Etikett: dumma vanor

Tappat fokus

Någon gång, någonstans, denna vår tappade jag fokus. På vad jag vill och mina mål, var jag är på väg. Vad som orsakade detta vet jag men är inget jag vill ta upp här eftersom det har att göra med min familj. En bidragande orsak var dock att jag fick lov att ge upp årets mål på grund av min fot. Min familj och min fot fick mig att falla tillbaka i gamla invanda mönster som jag haft sedan tonåren, mönster som jag jobbat så hårt för att hålla mig borta från.

De senaste veckorna har jag försökt hitta mitt fokus igen. Halvhjärtade försök har gjorts och dessa har tagit slut så fort att jag knappt kan påstå att jag ens försökte. Jag vet vad jag vill, jag vet vad jag har för mål och jag vet vad jag behöver göra för att uppnå dem. Trots detta har jag inte lyckats vända om eftersom det är lättare att låta bli.

Jag blir så trött på mig själv! Varför gör jag alltid samma sak? Det har varit en jobbig helg, har grubblat och funderat en hel del. Tänkt på det förflutna, min familj, mitt liv, framtiden och vad jag vill och varför. Ändring måste komma, jag måste hitta andra vägar, finna och har kvar fokus trots att omständigheter vill kasta mig tillbaka i gamla vanor. Hitta nya sätt att ta mig igenom tunga saker utan att kasta allt jag åstadkommit åt sidan.

Jag vet inte ännu hur. Men jag ska.

Min dumma hjärna, eller av gammal ohejdad vana

Ibland, eller förresten jag ska inte ljuga, rätt ofta så faller jag in i gamla tankemönster. Ofta kan jag tänka rätt från början men så börjar jag grubbla och tänka mer och helt plötsligt är allt fel i min hjärna. Man tycker att jag borde ha lärt mig vid det här laget. Men nej, jag lär mig inte.

I helgen var ett sånt här tillfälle, många tårar och oro blev resultatet. Så dumt, så onödigt. Det var något jag tänkt på ett tag. Något jag bestämt mig för att skjuta åt sidan eftersom jag tyckt det varit för tidigt, men det går inte alltid att styra tankarna dit man vill. Åtminstone inte helt. Min hjärna lindade oron i något annat men så klart visste jag vad den bakomliggande orsaken var, men den kunde jag inte uttrycka i ord. Bara i tårar. Och det som kom ut i ord var saknaden över mina hundar.

Ska försöka att bättre mig, jag ska.

Men så jag svammlar. Klockan är mycket, jag börjar bli trött. Kanske dags att sova, men det blir ensamt och ovant efter 9 nätter tillsammans med kärleken.

%d bloggare gillar detta: