Dag 11 skulle jag bereda lite plats i hjärnan, rensa bort det negativa och låta det positiva ta dess plats. Första steget var att skriva ner alla de situationer som, med tillhörande känslor, som
- jag ständigt tänker på men som jag vet att jag inte kan göra något åt
- jag tror att jag kanske kan förändra men inte kan se hur
- jag vet att jag förändra men inte haft tid/mod/lust att ta tag i.
Sen skulle jag ta en situation i taget och skriva ett brev till personen i fråga, sen fick jag bestämma vad jag skulle göra med brevet: om jag skulle skicka det, bränna det eller förvara det på en säker plats.
Detta var en uppgift som jag gjorde på papper, i min ”dagbok” eller vad man nu ska kalla den. Inte lätt. De som jag skrev brev till var i alla fall mig själv, mina föräldrar, min exman, min framtida kärlek (om jag nu någonsin träffar en sådan igen). Brev som jag väljer att inte skicka utan som jag förvarar utan att någon av mottagarna får läsa (förutom brevet till mig dock för det har jag ju läst).
Lärdomen av denna uppgift var att jag skulle lära mig att försöka säga saker med detsamma i stället för att de ska ligga och gro i mitt huvud.