Månad: april 2017

10 år på Twitter idag!

10 år, var har tiden tagit vägen? Jag var ju ung när jag började twittra, inte för att jag är så gammal nu men ändå. Under åren har jag skrivit 20529 tweets (i denna stund) och de är ingen hög siffra på något vis, de finns många som skriver den mängden under ett år. Ibland skriver jag mer, ibland mindre.

Under årens gång har jag träffat många från Twitter i verkliga livet. De flesta på #tweetupstockholm och några har blivit riktigt bra vänner, bland annat missarnas (missens) husse som under ett tag var mer än bara vän. Jag har även blivit osams med personer, aldrig roligt.

Stämningen på Twitter har ändrats under den tid jag har twittrat, enligt min mening var det förr mer samtal medan det nu är mer megafontweets och hetsigare stämning. Jag saknar det gamla Twitter och det är kanske därför jag just nu inte twittrar så mycket som förr. Men läser gör jag, varje dag. Och om inget händer så kommer jag nog att fortsätta med det.

›› 51/100 #blogg100

13 pass kvar på jobbet!

Det känns lite vemodigt och det gör mig lite ledsen. Jag har 13 pass kvar på ett jobb som jag har trivts så bra på. Det är utan tvekan den bästa avdelning jag jobbat på, bra arbetskamrater och bra chefer. Visst har det funnits dåliga saker, det finns det på alla jobb, men på det stora hela har det varit den bästa avdelningen!

Tyvärr ligger betoningen på har varit, för det är inte så längre. På grund av förändringar i organisationen och försämringar för oss som personalgrupp har det gått från toppen till botten. Bland annat har vi inte kvar en otroligt omtyckt chef. (Kommer aldrig ha en chef som kommer och ser mig gå i mål på Öppet spår och säga att det var en självklarhet att vara där.) Det är lite bättre nu, förutom att alla fortfarande är arga, men i början var det begravningsstämning på jobbet. Det är inte kul att gå till jobbet och vissa dagar har jag haft sådan ångest över att behöva gå dit. Och det är jag inte ensam om.

Så ja, jag det känns vemodigt att sluta men samtidigt ska det bli så skönt att lämna allt bakom mig. Nu är inget landsting perfekt, det vet jag efter att ha provat några stycken. Men som vi blivit behandlade de senaste månaderna har jag aldrig blivit behandlad av en arbetsgivare. Så jag väljer att markera genom att sluta, och visst, arbetsgivaren bryr sig väl inte om det. Men för mig är det en viktig markering, jag ställer inte upp på vad som helst så därför valde jag att säga upp mig och flytta. Som ensamstående med en katt ligger hela världen öppen för mig och som operationssjuksköterska är det inte svårt att få jobb.

Den 16:e maj, då är det bye bye. (Och som saker har strulat för mig idag med försvunna paket som vi har fakturerats för, trasiga instrument och andra tillbehör som är slut hos leverantör så är jag ganska glad att lämna mitt ansvarsområde bakom mig också.)

›› 50/100 #blogg100

 

Jag har tappat bort min kondition!

Jag kom ut och sprang efter jobbet idag – hurra! Men fy vad tungt det går. Jag sprang i söndags och jag sprang idag, ingen av dessa två gånger har varit särskilt kul. Jag längtar tills det känns bra att springa! För att komma dit så måste jag ju tvinga mig ut alla dessa gånger som känns tunga. Suck.

På fredag står backintervaller på schemat. Om vi säger så här, jag ser inte fram emot det. Får nog trösta mig med sushi efter det lilla helvetet.

›› 49/100 #blogg100

Strike a pose

Det är inte varje kväll man ligger i soffan och gråter till en dokumentär. Om dansare. Närmare bestämt Madonnas backupdansare på Blonde Ambition Tour. Men det har jag gjort ikväll.

