Kategori: om vardagen

Om att förstöra för sig själv

Jag har två mål som jag vill nå, har fler men dessa två är de som står överst på listan. Vilka är det då? Jo, det ena är att jag vill nå min målvikt, något jag försökt nå sedan 2001. Det andra att jag vill flytta till en lägenhet som jag verkligen vill bo i, det vill säga inte i denna hyresrätt i ett område där jag knappt vågar gå ut när det är mörkt.

Det här är saker som jag verkligen vill. Men ändå förstör jag för mig själv. Ta det här med vikten till exempel. Jag vet att jag inte mår bättre av att äta, och med äta menar jag då alla onyttigheter som jag är så duktig på att stoppa i mig. Men ändå gör jag det. Och mår bara sämre och kommer inte precis närmare mitt mål att nå min målvikt. Ett annat sätt att förstöra för mig själv när det gäller viktminskningen är att inte träna eller röra på mig. Inte heller det mår jag bättre av utan jag blir bara slö och energilös.

När det gäller att köpa en lägenhet så är det lättjan som förstör, eller oviljan att ta tag i saker och ting. Visst, jag tittar på lägenheter på Hemnet men mer än så blir det inte. Jag har inte kollat med banken om lånelöfte, jag sparar inte pengar som jag borde utan lever i min slösavärld. Skulle visserligen inte klassa i Lyxfällan men det vore ju bra om jag kunde vara duktigare med ekonomin. Jag går inte back, jag har inga skulder som jag inte kan betala, det är bara det att jag inte lägger undan så mycket som jag verkligen borde. En anledning att jag inte tar tag i det här med lånelöfte är rädslan att bli besviken. Jag kollade ju med min förra bank då jag skulle flytta ifrån missarnas fd husse och det besked jag fick då var inte upplyftande och inte alls något som skulle räcka i denna stad. Men sen dess har jag ökat en hel del i lön och snart blir det ytterligare lite med då jag börjar med rotation.

Det största sättet jag förstör för mig själv på är att vara lat. Jag MÅSTE sluta med det, bara det ett mål i sig.

Insidan och utsidan

Har kommit på att jag är lite som min städning. Eller hur jag har det här hemma och hur jag är. Jag har ofta relativt städat i min lägenhet, i alla fall det som syns. Tittar man i skåp och klädkammare så är det genast mer oreda.

Precis som jag. Får ofta höra att jag är glad och alltid (nästan) är på bra humör. Inom mig är det däremot kaos och oreda.

Detta år har varit lite av kontrasternas år. Förra året var mer åt det dystra hållet, alla 12 månader men med en peak vid missfallet. (Och för övrigt anser jag fortfarande att ofrivilligt barnlösa inte ska bli gravida av ”misstag” om det ändå ska gå åt skogen.) I början av detta år mådde jag så otroligt bra, jag var nästan manisk, för att sen efter honom falla markant i humöret. Efter det gick det lite uppåt igen, men upp på samma maniska nivå kom jag aldrig.

Och så nu. Dyster igen. Ensamheten gör ont. (Och nej, det beror inte på att missarnas fd husse träffat någon annan, jag är bara glad för hans skull.) Helt plötsligt är energin borta och det mesta känns trist. Faller tillbaka i gamla vanor…jag äter…fel. Sitter uppe alldeles för länge.

På tal om den vanan, nattugglerit, nu ska jag lägga mig. Åtminstone komma i säng. Lite spel på iPhonen blir det nog.

Natti Natt.

Farmare är vi allihopa

Missarnas fd husse ringde och frågade om jag kunde göra honom en liten tjänst ikväll. Han skulle tillbringa kvällen hemma hos sin nya och tyckte inte riktigt att han kunde få be om att få låna datorn för att skörda ananas. Och eftersom jag inte skulle någonstans så var jag snäll och ställde upp… Uppdraget utfört. 😉 Väntar på att skörda hemma hos mig också.

Men vi är i alla fall inte ensamma.

Sorg

En av min barndoms/tonårstids stora favoriter finns inte längre. Patrick Swayze har förlorat kampen mot cancern. Mina tankar går till hans fru som har förlorat sin livs kärlek, de gifte sig redan 1975. Undrar om man någonsin får uppleva en sådan kärlek…

Mitt favoritminne av Patrick var när jag och syrran var och såg Dirty Dancing på bio. Min syster var då gravid med sin äldsta dotter som sparkade i takt med musiken. Favoritscenen från filmen är inte någon dans med Baby utan när Johnny dansar mambo med den kvinnliga dansläraren. (Hittade ett klipp.)

Precis som Linda såg jag honom lite som en fadersfigur. Det var en tid då jag såg mig som föräldralös fast båda mina föräldrar var i livet. Min mor hade inte ännu kastat ut mig och sagt att hon aldrig ville se mig mer, hon tryckte ner mig på andra sätt och min far hade sina problem som gjorde att jag bara ville fly från verkligheten. Drömde gärna om andra föräldrar och då ibland Patrick och hans fru Lisa. Fåniga tankar men som höll mig vid liv.

Han lider inte längre i alla fall…

%d bloggare gillar detta: