Tjejvasan 2015

Ja, vad ska man egentligen säga om detta lopp? Jobbarkompisar har frågat mig idag hur det gick och mitt svar har för det mesta varit att jag kom i mål. Men det var ju mer än så men jag har inte orkat pratat så mycket om det idag, mest för att jag varit så trött. Mest psykiskt, av någon underlig anledning. Jag lovar, hade något gått mig emot idag så hade jag satt mig ett hörn och storgråtit. Mitt pass på salen, och även en av de jobbarkompisar jag kommit närmast sa att han inte riktigt kände igen mig idag och undrade om det var något som hade hänt. Jag fick förklara att jag bara var trött, för så var det.

Men tillbaka till loppet, min andra Tjejvasa. Nytt för i år var ju att jag denna gång bor i Mora och på grund av det har hunnit med lite mer skidåkning även om fokusen har legat på löpträningen. En annan nyhet var även att min storasyster skulle åka detta år plus att en jobbarkompis från gamla jobbet. Och eftersom jag bor här så bodde båda hos mig trots att min syster är allergisk mot mina katter. Maria var även här, för att även denna gång vara min (vår) serviceperson.

I år startade jag i ett tidigare startled än förra året, så redan 10:30 gick min start. På grund av köer så kom vi sent fram till starten, jag tror vi var där cirka 10:17 men jag hann trots detta med att starta med mitt startled även om det blev lite stressigt. Och sen bar det alltså iväg på de tre milen ner mot Mora, inte en helt behaglig resa om man säger så. Förutsättningar var usla förra året och jag tycker faktiskt det var värre i år. Visst, spåren var bättre detta år, det vill säga där det fanns spår.

Min sista tur innan Tjejvasan tog jag i Vasaloppsspåret, det var en lagom kall dag med perfekta spår. Jag åkte två mil och allt kändes så bra, jag var inte ens trött när jag kom tillbaka till bilen. Den senaste tiden har det dock varit töväder och så var det även i lördags. Jag var trött efter fem kilometer. De första kilometrarna var spåren hyfsade, relativt hårda och höll bra, men sen blev snön mjukare och spåren blev sladdriga. Backarna var sönderplogade, två isiga rännor med höga vallar med lössnö på båda sidor.

Skidorna hade jag detta år lämnat in till VasaSvahn, så hade även min syster gjort. Ingen av oss var nöjda med våra skidor, båda hade bakhalt och jag tyckte även mitt glid var sisådär. Smørrebom helt enkelt. Förra året var jag stolt över att jag vågade åka nerför alla backar, i år blev det inte så. Efter ha ramlat i två backar så gick jag ner från den plats där jag ramlade plus att jag gick ner för min favoritbacke, jag hade ingen lust att försöka ta mig ner i bland alla andra i de två isiga spåren. Ja du, de där fallen, tre stycken blev det. Ett av dem, det sista, var på egen klantighet: i slutet av en backe ”snubblade” jag till i spåret och ramlade. Mycket klantigt. Det första fallet var för att undvika en hög med åkare som ramlade alldeles framför mig, bättre att jag ramlar själv en att jag åker in i andra. Den andra gången jag ramlade var det fall som var läskigast, eller det kanske är fel ord. Jag plogade mig ner för en backe efter Hökberg, det gjorde ju alla så det var kö nerför hela backen. Tjejen framför mig får nästan tvärstopp men ramlar inte. Eftersom det är isgata så hinner jag inte få stopp på skidorna och på något sätt så faller jag pladask på magen. Inte att rekommendera kan jag meddela.

Vid 15 km var jag redo för att kliva av och inte fortsätta, men det var ju inte något alternativ. Fästet var obefintligt, jag hasade mig fram alldeles för långsamt för att jag skulle vara nöjd, jag var less och trött. Jag surade och bestämde mig för att lägga av med träningen helt. Men jag fortsatte och längs vägen ökade väl hastigheten lite. Jag åkte och räknade på vad för sluttid jag kunde få. Jag hade på förhand bestämt mig för mina mål för dagens lopp, var förutsättningar bra så skulle jag åka under 4 timmar men de var det ju inte. Om förutsättningar inte var bra så skulle jag åtminstone vara 45 minuter snabbare än förra året. Hur det gick? Det berättar jag sen.

Från Moraparken och in mot mål blev spåren rejält blöta och på ett ställe var asfalten framme, vilket får mig att fundera över hur spåren kommer att hålla i helgen när Vasaloppet går. Idag åkte en fd jobbarkompis Öppet spår och hon sa att det inte hade varit bra spår idag…

Det var riktigt härligt att komma i mål men upploppet kändes mycket tuffare nu när den lilla puckeln var borta, man kunde inte bara glida in i mål längre. I mål väntade Maria som berättade att min syster hade gått i mål bara någon minut före mig. Då kanske jag ska berätta att hon startade en timme efter mig. I mål jobbade även en av mina kollegor från jobbet som sjuksköterska, fick en stor kram och det kändes riktigt bra att se (mer än) ett bekant ansikte!

Mitt mål att vara 45 minuter snabbare än förra året, det målet nådde jag tyvärr inte riktigt. Min sluttid blev 4:34:50, förra årets tid var 5:13:55. …så helt nöjd är jag inte, men jag gjorde det. Första etappen i min bonustjejklassiker gjord. Nästa år blir det inte Tjejvasan, nästa år blir det Öppet spår. Galet, helt galet.

›› 2/100 #blogg100

  3 Replies to “Tjejvasan 2015”

  1. 03 mars 2015, 06:52 at 06:52

    Du är då precis lagom envis för att vara skidåkare (eller maratonlöpare för den delen). Du kommer att klara Öppet spår med. Jag håller tummarna för ett kallare väder innan för snön och spårens skull.

    • Mia
      03 mars 2015, 22:37 at 22:37

      Som min syster brukar säga: vi har pannben.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: