Så underbar låt med underbar text.
”Nu är jag din, och nu kan jag andas.
Här blir jag kvar, för här vill jag stanna.
Se på oss nu, livet är vårt.
Ser du den framtid som vi, vi kommer få.”
Fyra veckor idag, fortfarande lika glad, fortfarande lika lycklig. <3
Igår skrev jag ett lång inlägg om min gamla vän osäkerheten, we go way back. Tyvärr försvann mitt inlägg och allt mitt ”slit” var förgäves. Kommer tyvärr inte ihåg mkt av det jag skrev.
Hur som helst, min osäkerhet har alltid varit närvarande och jag kommer inte ihåg livet innan den blev min följeslagare. Min osäkerhet säger till mig att jag inte duger, att jag inte är något att ha, att jag är värdelös – så har det alltid varit. Från tidiga skolåren, då jag var reservkompisen som bara dög om ordinarie ”bästisen” var upptagen på annat håll, till de sista åren i skolan då jag visserligen hade kompisar men ändå alltid kände mig utanför.
Tro mig, jag vet att jag duger och jag vet att jag inte är värdelös, men när jag mår dåligt då kommer den gamla vanan fram och inom mig ljuder orden ”jag är inget att ha, jag är inget att ha…”.
Osäkerheten visar sig också på andra sätt, ett är att jag har svårt att säga vad jag vill göra, vad jag tycker osv. För varför skulle någon vilja göra det jag vill, höra vad jag tycker?
Ofta förstör osäkerheten, sätter käppar i hjulen. Så lätt går bra saker sönder för att jag blir osäker…
Men det är slut med det nu. Hör du det, osäkerhet, jag tänker inte längre ha dig som ständig följeslagare. Gå!
…på att vi inte pratar i vår familj fick jag idag när jag i förmiddags pratade med min far. Han frågade nämligen om jag hade fått några insomningstabletter utskrivna när jag var till doktorn i veckan. I nästa mening så berättar han att det hade han fått när han hade gått in i väggen… Eeh, va?! Blev så förbluffad att jag inte frågade ut honom om saken. Det var information som jag helt missat. När? Var? Hur?
Men som vanligt så berättar man inget för mig, för jag är ju sååå liten! När ska de förstå att jag faktiskt fyller 35 i år. Inte lätt att vara minstingen och dessutom sladdis.
Eller åtminstone ligga i sängen och försöka, men istället sitter jag i köket och tittar på en röd halvmåne. Roligare kan man ha.
Är hemma efter en trevlig kväll med missarnas fd husse, vi grillade och skvallrade på hans balkong. Sista gången för nästa vecka flyttar han och får en mycket mindre balkong. Mycket prat om jobbet blev det, fastän jag inte borde tänka på det så hamnar tankarna där konstant. Bara när jag är med P tänker jag på annat. Saknar honom så att det gör ont, har aldrig varit med om något liknande…
Nunc scio quid sit amor./ Vergilius, Ecolage VIII
De jobbiga sakerna för dagen avklarade, nu är det bara de bra sakerna kvar. Kramarna.
Lyckades faktiskt ta mig till jobbet idag utan att bryta ihop. Som tur var så stötte jag inte på så många arbetskamrater, slapp få frågor. Mötet med gruppchef gick också bra. Hon vill inte att jag glömmer bort den den möjligheten att jag kan stå kvar som anställd på akuten och få arbetsträna någon annanstans. Hmm, vet inte jag det, lockar mig inte alls.
Intervjun gick även den bra men jag tror ändå inte att jag får jobbet, en känsla jag har bara. Det känns som de tycker att jag är överkvalificerad för jobbet och dessutom begär för mycket lön. Men jag vill ju inte få lägre lön än vad jag har nu när jag i och med byte till ren nattjänst blir av med min rotationsersättning på 1500 per månad. Ja ja, jag får se hur det blir.
Men nu ska jag inte tänka på annat än att jag snart får kramas med P. <3
