Jodå, det blev så, jag är sjukskriven. På sjukintyget står det ”stressreaktion”, på pappret till jobbet för att de ska bevilja mig rehabilitering står det ”svår krisreaktion med inga andra utlösande faktorer än arbetssituationen”. Den rehabilitering som det är tal om är samtalsstöd med beteendevetare, ungefär liknande den jag fick efter missfallet (fast då var det även KBT inblandat).
Jag läser orden men får ändå inte in att det är mig det gäller. Vadå jag? Stress? Kris? Varför nu? Varför inte tidigare med allt skit jag varit med om och faktiskt överlevt? Varför får jobbet mig att må så här? Jag älskar ju mitt jobb. Men som den gode doktorn sa, hade jag inte älskat mitt jobb så hade jag kanske inte hade hamnat i den här sitsen.
Vet att jag inte ska tänka på det men jobbet rör sig ständigt i mina tankar. Vad är jag utan mitt jobb? Jag är ju mitt jobb, jobbet är det mitt liv kretsar runt. Mitt patetiska lilla liv innehåller ju inte så mycket annat. Och jag vet att jag inte ska tänka så, tro mig, jag vet. Ändå far tankarna i liknande banor hela tiden.
Jag fick ”ordinationen” att sova, äta och gråta under tiden jag är sjukskriven, bara göra sånt som jag vill. Plus att jag ska promenera minst en timme per dag då det är ett bra sätt att skrämma iväg ångesten, det vet jag sedan tidigare att det är ett bra sätt att rensa hjärnan.
I morgon ska jag träffa min gruppchef, ett möte jag inte ser fram emot. Det är inte det att jag inte vill träffa henne, utan snarare så att jag inte vill till jobbet. Vill inte se mina jobbarkompisars medlidsamma blickar, vill inte att de ska fråga mig hur jag mår för det kommer bara få mig att gråta. Visst, vi är en stor arbetsplats med över 100 anställda så har jag tur så vet inte alla att jag bröt ihop. Det är så mycket annat som det pratas om på jobbet för tillfället så om jag har tur så har inte det spridits till alla än…samtidigt så vet jag ju hur mycket alla pratar/skvallrar.
En annan sak som händer i morgon är att jag ska på intervju för nattjänsten jag sökt, hoppas att det går bra.
Nu sängen, så jag inte får skäll av P i morgon. <3