För andra gången hoppar jag på #blogg100 med start den första mars. Förra året lyckades jag med bedriften att skriva (minst) ett inlägg om dagen i 100 dagar, gör jag det i år? Ja, självklart är det ju inte men jag ska verkligen försöka. Har för mig att jag inför förra gången tyckte det var lite galet, men galna saker verkar ju vara något jag gör nu för tiden så… 😉 ”Det här är galet, varför gör jag detta?!” tänkte jag några gånger under helgens Tjejvasa nämligen (mer om den i ett annat inlägg).
Kategori: om vardagen
Min ”helg”
När man arbetar inom vården så infaller ens helger inte alltid när alla andra har helg. Min helg började på söndagseftermiddagen och den var verkligen efterlängtad. Efter skidhelgen i Sunne och sen jobb alla dagar förutom en ledig dag så var jag i behov av ledighet. Men, säger du, du var ju ledig en dag. Jo visst, men en dag räcker inte för mig. Det kanske räcker om jag inte har några aktiviteter inplanerade och jag bara är hemma hela dagen i ensamhet och inte har så mycket för mig. Denna torsdag var inte lugn och stilla utan jag hade först planer på att komma ut och åka skidor, vilket jag också gjorde, och sen ett biobesök med en jobbarkompis. Roliga saker förvisso, men jag behöver ensamheten och den vila som blir av att inte göra något. Tror detta kom efter jag stressade sönder mig när jag jobbade på akuten, för jag kan inte minnas att jag var så här innan.
Hur som helst, min helg började alltså på söndag eftermiddag och bestod sen av två lediga dagar – så skönt. Sen jag stämplade ut från jobbet så har jag badat tre gånger, läst tre böcker (de ovan), tvättat fem maskiner tvätt, fixat matlådor inför veckans resterande dagar plus åkt 23,41 km på mina fina längdskidor.
Tjugotre kilometer och fyrahundratio meter. På konstsnö, på en runda på 600 meter. Det blir en hel del varv. Återhämtningsrådgivaren på min nya pulsklocka säger att min återhämtningstid är 62 timmar, men det gör inte så mycket för jag har inte tid att komma ut något förrän på fredag och då planerar jag att ta mig ut och springa. Vid tre tillfällen har jag åkt skidor sedan jag kom hem från Sunne och jag kan se en förbättring när det kommer till teknik och ork. I torsdags och idag åkte jag ganska så exakt lika länge (torsdagens runda var 40 sekunder längre), idag hann jag 1,08 km längre! Kul! Men jag försöker tänka på vad Christer och Martin sa på kursen: ”Stressa inte!”
We both know
Ibland blir inte dagarna som man har planerat, och istället för att göra de saker man borde göra så gör man inget. Eller ”man”, jag menar jag. Idag hade jag en del saker att göra eftersom det börjar närma sig den där dagen som kallas julafton, en annan sak jag hade att göra hade inget att göra med det alls. Den sista saken blev aldrig av och det drog ner stämningen för hela dagen. Så istället hamnade jag på soffan ett bra tag innan jag kom igång, och den enda tanken som fick mig att göra de andra sakerna var det faktum att jag bestämde mig för att köpa chips och kolla på en film. Och då var det främst tanken om chips som fick mig att sätta igång. Jag är med andra ord oförbätterlig.
Hur som helst, filmen bjöd på en ny favoritlåt. Och en längtan efter sådan kärlek som finns i filmer.
Projekt Tjejklassiker 2014
För över en månad sedan så skrev jag kort om ett nytt projekt men efter det har det varit tyst på den fronten. Har haft en del planer på att stuva om här på bloggen men lust och ork har inte funnits, förhoppningsvis ska båda återkomma snart. Hur som helst, jag omstartade projektet den 22:a oktober eftersom en kortare förkylning fick mig att falla tillbaka i tröstätarträsket igen.
Så vad går då projektet ut på? Ja, jag avslöjar ju mig själv i rubriken på detta inlägg – jag ska göra Tjejklassikern nästa år. Helt galet egentligen, men jag tror på utmaningar och detta är verkligen en utmaning….jag som inte åkt skidor sedan jag var 12 och inte tycker om att cykla. Planen var från början att göra Tjejklassikern under 2015 men eftersom min syster vill cykla Tjejvättern under 2014 så valde jag att flytta fram allt ett år. Jag är nämligen ganska säker på att jag inte vill cykla Tjejvättern igen, men man ska aldrig säga aldrig.
Projektet är dock mer än bara de fyra lopp som ingår i Tjejklassikern, jag vill även få kroppen i bättre form. Visst, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte har ett visst antal kilo som jag vill gå ner men jag försöker i huvudsak fokusera på att bli mer vältränad och få bättre kondition. Att bli snabbare när det kommer till löpning är andra mål som jag har.
Nu en månad in i projektet tänkte jag redovisa lite för hur det går, och det blir i siffror. Mitt kontrollbehov gör att jag inte kan komma ifrån att hålla koll på dem, ibland alldeles för mycket…
Resultat månad 1:
Vikt: -2,5 kg
Mått: -17 cm (störst minskning på höft: -6 cm)
10k: 1,25,20 (-7,40)
8k: 1,08,43
5K: 35,33 (-4,24)
Förklaring till måtten: mäter byst, midja, höft, ”navelhöjd”, lår och överarm. Jag räknar lår och överarm gånger två eftersom man har två av dessa. När det kommer till mina rundor på 8 och 10 km så är dessa i det backiga eljusspåret som jag definitivt inte orkar springa hela vägen, vilket jag för övrigt inte skulle orka om de var på plan mark heller – tappade en hel del kondition efter förkylningen jag drog på mig i slutet av semestern. Tiderna i parantes är hur mycket jag förbättrat tiden på rundan under månadens gång. Rundan på 8 km har jag bara sprungit/gått en gång så därför ingen förbättrad tid.
Drömde om pappa
Tidigare i veckan drömde jag för första gången om pappa, eller i alla fall första drömmen som jag kommer ihåg. Jag hade cyklat hem till min styvmor, alltså hem till huset där jag själv bodde från jag var tolv tills jag flyttade hemifrån. Detta är något som jag inte skulle göra i verkligheten eftersom det är en bit dit. Hur som helst, jag hade cyklat dit och precis när jag kommer fram så kommer styvmor ut från garaget med en massa personer. Hon har visning av huset som hon hade bestämt sig för att sälja, hon höll i visningen och inte någon mäklare. Husspekulanterna går omkring på tomten och styvmor står kvar framför huset, hon ser trött och sliten ut. Då, bara för några sekunder, så ser jag pappa stå bredvid henne. Han ser glad ut och jag uppfattar det som om han är glad över att hon tagit beslutet att sälja huset. Sen är han borta och jag vaknar.
I verkligheten så vill styvmor bo kvar och har inga planer på någon försäljning, men ändå lämnar mig drömmen med tankar om att det är ok med pappa om hon ändrar sig och säljer huset ändå.
Några få sekunder såg jag pappa i drömmen, han såg så frisk och glad ut, så som jag vill minnas honom. Det var många år sedan han såg ut så, han var så sliten mot slutet. Sista gången jag såg honom, det vill säga om man bortser från kvällen han dog, var när jag flyttade in i denna lägenhet. Då orkade han knappt gå upp till tredje våningen.
Nästa söndag är det ett år sedan jag flyttade in här, ett år sedan jag pratade med honom. Hur har det här året kunnat gå så snabbt?