Seminattliga funderingar

Gratulerade precis min systerson på 21-årsdagen och kom då på att exmannens födelsedag var igår. Tiden går, jag var 21 när jag träffade honom och nu fyller jag snart 35. Jag var ung då, ung och dum. Eller dum kanske jag inte var, jag kunde ju inte veta hur det skulle sluta. Jag hoppas att jag en dag kan se tillbaka på de bra sakerna i vårt förhållande, för det fanns ju sådana också, men trots att det har gått över 5 år sen vi separerade så minns jag bara de tunga åren. Alla tårar, all sorg.

Eländet är på väg eftersom jag precis avslutat min 10-dagars kur med Primolut-Nor, kanske därför jag idag har funderat lite mer på vad jag ska göra med allt det där. Har inga fler uttag på receptet så jag måste till doktor nästa gång det krånglar, något som jag verkligen inte ser fram emot och jag hoppas så att det dröjer till långt in på hösten. Vill ha mer tid på mig att fatta beslutet, fortsätta med Primolut-Nor som jag mår peck av eller återgå till p-piller som gör att jag inte går ner i vikt? Jag är rädd för att p-piller ständigt ska påminna mig om att det egentligen är helt onödigt att jag äter dem, jag kan ju inte bli med barn ändå. Sådana tankar har funnits förr. Samtidigt så finns det ett litet hopp att jag faktiskt ska ägglossa en gång den dag jag slutar med dem, precis som jag gjorde förra gången. Och tänk om jag/vi åter igen prickar just rätt dag och tänk om jag skulle lyckas bli gravid spontant ännu en gång.

Och sen kommer rädslan, tänk om det slutar på precis samma sätt som förra gången?

Jäkla skitkropp, vad jag blir less på dig! Varför, varför kan du inte fungera som du ska? Varför ska du vara en sån stor bidragande faktor till all sorg och tårar?

Ignorera, ignorera, ignorera. Tänk på alla roliga saker som händer i ditt liv nu, ta dagen som den kommer. Jag vill sväva på mitt rosa moln och bara tänka på bra saker och hur bra jag mår för tillfället. Mår bra och kommer må ännu bättre när eländet är över, hoppas att det inte blir så många dagar. Ska ignorera det lilla mörka moln som alltid finns där och försöker få mig dyster igen, bara mitt rosa moln duger, så är det bara.

  2 Replies to “Seminattliga funderingar”

  1. 11 juni 2010, 00:42 at 00:42

    Läser, och tänker på dig, och ja, det är väl så med det tunga. Vissa saker är tyngre än andra. Jag tycker det du bär är stort och svårt. Men vad annat kan vi göra än kämpa vidare? Vill ge dig en varm kram och säga att livet kan vara fint ändå. Men du vet redan.

    Hur menar du att det inte blir så många dagar förhoppningsvis? Hur många dagar kan det bli? Du kanske minns att jag pratade med dig om en medicin som jag åt? Jag blev ju deppig då. Det gick över när jag slutade äta, efter att du tipsade mig. Måste du äta en bestämd tid, eller är det ovisst hur länge?

    • Mia
      11 juni 2010, 10:43 at 10:43

      Jag vet att livet kan vara fint, jag vet att det kan vara underbart! Men det är en tung sak att bära, och att ständigt behöva bli påmind om att kroppen inte fungerar gör att tankarna egentligen aldrig är långt borta. Så dumt egentligen.

      Och angående de härliga blödningarna… Utan medicin av något slag så håller sig eländet borta i allt från 2-6 månader men när det väl kommer igång kan jag blöda upp mot 80 dagar. Äter jag Primolut-Nor så börjar jag med dem då jag börjar blöda (kan gå flera månader emellan), blir blödningsfri under tiden jag äter dem men sen när kuren är slut blöder jag i 6-10 dagar. Äter jag p-piller så blöder jag som ”man ska”, dvs en gång i månaden och brukar då ha ganska sparsamma blödningar på 4-5 dagar.

      Oj, lång utläggning blev det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: