Vad hände med min ”pepp”?

Tröttheten består men ingen sjukdom har brutit ut. Tyvärr har jag nästan lust och säga för att det skulle vara så skönt att med gott samvete kunna ligga nerbäddad och glömma världen utanför. Fast egentligen vill jag inte bli sjuk för det finns få tillfällen då jag känner mig så ensam och eländig som när jag mår dåligt. Ingen som pysslar om en och vill man ha saker från affären får man pallra sig ut själv, hur dåligt man än mår.

Men ändå, just nu skulle jag bara vilja ligga i sängen eller på soffan hela dagarna. Min syster undrade om det var vårtrötthet och det kanske det är. Har aldrig upplevt det tidigare vad jag vill minnas och vet inte riktigt hur det borde kännas. Trött är jag, men är det ”vårtrötthet”? Vet bara att jag just nu är less på allt och inte har lust att göra något, och som ett extra plus på det – tröttheten.

Träningen har fått stå tillbaka denna vecka, eller nej, varför inte skriva som det är. Jag har inte haft någon lust (och ingen ork heller för den delen, men nu börjar det bli tröttsamt med detta tjat om trötthet). I tisdags hade jag tänkt träna efter mitt besök hos optikern. Så blev det inte utan jag åkte hem istället och åt ett rör Pringles. Men jo visst vad bra. Sen var planen att jag skulle ha tränat idag före jobbet. Gjorde jag det? Nej, självklart inte, jag tog sovmorgon istället. Jag har en dag till med träning inplanerad och det är på lördag då det är dags för intervaller. Kommer det bli så? Nja, chansen känns rätt liten just nu.

Så var är min pepp, den jag brukar känna själv? Vad är ”jag gör det ändå”-mentaliteten? Var tappade jag bort pepp och jag gör det ändå? Berätta gärna, för jag behöver den. Nu, typ genast. Var finns kraften att motstå alla dumheter som jag så gärna stoppar i mig? Borta den också. Två jobbarkompisar försökte peppa igång mig igen, bland annat genom att säga hur duktig jag är som faktiskt gör saker, att jag är modig som åker iväg själv på skidhelger, och så vidare, och så vidare. Jag ville bara ge dem en stor käftsmäll och be dem hålla tyst, men det gjorde jag förstås inte.

Nej, nu är jag trött på det här, trött och less. Nu vill jag bli pigg och på bra humör igen för detta är bara tråkigt för alla inblandade. Och alla inblandade är ju förstås bara jag… Ack du tragiska liv.

Och med den slutklämmen är det dags för sängen. Åh, den som ändå inte behövde gå upp i morgon!

›› 20/100 #blogg100

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: