Blandade tankar från dagen, hopp och barnlöshet

20130328-213504.jpg

Skärtorsdag. Jobbdag. Här och var har jag hört ryktas om att vissa har jobbat halvdag, att vissa har ”jobbat hemma” den halva dag som de var tvungna att jobba. Jag? Halvdag? Inte heller, jag hade av någon anledning lagt in en extra lång dag, 8-17. Extra roligt när man jobbat kväll dagen innan, extra kul när man fortfarande inte är helt pigg efter en vecka hemma i sjuksängen. Åh, tänker ni då, men då är hon säkert ledig i morgon! Jo, det hade förstås varit trevlig, men då har hon (läs jag) lagt in ett 7-14-tur. Och om vi säger så här, jag ser inte fram emot att gå upp kl 05. 🙁

Hade trots de långa timmarna en bra dag på jobbet. Dagen började dock inte så bra, hade en förvirrad dröm om att jag var vilse i Helsingfors och var sen eftersom jag skulle börja jobba. Vaknade med den känslan, den att vara försenad och vara stressad. Jag drömde alltså inte om något blått som jag hoppades igår…

Hopp och mirakel Sedan ett par dagar tillbaka har jag letat efter mitt Hope-halsband, tycker det var passande att plocka fram det igen. Kommer inte längre ihåg när jag köpte det, men det var innan jag ”blev” @hoppfull. (Jag köpte det från Barncancerfonden.) Att ha hopp, vara hoppfull. Det är en sak att säga det, en annan sak att vara det och jag hoppas att halsbandet ska påminna mig om det igen.

På ett gammalt kort, från 2009, har jag på mig mitt Hope-halsband. Tillsammans med ”Miracles” hängde alltid ”Hope” runt min hals. ”Miracles” har jag tagit bort, för den ringen påminner mig för mycket om det mirakel som jag hoppades på. Jag minns så väl den dagen jag köpte det, bara några timmar innan VUL (vaginalt ultraljud) nummer 2. Det VUL:et som gjorde för att se om jag hade ett levande foster i min mage. Åh, vad jag hade behövt ett mirakel då! Men redan innan visste jag att det inte fanns någon chans, det fanns ingen chans att jag skulle ha fel på veckorna, att jag skulle varit 3-4 veckor tidigare i graviditeten än vad jag var. Jag visste att det inte var så, jag visste att mitt pyre var dött…och så var det också. Det tragiska är att när jag väl insåg att jag var gravid, då var pyret redan dött. Men min kropp, min förrädiska kropp, förstod det inte. VUL nummer 2 visade förstås en tom hinnsäck och två dagar var det ute ur min kropp, och jag var tom. Så tom.

Om jag måste välja ut två tillfällen i min ofrivilliga barnlöshet som varit de tyngsta är valet lätt. Det första, när vårt frusna embryo inte klarade upptiningen. Det andra, mitt MA, mitt lilla pyre som var borta och som aldrig blev. Och det tragiska är, mitt lilla pyre var det närmaste jag någonsin kommit ett levande barn.

Men kan jag kalla mig själv ofrivilligt barnlös fortfarande, är jag inte frivilligt barnlös nu när jag gett upp tanken på att det någonsin kommer att ske? När jag till och med överväger en hysterektomi för att slippa allt blödande? I min mening är jag ofrivilligt barnlös ändå, för jag vill ju fortfarande ha barn, min längtan är fortfarande lika stor. Men längtan är vad det kommer att förbli, mitt hjärta kanske inte förstår det. Men det gör jag…

De dagarna jag låg hemma och var sjuk så skrev jag kort om denna artikel, att adoptera eller helt enkelt leva utan barn är ett helt acceptabelt liv påstod de. Via Barnlängtan – patientföreningen för ofrivilligt barnlösa så hittade jag något som Ann Heberlein skrivit om surrogatmödraskap. Läs Bulle i annans ugn och ställ dig sedan frågan: Skulle du kunna tänka mig att hjälpa din syster eller en god vän att bli förälder?

Nr 65 av #blogg100.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: