Tidigare idag då jag var inne och snokade på Dagens sjuksköterska hittade jag en intressant artikel om en avhandling om livskvalitet hos män och kvinnor efter misslyckade IVF-behandlingar. Detta är ett ämne som berör mig då jag själv har två misslyckade IVF-/ICSI-behandlingar, samt tre avbrutna stimuleringar inför behandling, bakom mig.
Avhandligen visar att män mår sämre av ofrivillig barnlöshet än vad som framkommit i tidigare studier. Att även män mår dåligt av ofrivillig barnlöshet är en självklarhet för mig eftersom jag själv sett det på nära håll. I vår omgivning var det inte så, de såg inte att exmannen också led. De gjorde det mesta för att ”skona” mig från ämnen som kunde vara känsliga, men ingen tog hänsyn till hur han mådde och kände. Vi ville båda ha barn, vi led båda lika mycket av alla misslyckanden. Vi grät lika många tårar, jag på utsidan och han på insidan.
Huruvida han såg barn som att ”nå toppen av berget” kan jag inte svara på eftersom vi till sist aldrig pratade om våra känslor med varandra. Jag visste att han bara mådde sämre av att se mig ledsen så därför höll jag inne allt, och han gjorde samma sak. Till sist levde vi två separata liv där våra enda gemensamma bindningspunkter var att vi bodde under samma tak och att vi försökte få barn. Jag kunde inte leva så, jag ville inte leva så.
Vi hade behövt prata mer om våra känslor, dels med varandra och dels med någon utomstående. På vår klinik fanns en kurator som man själv kunde boka tid till om man ville, det var ingen självklarhet att man gjorde det. Vi gjorde det inte, jag kunde inte lyfta upp luren och ringa till henne för att boka tid. Jag ringde flera samtal i månaden för att boka tid för kroppsliga undersökningar, men jag kunde inte boka tid hos henne. Jag tycker det borde vara en obligatorisk del i behandlingen, inte något frivilligt eftersom jag tror många kan bli hjälpta av att få prata med någon utomstående.
Avhandlingen visar att den ofrivilliga barnlösheten för kvinnor är en känsla av livssorg. Jag kan inte annat än att hålla med. För mig är det en sorg som alltid finns där, nu för att många i omgivningen är i det stadium i livet då de antingen får barn eller redan har små barn. Sen för att de senare kommer att få barnbarn. Det får aldrig jag…
Tragiskt nog är infertiliteten en del av min identitet, jag ser mig själv som ofrivilligt barnlös trots att det är över fem år sedan jag levde i en relation då jag aktivt försökte bli gravid. När jag våren 2008 insåg att jag var oplanerat spontant gravid så hade jag svårt att förstå det. Jag? Gravid? Jag var ju ofrivilligt barnlös! Tyvärr slutade det i missfall…
Som jag skrev tidigare, detta är ett ämne som berör mig. Barnlösheten är en del av mig och kommer nog alltid vara, men den är inte det enda jag är – jag är SÅ mycket mer!