Månad: januari 2013

Tre veckor avklarade, bara elva kvar

För några veckor sedan började jag använde mig av appen 10K Runner idag sprang/gick jag pass nummer nio. Dagens pass var dock ett sådant där som man har ibland, ett pass då inget känns bra. Det är för varmt (nollgradigt), snömodd så man vid varje steg halkar lite bakåt, tunga ben, dåligt humör etc. I vanliga fall brukar känslan bli bättre ju längre tid jag håller på, men inte idag – snarare tvärtom. Men av tidigare erfarenhet så vet jag att man ibland har sådana här pass då inget tycks stämma, ibland är passet efter ett av de bästa man haft. Alltså bara att härda ut.

20130127-212749.jpg

Så vad tycker jag då om 10K Runner? Jodå, jag är nöjd. Mycket smidigt att den säger åt mig när jag ska springa och när jag ska gå, men den går långsamt framåt. När jag började springa för tre år sedan så använde jag mig av ett träningsprogram från tidningen Topphälsa, efter fyra veckor sprang jag 40 minuter i sträck. Med 10K Runner får jag i slutet av vecka fyra utmärkelsen ”1/2 way to 5k badge”…men jag stressar inte, jag fortsätter i deras tempo.

Som den appnörd jag är så använder jag mig fortfarande av Nikes Running, mycket för att mina första löpskor var Nike+. Måste säga att det fungerade bäst då jag hade en sensor i skon, nu när jag använder GPS så får jag sällan en sträcka som stämmer. Idag visade den det dubbla mot vad min Garmin hade mätt upp och den påstår även att jag sprungit en kilometer på 41 sekunder! Så kanske gick det inte så dåligt idag trots allt. 😉

Nr 5 av #blogg100

Om vikten och siffrorna

De som varit uppmärksamma har kanske sett att det tillkommit en till sida här som heter siffror, men med tanke på att de flesta använder någon form av RSSläsare nu för tiden så har nog de flesta missat. Dessa siffror gäller självklart min vikt och mitt senaste och sista försök att bli av med några kilon, eller ganska många för att vara ärlig. Detta försök startade sista lördagen förra året, med ett undantag för själv nyårsafton då jag tillät mig både godis och chips (det som var kvar slängdes dock när klockan passerat midnatt). Efter pappas död så var aptiten för helt borta för att sedan komma tillbaka i form av en chips- och dippdiet. Låt mig säga så här, den gjorde inte underverk med vikten och jag gick nog upp ett par kilon innan jag bestämde mig för att äta lite bättre igen. Egentligen hade jag bestämt sedan tidigare att jag skulle börja igen när jag fått hem min FitBit Aria och den hann komma innan 2012 var slut.

Jag har tidigare i livet viktväktat några gånger, den mest framgångsrika gången gick jag ner 23 kg som sedan kom tillbaka under de åren då barnlösheten var som mest jobbig. Jag har även provat strikt LCHF och GI, dessa försök har lärt mig att jag mår bäst när jag äter mindre kolhydrater. Denna gång har jag därför valt att äta kolhydratreducerat och jag loggar min mat på Matdagboken där jag är premiummedlem, hittills är jag mycket nöjd med sidan.

Så hur har det då gått? Jodå, bara bra. Har inte ”fuskat” någon dag och jag har även bokfört allt jag ätit de fyra veckor jag har varit i gång. Resultatet av detta är att jag gått ner 3,8 kg! Mycket kvar, men en bra början. 🙂

Nr 4 av #blogg100

Grattis på 70-årsdagen, pappa!

20130125-223007.jpg

Idag skulle min pappa ha fyllt 70 år, idag skulle han och min styvmor varit på Gran Canaria. Men han fyller inte år, han är inte på Gran Canaria. Istället dog han för sex veckor sedan… Varför?

Jag var ut till minneslunden och tände ett ljus idag. Hade köpt blommor också, tulpaner, men de ”fick” han är hemma. De står vid hans fotografi och hans ljus här. Känner ändå att han är mer närvarande här än där.

Nr 3 av #blogg100

Mot sängen

Jag är en kvälls- och nattmänniska och har så alltid varit. Vid denna tid (22:23) så brukar jag sällan vara trött, särskilt inte om jag som idag jobbat kväll och därför haft sovmorgon och sovit till cirka kl 10. Men idag, helt slut och trodde ett tag att jag inte skulle lyckas hålla mig vaken hela vägen hem. Jag mådde illa av trötthet. Jag kan inte skylla på att jag har haft mycket och stressigt på jobbet, för maken till lugnare kväll får man leta efter. Vi var tre team, det vill säga full styrka på en vardagskväll, och vi löste alla av på salar när dagspersonalen gick hem. Den sal som jag fick var operationen precis klar så jag tog hand om instrumenten och hjälpte till vid väckningen. Inga konstigheter där. De andra två teamen hade liknande lösningar och vid 18-tiden pågick inga operationer. Och akutlistan var tom och förblev så resten av passet.

Så nej, jag kan verkligen inte skylla på jobbet för denna oerhörda trötthet. Jag vet dock vad den beror på. Men nu ska jag försöka ta mig i säng för att få några timmars sömn innan det är dags att bege sig till jobbet igen. Frukosten är förberedd inför morgondagen, matlådan iordninggjord, kläder framlagda, bara tänderna kvar att borsta. Ser inte fram emot morgondagen, inte det minsta. Inte ens för att det är fredag och jag har en ledig helg framför mig.

I morgon skulle min pappa fyllt 70 år. I morgon är det sex veckor sedan han fick sin hjärnblödning och sedan dog.

Nr 2 av #blogg100

Livet, kärleken och barnlösheten

Satt och pratade med en jobbarkompis på vägen hem från jobbet, om livet och kärleken – och så kom vi in på barnlösheten också. När jag berättar att jag varit gift så är det många som som blir förvånade och höjer på ögonbrynen och utbrister: ”Har du varit gift?” Man kan ju fundera över varför att det blir så förvånade, varför skulle jag inte kunna ha varit det? Jag väljer att tolka det som att de tycker jag är så ung och att jag därför inte har ”hunnit” med det…eller så tycker de att jag är så otrevlig och ful att ingen skulle vilja gifta sig med mig. Fast ibland tycker jag också det är lite konstigt, att jag varit gift alltså. Tittade på min exmans bröllopsfoto (han är omgift) härom dagen och hade lite svårt att förstå att jag varit gift med honom. Men det är ju ett tag sedan, åtta år i år sedan vi separerade – var tar tiden vägen?

Min jobbarkompis undrade om det var barnlösheten som var orsaken till att det tog slut mellan mig och exmannen. Ja, delvis. Eller till stor del. I fem år försökte vi bli gravida, fem år. Hormonbehandlingar, inseminationer, provrörsbefruktningar. Misslyckanden, avbrutna behandlingar, tårar, sorg. Vi pratade inte så mycket om hur vi mådde, jag bloggade om det, han jobbade och lyssnade på musik. Han blev ledsen när jag var ledsen, alltså dolde jag det. Han ville inte visa sig ledsen för mig för att inte göra mig ledsen och upprörd. En ond cirkel. Till slut levde vi separata liv under samma tak, de gemensamma faktorerna var våra hundar och att vi försökte få barn. Eller det är i alla fall hur det kändes från min sida, hur han kände det vet jag inte. Vi pratade ju inte om det. I början av vårt förhållande pratade vi mycket, eller i alla fall han. Men mot slutet… Hur hade det blivit om vi sluppit de fem tunga åren, hade vi ändå glidit isär, hade vi ändå slutat prata med varandra? Om vi lyckats bli med barn, kanske redan efter ett år, hur hade livet sett ut då? Hade vi fortfarande varit tillsammans, hade vi fortfarande bott i vårt hus ute på landet, hade vi fortfarande älskat varandra? Jag sa då att jag inte ville vakna upp en dag och önska att jag gjort det här tio år tidigare, han svar på det var att jag kanske skulle vakna upp en dag om tio år och önska att jag inte gjort det. Snart har det gått tio år och jag har inte ångrat mig, jag vet att det var rätt beslut jag tog då. Men det hindrar mig inte från att fundera över hur det kunde ha varit.

Och som vanligt när ett samtal kommer in på barnlösheten så kommer frågan om jag kan tänka mig att försöka igen. Om jag träffar någon ny, vill jag då försöka igen? Vill jag fortfarande ha barn? Ja, jag vill fortfarande ha barn, men om jag träffar någon ny så kommer jag troligtvis inte ge mig in i den karusellen igen. Delvis för att jag börjar bli för gammal, och delvis för att jag funderar på att ta bort livmodern och att det därför kanske är en omöjlighet. Jag orkar inte blöda så mycket som jag gör, även om det inte är några mängder så blöder jag i dagsläget cirka tre veckor per månad. Jag orkar inte det längre.

Sen kom frågan om att jag skulle kunna tänka mig att göra det på egen hand, åka till Danmark eller något annat land och göra IVF. Har funderat på det genom åren, men med tanke på hur svårt det var att få fram bra ägg på grund av att jag var så svårstimulerad (det var till och med tal om äggdonation under de tunga åren) så har det slutat vid tanken. I vissa länder är det tillåtet med embryodonation, det skulle kunna vara ett alternativ. Men nej, jag vill inte göra det ensam. Jag vill dela upplevelsen med någon.

Så jag förblir nog barnlös, ofrivilligt barnlös. Mina tankar och känslor omkring det går upp och ner, ibland gråter jag över tanken att jag aldrig kommer bli gravid. Ibland förstår jag inte varför jag skulle vilja utsätta mig för en förlossning, detta efter jag genom mitt jobb sett hur trasig man kan bli i underlivet. Men livet fortsätter och jag försöker göra det bästa av det, även om det från utsidan kanske inte ser ut så för att andra inte förstår mina beslut och min väg genom livet. Huvudsaken är att jag förstår dem och kan stå bakom dem.

Och kärleken? Kanske kommer den en dag igen. Jag hoppas det i alla fall.

Nr 1 av #blogg100

%d bloggare gillar detta: