Månad: maj 2015

Att stå vid sidan om

by  on  in om löpningen • 1 Comment

Min syster sprang Stockholm marathon igår, jag är så otroligt stolt över henne! Stolt och imponerad. Hon gjorde det!

Det blev en lång dag! Jag tror min syster gick  upp vid sjutiden, hon är mer morgonpigg än vad jag är. Eller hon är morgonpigg, det är verkligen inte jag så jag sov någon timme längre. Lite bil, pendeltåg och tunnelbana senare så var vi framme vid Östermalms IP och ställde oss i kö till bajamajorna. Tiden gick snabbt och kön gick långsamt men det var aldrig någon fara. Kramade om syrran och skickade in henne i startfållan och gick sen för att få en bra plats för att se när starten gick. Hann faktist se syrran susa förbi, eller hon såg mig. Kul.

Jag hade lovat att stå vid Västerbron vid första eller andra varvet men lyckades heja och peppa henne där båda gångerna, något hon verkligen uppskattade. Speciellt på andra varvet då hon fick en regnponcho av mig. Hon frös och var genomblöt men var ändå vid gott mod, hon hade ju bara åtta kilometer kvar.

syrransmedalj Stockholms stadion, målgång. Som jag hade sett framför mig hur jag skulle springa i mål där, nu fick jag se min syster göra det. Tårarna var inte långt borta när min syster sprang i mål och när hon fick sin medalj. Stockholm marathon har ju varit mitt mål men när jag målat upp min målbild så har vädret varit lite annorlunda än vad det var igår. Vilka hjältar som sprang igår! Kanske gjorde vädret att det var lite lättare att stå vid sidan om och inte springa, men jag skulle ljuga om jag inte hellre hade sprungit. Trots regnet, trots kylan så hade jag hellre sprungit med min syster och gått i mål tillsammans med henne. Tårarna var nära flera gånger under dagen, inte bara när jag såg min systers målgång.

Ja jisses vad blöt hon var! Jag kunde vrida ur hennes kläder och hon såg ut som hon legat i badet hela dagen. Hennes fötter mådde bra dock, inga blåsor eller skavsår. Hon var öm, kroppen värkte och hon frös men på det stora hela mådde hon bra. På tal om blåsor så fick jag än under gårdagen, det var blött att vara åskådare också.

Om det är något gårdagen förde med sig så är det att jag också vill springa ett marathon! Allt runt omkring, stämningen, känslan, sträckan – jag vill göra det! Jag SKA göra det! Stockholm marathon passar inte in i tidsplaneringen nästa år eftersom jag har andra utmaningar framför mig, det är cykling som gäller då med Vätternrundan bara några veckor bort. Men det blir ett marathon redan nästa år.

New York City marathon.

›› 92/100 #blogg100

Ofrivilligt Barnlösas dag – min dag

by  on  in om barnlösheten • 0 Comments

Dagen före Mors dag så är det åter igen Ofrivilligt barnlösas dag, min dag. En dag som jag önskar ingen behövde kalla sin men som så många gör ändå. År 2011 var den första och jag har sedan dess varje år skrivit ett inlägg om barnlöshet denna dag, i år vet jag inte riktigt vad jag ska skriva som jag inte skrivit förr. Så istället för något nytt så får ni läsa om de gamla inläggen om ni vill.

År 2011 – Jag berättar min historia, om våra försök att bli gravida. Och om slutet.

År 2012 – Jag skriver lite om varför denna dag behövs och hur jag ständigt blir påmind om min barnlöshet.

År 2013 – Detta år skriver jag lite om vems denna dag är.

År 2014 – Kan jag kalla mig ofrivilligt barnlös när jag inte gör allt i min makt för att bli gravid? Tankar om detta avhandlade jag förra året.

Tänk, för femte året så är det min dag, en dag som jag önskar som jag slapp. Men den är min vare sig jag vill eller inte.

›› 91/100 #blogg100

Självkänsla hit och självkänsla dit

by  on  in om vardagen • 0 Comments

Idag har jag varit och hälsat på mitt gamla jobb, första gången jag var där sedan jag slutade för nio månader sedan. Och vilken energikick det var! Kanske låter konstigt men så var det, jag gick därifrån med ett stort leende på läpparna. 

Jag har hela livet tampats med min dåliga självkänsla, vilket självklart har påverkat vad jag tror andra människor tycker och tänker om mig. Att ingen tycker om mig, att de tycker jag är konstig, att de tycker jag pratar om underliga saker och pratar alldeles för mycket. Och självklart att ingen skulle sakna mig om jag inte var där. 

Men idag, många varma kramar, många som sa att de saknar mig och som jag kände verkligen menade vad de sa. Och vet du, det kändes så bra att höra det! 

Jag blev kvar längre än vad jag hade tänkt och åkte sen och hämtade min systers nummerlapp…och humöret sjönk. Men det är en annan historia. 

›› 90/100 #blogg100

Det kommer fler lopp

by  on  in om löpningen • 1 Comment

På lördag ska min syster springa Stockholm marathon. På lördag skulle jag ha sprungit Stockholm marathon. Vi skulle ha sprungit tillsammans. Och sen kom en fot, en dum fot, som fick en inflammation och mitt marathon – mitt mål – blev inställt.

Jag har varit nere för de här, till och med gråtit på jobbet. Och fått höra att de förstår att jag är ledsen över att jag inte kan springa loppet som planerat, men det kommer ju fler lopp. Jo, jag vet att det kommer fler lopp, men det är det här loppet som jag har tränat för sedan december. Det är det här loppet som har varit mitt mål, min utmaning, som jag har sett fram emot och varit så peppad för. Ja, det kommer fler lopp och ja, det kommer fler Stockholm marathon men det var i år jag skulle ha sprungit tillsammans med min syster. Inte nästa år och inte något annat lopp.

Så när man säger att det kommer fler lopp, då förstår man inte riktigt.

›› 89/100 #blogg100

Funderar lite

by  on  in om vardagen • 0 Comments

Den här kroppen, ibland blir jag så trött på den! Eländet är här, blödandet alltså, och det gör mig så trött. Ibland önskar jag att jag redan hade plockat ur livmodern, inte jag alltså men en doktor. Jag har ju länge funderat och velat det, men aldrig fått det gjort. Anledningar till det är för att doktorer tyckt att jag varit för ung och i fertil ålder, de vill inte plocka bort ”friska” organ. Men nu har jag pratat med doktorer, eller åtminstone en, som säger att de inte är lika hårda på den punkten här. Om en patient tycker den har så svåra problem att de vill göra en hysterektomi så får hon oftast göra en. Jag tycker att jag har svåra problem, ibland blöder jag ju tre veckor per månad och min längsta sammanhållande blödningsperiod är på 168 dagar, visserligen några år tillbaka men ändå.

Så ibland vill jag plocka bort det där förbaskade organet, ibland vill jag karva ut den med sked. Andra gånger så vill jag inte och tankarna går. Kommer jag att ångra mig? Hur kommer jag känna mig? Efter. Men nej, jag tror inte att jag kommer att ändra mig. Jag har sedan länge förlikat mig med tanken att jag aldrig kommer bli gravid och nu börjar jag dessutom bli så gammal. Och hur känner man sig efter, mindre kvinnlig? Nja, det tror jag inte, livmodern fungerar ju ändå inte som den ska. Eller jo, det gör den, det är mina hormoner och äggstockar som inte fungerar, men det är livmodern som ger besvären.

Så jag fortsätter och fundera. Och blöda.

›› 88/100 #blogg100

%d bloggare gillar detta: