick och dog. Arg för att han lämnade min styvmor ensam. Arg för att han är en av anledningarna till att min syster mår dålig. Arg för att allt som måste tas om hand om bara för att han dog. Arg för att han gjort mig föräldralös (fastän jag tekniskt sett inte är det eftersom min så kallade mor fortfarande är i livet). Arg för att jag också är ledsen. Arg för att jag är ensam. Arg. Arg. Arg.

Så idag tände jag ljuset vid hans fotografi i arg protest. Kan låta konstigt, att tända ett ljus i protest, men jag vet att han skulle ha tyckt att det bara var dumheter att göra så, att tända ett ljus för hans skull istället för att bara fortsätta med våra liv som om han inte hade dött, som om han inte försvunnit ur våra liv. Kan framför mig se och höra precis vad han skulle säga, muttrande. Så idag tände jag ljuset och pratade argt med honom, sa att han inte hade något att säga till om längre eftersom han gick och dog….och tillade sen att han visserligen inte hade haft så mycket att säga till om innan han dog heller men att han åtminstone hade fått komma med åsikter.

I morgon är det bouppteckning som jag och mina syskon är kallade till, plus styvmor då så klart. Jag har valt att inte gå, precis som min syster, men min bror ska dit och får berätta sen. Anledning till varför jag väljer att inte gå är för att jag känner att jag inte orkar eftersom jag under två veckor bara har endagsledigt vid två tillfällen. Att då på en ledig dag åka ”hem” fram och tillbaka tar för mycket tid och ork just nu. Istället tänker jag i morgon gå och protesttända ljus vid minneslunden – ”ha, där får du för att du gick och dog!”

När jag satt och surfade runt idag så hittade jag ett härligt reportage från 1960-talet, om en syskonskara vid Hepovattnet. Vid Heppvattnet har jag spenderat många somrar då vi har sommarstuga i området och jag minns brorsonen Stig som en sur och grinig äldre man som jag var lite rädd för. Men hans hundar tyckte jag om! Det som är extra roligt med filmen är den härliga essedialekten som syskonen pratar, så som farmor och farfar pratade. Så som pappa pratade (fast kanske inte riktigt lika grovt) varenda gång när vi var i Finland eller när han pratade i telefon med dem hemifrån, övriga stunder pratade han ”svenska”.(Filmen är ganska lång men vill man höra exempel på dialekten så kan man exempelvis lyssna från 1 minut och framåt och vid 9:30 och framåt.) Här finns filmen!

”He somb ja ha kunnat, så di kan ja!”

Nr 26 av #blogg 100.

%d bloggare gillar detta: