Eftersom även denna dag har spenderats i sängen eller soffan så fortsätter jag min rapportering av #projektsthlmmarathon2015, ligger ju efter med den.
Vecka 10, första veckan i februari, och jag är på kurs i Stockholm i frakturkirurgi måndag till onsdag. Intensiva och lärorika dagar med mycket fika och godsaker, som vanligt när man är i väg med andra ord. Dessa dagar blir det ingen träning och jag får inte heller ihop många steg eftersom kursen hålls på samma hotell som vi bor på.
Träningen
Måndag: Kurs
Tisdag: Kurs
Onsdag: Kurs
Torsdag: Vila
Fredag: Löpning
Lördag: Längdskidor + Styrka
Söndag: Löpning
Löpningen
Två pass med löpning, det första skulle vara medelhård distans och jag kände mig nöjd med att klara av att springa fyra kilometer i lite hårdare tempo. Till helgen var det dags för det första passet ”långdistans” och jag hade för första gången min vätskeväst på mig. Kändes lite fånigt att springa omkring med den på mig men inser att jag måste vänja mig vid att dricka under passen redan nu. Varför jag känner mig fånig? Många orsaker, för det första att jag fortfarande känner mig som fröken Fluff när jag är ute och tänker för mycket på vad andra tänker på när det ser mig. (Visst, de tänker nog ingenting men mitt huvud kommer på många negativa saker de kan tänka om mig.) För det andra känns det lite fånigt eftersom långpassen ännu är så pass korta. Hur som helst, passet gick bra men jag var lite trött i en uppförsbacke mot slutet.
Vikten
Trots kurs och lite träning så blev det ett rejält minus på vågen, på måndagen efter vecka 10 visade vågen ett minus på ett och ett halvt kilo (och det är ju måndagsvikten som räknas, men eftersom jag väger mig varje morgon så vet jag att jag på tisdagen vägde ett kilo mer).
›› 14/100 #blogg100