Blonde Ambition World Tour hade jag inspelad på VHS och jag vet inte hur många gånger jag såg den showen, men det var många. Självklart såg jag även filmen Truth or dare, men det var showen jag fastnade för. Såg den när jag var ensam hemma, ville ju inte att pappa och min storebror skulle vara hemma när man satt och sjöng med i soffan. Det skulle ha varit pinsamt.

Eller satt, dansade nog en hel del också.

 

 

Hur som helst, Strike a pose är alltså en dokumentär om Madonnas dansare som kom ut förra året. Man får följa dem under de 25 år som gått sedan turnén, de berättar om sina liv, glädjeämnen och sorger. Och ja, jag grät några gånger. Olika livsöden, varav ett tog slut redan 1995. Jag tror att jag tyckte om denna film för att jag hade ett sådant ”personligt” förhållande till de här dansarna och Madonna under några år av min tonårstid, det blev nästan så eftersom jag såg showen så ofta. Äsch, svårt att förklara. Jag tyckte om dokumentären helt enkelt.

(Strike a pose finns att se på SVTPlay till den 29:e maj om du skulle vara intresserad av att se den.)

›› 48/100 #blogg100

När man bara känner sig fel

Eller ska jag skriva fet, för det är ju det som gör att jag känner mig fel. Har suttit och kollat på lite kort och filmer från olika lopp på mig och jag gillar inte det jag ser. Det blir extra tydligt när man åker på träningsresor, som till exempel resorna till NY och Prag och löparlägret i somras. De flesta, för det är inte alla, ser ut som de flesta löpare ser ut. Smala och vältränade, lätta i kroppen. Och så har jag aldrig sett ut och kommer med största sannolikhet inte göra heller. De har kroppar som passar för löpning, min gör det inte.

Jag känner mig bara fel och tänker att de så klart också ser mig så. Hur skulle jag liksom klara av att springa som jag ser ut. Stor, tung och tjock. Det är så klart att jag kommer sist, att jag är långsam, att jag bryter lopp. Alltså nu vet jag egentligen att de inte tänker så, åtminstone inte alla, men vad spelar det för roll när mitt huvud säger åt mig att det är vad de tänker. Och eftersom mitt huvud säger att det är så de tänker blir resultatet att jag också tänker så, jag är inte skapt för att springa.

Min hjärna, man blir så trött på den.

Jag hade tänkt spring halvmaran i Prag i samma tröja som jag sprang NY-marathon i, det vill säga min Sverigetröja från Craft, men så blev det inte. Jag väger mer nu än vad jag gjorde i november och jag kände mig inte bekväm i den. Det är inte så att den är för liten men den smiter åt lite väl mycket runt mina bilringar. Så dagen innan provade jag flera tröjor när vi var ute och handlade, men alla satt dåligt. Och då provade jag ändå bara tröjor i XL. Suck.

På kvällen efter vår uppladdningsmiddag var jag och några andra (bland annat mina underbara löpartjejer) in på en stor sportaffär i syftet att hitta en tröja till mig. De var alla involverade i mitt shoppande och ryckte fram tröja efter tröja. Till sist hittade vi en jag kunde tänka mig att ha på mig dagen efter. Inte för att den satt bra, det gör inga tröjor i funktionsmaterial på denna kropp. Tyvärr.

Hur som helst, det är inte kul att känna så här. Det är inte kul att tänka att alla stirrar på mig när jag är ute och springer för att jag är så himla fet. (Ok, alla stirrar inte och tänker så och jag är inte så fet, men mitt huvud får det till att de gör det och att jag är stort som ett hus, ok.)

Men min kropp och jag har i alla fall klarat av ett marathon och en svensk klassiker, hur fel den är. Jag försöker verkligen ta till mig det. Men ibland är det svårt. Speciellt när jag bröt det sista loppet jag sprang vid 15 km.

(Och hur gräsligt är det inte att klämma ner denna kropp i cykelkläder!! *ryser*)

›› 47/100 #blogg100

%d bloggare gillar detta: