Tagg: Tjejklassikern

Race report: Vansbro Tjejsim 2015

medalj Helgens andra medalj plockades hem idag! Förra året simmade jag på 39:07 och det var en tid jag ville slå i år. Igår på Vansbrosimningen simmade jag sista kilometern på 38:17 och då hade jag ju simmat två kilometer redan. Så chansen fanns där att det skulle gå, men som jag sa till Maria innan så trodde jag inte att det skulle gå.

Vit badmössa klädde mitt huvud idag och dolde badmössebrännan jag fick igår. Solen strålade inte lika mycket idag, det var några moln som dolde den från och till, och vattnet kändes kallare men ändå skönt. Ganska trångt vid starten men jag kunde ändå välja det ”spår” jag ville för att komma över Vanån och in i Västerdalälven så nära bryggorna så möjligt. Hamnade precis där jag ville – perfekt.

Eftersom jag hade en tid som jag mycket gärna ville slå så tänkte jag verkligen på hur jag simmade, försökte få så mycket kraft av min usla benspark som det bara gick och att faktiskt ta i. Skrev ju om min usla simteknik igår så går inte mer in på det idag. Jag kunde hålla mig längs bryggan nästan hela loppet men fick vid flera tillfällen gå ut för att simma om. I år simmade jag ikapp flera ut startgruppen innan och det var inte lika många som kom ikapp mig bakifrån, så snabbare gick det…eller så kanske alla var långsammare i år.

I mål kom jag och var inte lika vinglig på benen idag, däremot var jag trött. Har aldrig tagit ut mig när jag simmat förut men det gjorde jag idag. Jag glömde att stänga av klockan när jag kom i mål men när jag gjorde det var tiden ändå bättre än vad den var förra året, det var först när jag hämtade ut diplomet som jag såg hur bra tiden var.

32:25 – Förbättrade tiden med 6:42! Yes!

Race report: Tjejvättern 2015

bilen

Jag och gå upp tidigt hör inte ihop så när klockan ringde 4:45 så var jag inte direkt pigg. Jag hade förberett allt kvällen innan, väskan var packad och kläder framlagda, så jag behövde inte lägga ner så mycket tankeverksamhet för att bli klar. Och tur var det för jag hade sovit dåligt och gick nästan i sömnen. Cyklarna satt redan i cykelstället och självklart skulle våra två Pärlor förevigas.

Bilresan gick bra men vi hade lite krångel med GPS:en i bilen som la av efter vi hade stannat vid en mack för toabesök, så Waze fick ta över. Vi kom fram till Motala men hittade inte den parkering vi hade tänkt oss, så vi ställde oss vid en skola där fler andra hade ställt sig. Cyklade ner till hamnen och hämtade våra nummerlappar och ställde oss sen i toalettkö. Och sen blev det väntan tills det var dags för vår startgrupp, vi var inte ensamma om att vänta…

cyklar

På vägen till Motala hade det regnat av och till, medan vi väntade på att starta så föll enstaka regndroppar och så blåste en hel del. Starten gick och vi höll ganska bra fart men saktade ner eftersom syrran blev trött i benen, hon sprang ju Stockholm marathon förra helgen. Vi höll ihop till första depån där vi stannade och åt bullar, banan och drack sportdryck. Efter depån kommer Omberg och det går uppför, uppför och uppför, innan det kommer en lång nedförslöpa. Vi gick lite uppför men cyklade det mesta. Här är det lite trångt så vi kom ifrån varandra, syrran självklart först men hon väntade in mig i depå nummer två.

Tyckte det kändes bra att cykla men visst kände jag av att jag cyklat alldeles för lite innan loppet, hade ju bara varit ute på två rundor. Ungefär halvvägs av loppet så fick jag kramp i ett lår när jag vid ett tillfälle stod upp och trampade. Var tvungen att hoppa av cykeln för att gå för att få bort krampen, det var inte skönt. Kunde cykla vidare när krampen gav med sig. Och vid den andra depån tvingade syrran mig därför att äta saltgurka. Är det något jag verkligen inte tycker om så är det saltgurka, får kväljningar av att bara tänka på det! Usch och fy, men jag fick ner en liten bit.

Vi cyklade tillsammans ett kort tag efter depå nummer två men sen stack syrran före, åter igen – hon sprang ett marathon förra lördagen! Även denna gång väntade hon in mig vid nästa depå, den sista, men hon behövde inte vänta så länge…tror jag. Hade lite kramp i låren, ja båda denna gång, precis när jag kom till depån men inte så jobbigt som det sedan blev under den sista biten in mot mål.

Från förra året minns jag de två sista milen som tunga, det var då motvinden kom efter att det varit vindstilla hela loppet. I år var det också motvind! Efter några kilometer ville inte låren samarbeta längre, de krampade så fort jag la i mer lite kraft i trampandet…vilket man så klart gör när det blir lite tyngre. Tänkte växla ner på den lilla klingan för att komma åt de lägsta växlarna men då var min vänster hand bortdomnad och jag fick den inte alls att göra som jag ville. Jag fick hoppa av och gå flera gånger, något som inte är så lätt när båda låren krampar. Visste inte om benet jag satte ner i marken skulle bära och även att få över det andra benet över cykeln var en utmaning. Det. Var. Hemskt.

hejhejSå nu gick det långsamt framåt. Blev så glad när det var nedförsbackar, kommer några långa när man kommer in (innan?) i Motala. Rullade långt och snabbt, tack och lov för bra cykel! Sista två kilometrarna var låren hemska, krampen kom och gick hela tiden, jag försökte trampa i genom den. Nu var det så klart hemsk motvind och jag ville bara gråta. Försökte mota bort tankarna och tog i lite så jag kom ifatt en tjej som jag cyklat om flera gånger. Hon hade sen cyklat om mig flera gånger när jag gick. Vi pratade och det var bara det som fick mig från att inte börja storgråta. Väl i mål så var jag nära att börja gråta igen så syrran frågade hur det var, ”mina lår gör ont” var allt jag fick fram. Jag ler på kortet hon tog, fake it ’til you make it för det var ren och skär plåga att gå just då.

Vädret under loppet varierade: motvind, medvind, sidvind, regnskurar, duggregn, strålande sol och sommarvärme. Hade gärna sluppit regnet och vinden men på det stora hela var de yttre omständigheterna helt ok.

Och kroppen. Jag har aldrig fått kramp när jag cyklat förut och jag hoppas slippa det i framtiden! Jag har heller aldrig varit med om att handen domnat bort, det tog lång tid innan den ville göra som jag ville igen. Det var svårt att få i mig maten efter loppet, kunde inte skära min kycklingfilé – ett under att jag fick i mig någon mat alls. Knyta skor var också en utmaning. Jag hade verkligen cyklat för lite innan loppet och är det något det här loppet har visat mig är det att nu blir det stenhård inriktning på cykling inför nästa sommar. Jo, jag ska åka skidor också, men cyklingen måste vara en del under hela året. För nästa sommar SKA jag cykla Vätternrundan, så är det bara, och jag SKA komma i mål. Lite revansch vill jag ha i sommar så det blir Tjejgirot tillsammans med syrran senare i sommar.

Mitt mål var ju att förbättra tiden från förra sommaren, så blev det inte på grund av de två sista milen. Till den första kontrollen kom jag på exakt samma tid som förra året, vid den andra var jag en minut före. Och i mål var jag 11 minuter efter. Eftersom syrran, som hade samma tid som mig vid de två första kontroller, slog min tid från förra året med 13 minuter så vet jag att jag hade klarat det om inte låren bråkat så mycket den sista biten.

Ja ja, men jag kom i mål och det fanns aldrig på kartan att jag skulle bryta. Visst, tankarna fanns där till och från men med så lite kvar av loppet så skulle jag helt enkelt i mål! Envis, pannben, kalla det vad du vill men nu är del två av min bonustjejklassiker avklarad.

IMG_8049

Och med detta inlägg har jag även ”gått i mål” i #blogg100 för tredje gången! Nu får vi hoppas att jag inte hamnar i en bloggsvacka som jag har gjort efter de två andra omgångarna.

›› 100/100 #blogg100

Så trött!

Posttjejvätterntrötthet råder här! Medaljen inkasserad men det var två hemska sista mil med kramp i båda låren om jag var tvungen att ta i mer än att bara trampa runt pedalerna. Aldrig fått kramp på det viset förr! Men mer om loppet i morgon för nu ska jag sova. Så trött! 

››98 /100 #blogg100

Men så där ja

image

Kläder och saker förberedda, det som ska på direkt ligger på en stol och allt annat i en väska. Även ombyteskläder, till efter. För just det, det ska regna.

Nej men sova lite kanske.

››97 /100 #blogg100

Tjejvasan 2015

Ja, vad ska man egentligen säga om detta lopp? Jobbarkompisar har frågat mig idag hur det gick och mitt svar har för det mesta varit att jag kom i mål. Men det var ju mer än så men jag har inte orkat pratat så mycket om det idag, mest för att jag varit så trött. Mest psykiskt, av någon underlig anledning. Jag lovar, hade något gått mig emot idag så hade jag satt mig ett hörn och storgråtit. Mitt pass på salen, och även en av de jobbarkompisar jag kommit närmast sa att han inte riktigt kände igen mig idag och undrade om det var något som hade hänt. Jag fick förklara att jag bara var trött, för så var det.

Men tillbaka till loppet, min andra Tjejvasa. Nytt för i år var ju att jag denna gång bor i Mora och på grund av det har hunnit med lite mer skidåkning även om fokusen har legat på löpträningen. En annan nyhet var även att min storasyster skulle åka detta år plus att en jobbarkompis från gamla jobbet. Och eftersom jag bor här så bodde båda hos mig trots att min syster är allergisk mot mina katter. Maria var även här, för att även denna gång vara min (vår) serviceperson.

I år startade jag i ett tidigare startled än förra året, så redan 10:30 gick min start. På grund av köer så kom vi sent fram till starten, jag tror vi var där cirka 10:17 men jag hann trots detta med att starta med mitt startled även om det blev lite stressigt. Och sen bar det alltså iväg på de tre milen ner mot Mora, inte en helt behaglig resa om man säger så. Förutsättningar var usla förra året och jag tycker faktiskt det var värre i år. Visst, spåren var bättre detta år, det vill säga där det fanns spår.

Min sista tur innan Tjejvasan tog jag i Vasaloppsspåret, det var en lagom kall dag med perfekta spår. Jag åkte två mil och allt kändes så bra, jag var inte ens trött när jag kom tillbaka till bilen. Den senaste tiden har det dock varit töväder och så var det även i lördags. Jag var trött efter fem kilometer. De första kilometrarna var spåren hyfsade, relativt hårda och höll bra, men sen blev snön mjukare och spåren blev sladdriga. Backarna var sönderplogade, två isiga rännor med höga vallar med lössnö på båda sidor.

Skidorna hade jag detta år lämnat in till VasaSvahn, så hade även min syster gjort. Ingen av oss var nöjda med våra skidor, båda hade bakhalt och jag tyckte även mitt glid var sisådär. Smørrebom helt enkelt. Förra året var jag stolt över att jag vågade åka nerför alla backar, i år blev det inte så. Efter ha ramlat i två backar så gick jag ner från den plats där jag ramlade plus att jag gick ner för min favoritbacke, jag hade ingen lust att försöka ta mig ner i bland alla andra i de två isiga spåren. Ja du, de där fallen, tre stycken blev det. Ett av dem, det sista, var på egen klantighet: i slutet av en backe ”snubblade” jag till i spåret och ramlade. Mycket klantigt. Det första fallet var för att undvika en hög med åkare som ramlade alldeles framför mig, bättre att jag ramlar själv en att jag åker in i andra. Den andra gången jag ramlade var det fall som var läskigast, eller det kanske är fel ord. Jag plogade mig ner för en backe efter Hökberg, det gjorde ju alla så det var kö nerför hela backen. Tjejen framför mig får nästan tvärstopp men ramlar inte. Eftersom det är isgata så hinner jag inte få stopp på skidorna och på något sätt så faller jag pladask på magen. Inte att rekommendera kan jag meddela.

Vid 15 km var jag redo för att kliva av och inte fortsätta, men det var ju inte något alternativ. Fästet var obefintligt, jag hasade mig fram alldeles för långsamt för att jag skulle vara nöjd, jag var less och trött. Jag surade och bestämde mig för att lägga av med träningen helt. Men jag fortsatte och längs vägen ökade väl hastigheten lite. Jag åkte och räknade på vad för sluttid jag kunde få. Jag hade på förhand bestämt mig för mina mål för dagens lopp, var förutsättningar bra så skulle jag åka under 4 timmar men de var det ju inte. Om förutsättningar inte var bra så skulle jag åtminstone vara 45 minuter snabbare än förra året. Hur det gick? Det berättar jag sen.

Från Moraparken och in mot mål blev spåren rejält blöta och på ett ställe var asfalten framme, vilket får mig att fundera över hur spåren kommer att hålla i helgen när Vasaloppet går. Idag åkte en fd jobbarkompis Öppet spår och hon sa att det inte hade varit bra spår idag…

Det var riktigt härligt att komma i mål men upploppet kändes mycket tuffare nu när den lilla puckeln var borta, man kunde inte bara glida in i mål längre. I mål väntade Maria som berättade att min syster hade gått i mål bara någon minut före mig. Då kanske jag ska berätta att hon startade en timme efter mig. I mål jobbade även en av mina kollegor från jobbet som sjuksköterska, fick en stor kram och det kändes riktigt bra att se (mer än) ett bekant ansikte!

Mitt mål att vara 45 minuter snabbare än förra året, det målet nådde jag tyvärr inte riktigt. Min sluttid blev 4:34:50, förra årets tid var 5:13:55. …så helt nöjd är jag inte, men jag gjorde det. Första etappen i min bonustjejklassiker gjord. Nästa år blir det inte Tjejvasan, nästa år blir det Öppet spår. Galet, helt galet.

›› 2/100 #blogg100

%d bloggare gillar detta: