Kategori: om träningen

Det här med vikten

Att bryta ett lopp det tog verkligen hårt på mig! Jag vet att jag skrivit om det tidigare men det är verkligen något som påverkat mig, jag har aldrig brutit något tidigare. Jag bröt loppet på grund av att jag fick ont i mitt vänstra knä på ett ställe där jag inte brukar ha ont, det gick helt enkelt inte att springa. Med medfödda knäfel och med operationer av båda knäna (två gånger på det vänstra) så är det inte helt optimalt att springa kan man tycka, speciellt inte med en övervikt som pendlat mellan 20-25 kg.

Jag är van att ha ont i mina knän men den här smärtan som kom i och med Prag halvmaraton var en ny och det gjorde mig lite rädd. Skulle jag inte kunna fortsätta att springa nu? Och då menar jag inte just då den dagen, då när jag bröt, utan jag menade för all framtid. Jag tycker ju om att springa! Mina tankar snurrade och den fastnade hela tiden på det här med min övervikt och den belastning den har på mina knän vid just löpning. Jag har länge varit inställd på att jag måste gå ner i vikt och helgen i Prag pratade jag om det med en av mina löpartjejer. Hon har viktväktat och tyckte helt klart att jag skulle hoppa på det igen. Jag var med i Viktväktarna runt 2001-2002 (tror jag) och gick ner ca 23 kg, jag vet att det fungerar. Jag hade dock reservationer angående deras app som jag upplevde som inte så bra när jag testade för några år sedan, men jag valde att bli onlinemedlem ändå. (Deras app har för övrigt blivit mycket bättre.)

Så. Den första april valde jag att starta och det har gått bra. Ok, jag har inte räknat points under de mest hektiska flyttstöksveckorna men jag har ändå lyckats gå ner i vikt. Jag väger mig på måndagar och i måndags när jag vägde mig efter ett par veckors uppehåll visade vågen ett sammanlagt minus på 7,2 kg! Det känns som mina knän kommer att tacka mig på lördag när de på lördag ska bära mig 41 195 meter.

›› 92/100 #blogg100

Hallå pannben, var är du?

Jag kom ut och sprang ikväll, trots regn och ruggigt väder. Hur bra var inte det! Kändes faktiskt rätt bra och jag använde tiden jag var ute till att försöka att få mina tankar att vara som det var innan jag var tvungen att bryta Prag halvmaraton. Mitt huvud är mitt starkaste vapen när det kommer till mer eller mindre omöjliga saker som jag väljer att företa mig. Du vet, som att åka 9 mil på skidor trots att du egentligen inte har någon teknik eller cykla 30 mil trots att du är långsammare än den mest långsamma. Jag vet att jag kan! brukar det heta, men den sista tiden har det inte varit riktigt så enkelt. Jag tror att jag har skrivit lite om det tidigare här på bloggen.

Idag försökte jag fokusera på saker som jag faktiskt klarat av. En specifik sak jag tänkte på var att jag faktiskt klarade Lidingöloppets tre mil trots minimal löpträning de sista månaderna innan loppet på grund av min trasiga vänsterfot. Varför jag fokuserar på just löpningen och vad jag har klarat av där är för att det i helgen är dags för Stockholm marathon och denna gång SKA jag springa och jag ska dessutom ta mig runt för jag SKA ha en medalj, så är det bara. Så ja, huvudet/pannbenet måste vara med mig, helst redan nu.

›› 91/100 #blogg100

Race report: STHLM Trail Run 2017

Helgen bjöd inte bara på Depeche Mode tillsammans med Maria utan även ett lopp med två av mina löpartjejer. Loppet var STHLM Trail Run som är en del av STHLM Challenge. Som namnet skvallrar om så var gårdagens lopp ett traillopp, något jag inte är så förtjust i men men… Vi hade valt att springa fem kilometer men det fanns också alternativet att springa en mil.

I startavgiften ingick en tröja, en Kermitgrön tröja. Iförd min gröna tröja åt jag hotellfrukost med Maria för att sen bege mig mot bussen ut till startområdet. På bussen mötte jag upp A och K, alltid kul att träffas….om inte annat för att de inte är riktigt kloka. Jaha, och som vanligt blev det en massa selfies och gruppfoton tagna, man måste ju dokumentera att man ska ut och springa. Om vi säger så här, jag är inte värst.

Innan loppet hade Friskis och Svettis den mest avancerade gemensamma uppvärmning jag sett. De flesta uppvärmningarna brukar vara att man ska stå och veva på samma plats och på sin höjd jogga lite på stället. Här sprangs det både framåt och tillbaka, plus en massa annat.

Starten gick vid 11:15 och de släppte iväg grupper med 30 sekunders mellanrum för att undvika den värsta trängseln. En bra idé, men på sina håll blev det ändå lite trångt i spåren/stigarna. Banan började med en uppförsbacke för att sen fortsätta med en nedförsbacke täckt av löv. Ja, och sen gick det upp och ner, ner och upp. Rötter och stenar, smala stigar, bredare stigar. Och när man närmade sig målet, en slalombacke. Som man skulle upp för. Vad annars.

Alltså, nej, trail är inget för mig. Jag är lite för feg och är rädd att göra illa mig, dessutom är jag dålig på att lyfta fötterna. Jag föredrar dessutom att springa på asfalt. Jag är långsam, på andra lopp som går på asfalt eller dylikt så är det lättre för andra att ta sig förbi. Ute i skogen, på smala stigar känner jag mig mer i vägen, även om jag försöker hålla mig till sidorna…det är ju dock inte möjligt överallt. (Sen har jag lika rätt att vara där som alla andra, men ändå – jag vill inte vara i vägen, jag blir bara stressad av det.)

Hur som helst, långsam är jag men i mål kom jag. Det är huvudsaken. Och sen gick vi och åt på Burger King, vi lyxar verkligen till det! Eller inte. Men kul har vi. Så himla kul att träffa mina löpartjejer, även om en saknades igår.

›› 68/100 #blogg100

Långintervaller, jo pyttsan

Intervaller, jag tycker inte om intervaller! Inte någon sorts intervaller! Hur som helst, enligt mitt träningsprogram så skulle det vara långintervaller denna vecka. Ja men heller hur! Planen var 6 minuter gånger 5 men riktigt så blev det inte. Försökte med första men nej, det fick bli kortintervaller istället. Men bättre än inga intervaller alls i alla fall.

Nya tag nästa gång!

›› 65/100 #blogg100

%d bloggare gillar detta: