Ibland, eller förresten jag ska inte ljuga, rätt ofta så faller jag in i gamla tankemönster. Ofta kan jag tänka rätt från början men så börjar jag grubbla och tänka mer och helt plötsligt är allt fel i min hjärna. Man tycker att jag borde ha lärt mig vid det här laget. Men nej, jag lär mig inte.
I helgen var ett sånt här tillfälle, många tårar och oro blev resultatet. Så dumt, så onödigt. Det var något jag tänkt på ett tag. Något jag bestämt mig för att skjuta åt sidan eftersom jag tyckt det varit för tidigt, men det går inte alltid att styra tankarna dit man vill. Åtminstone inte helt. Min hjärna lindade oron i något annat men så klart visste jag vad den bakomliggande orsaken var, men den kunde jag inte uttrycka i ord. Bara i tårar. Och det som kom ut i ord var saknaden över mina hundar.
Ska försöka att bättre mig, jag ska.
Men så jag svammlar. Klockan är mycket, jag börjar bli trött. Kanske dags att sova, men det blir ensamt och ovant efter 9 nätter tillsammans med kärleken.