Mors dag. Jag firar inte Mors dag, och jag kommer heller aldrig att göra det. Varför?
Anledning 1: I augusti är det 20 år sedan min mor kastade ut mig. 20 år sedan hon sa att hon aldrig ville se mig mer, att hon från och med då klippte av alla band. Sedan dess har jag träffat henne 1 gång och det var inte frivilligt utan under tvång. Under 20 år har jag ”lärt” mig att leva utan henne, vant mig vid att hon inte finns i mitt liv. Har jag saknat henne? Svar nej. Det jag har saknat är en mamma som var som en mamma ska vara, hur nu det är. Inte en mamma som som anser att man är ett misstag som aldrig borde ha blivit fött. Inte en mamma som säger att man inte behöver henne trots att hon var den tillflyktsort jag behövde på helgerna när man far var full.
Anledning 2: Jag är ofrivilligt barnlös, chansen är minimal att jag en dag blir mor själv. Men, säger alla, det kanske fungerar med nästa du träffar. Och visst, de kanske har rätt, men som jag skrev ovan så är chansen minimal. Även om jag träffar någon som faktiskt är villigt att ge sig in i IVF-svängen med mig. Och orkar jag ge mig in i den igen? Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ville det, men samtidigt så är jag så rädd att det ska gå som förra gången…vet inte om jag orkar med alla tårar, alla misslyckade försök, alla hormoner och läkarbesök.
Jag har varit ledsen idag, jag har tröstätit och efter det mått ännu sämre.Hängde på kanten till ett av mina gamla hål och höll mig fast för glatta livet, vägrade att falla mot botten. Men dagen slutar ändå med att jag mår bra och det kan jag tacka mina underbara twänner för. Tack för att ni finns! <3
