Månad: januari 2013

Tre veckor har gått sedan pappa dog, tre veckor som känns väldigt långa men samtidigt korta. Ibland känns det så overkligt, jag förstår inte att han är borta. Vi hade inte så mycket kontakt, vi pratade ibland någon gång per månad men oftast var det nog varannan. Jag träffade honom bara två gånger förra året, en gång kom han och styvmor och hälsade på i Täby för att se vad jag bodde (tror det var på våren), den andra gånger var när jag flyttade i november. Han var inte med för att hjälpa till för det klarade han inte av på grund av sitt hälsotillstånd. Två gånger träffade jag honom innan min födelsedag, men då var han ju inte där…inte egentligen.

I och med att vi inte hade så mycket kontakt så har det varit så lätt att ”glömma” vad som hänt och istället trott att han varit hemma hos sig och styvmor. Begravningen gjorde det verkligt igen, att han verkligen är borta.

Det var en ganska kort ceremoni, i alla fall om jag jämför med de begravningar jag varit på i Finland. Det var inte heller så mycket religiösa inslag så jag tror pappa skulle ha varit nöjd, dessutom sjöngs ”De sista ljuva åren” precis som han ville (även om det inte var av min systerdotter som han helst hade velat, men hon kände att hon inte hade klarat av det). Prästen pratade bland annat om hur pappa hade trivts vid stugan vid Hepovattni, hur pappa kunde få vilken motor som helst att fungera och att han de senaste åren hade samlat på motorsågar och lyckats få även de mest hopplösa fall av dem att fungera. Att pappa var envis och målmedveten, som bland annat visade sig i att han på distans läste till gymnasieingenjör, han som bara gick åtta år i skolan hemma i Finland för att sen börja jobba i Sverige som 15-åring. Musik som spelades, förutom ”De sista ljuva åren”, var ”Time to say goodbye”, ”Stilla natt” som var en psalm pappa tyckte om, ”Härlig är jorden” var den andra psalmen, sen tror jag ”Gläns över sjö och strand” spelades då vi tog avsked (la rosor på pappas kista), och till sist ”Vem kan segla förutan vind”.

Begravningen hölls i en kyrka där jag haft många skolavslutningar, där jag gått Lucia, varit på bröllop – på ett var jag till och med brudtärna. Men det var min första begravning. Pappa ville inte jordfästas utan kremeras, så han kommer ligga i deras minneslund. Min syster, som bor nära, har redan varit där och tänt ljus trots att han inte är där än. Själv så gick jag igår kväll till minneslunden vid kyrkan här och tände ett ljus, kände att jag behövde det.

Å när jag kommer fram till dagen
då mitt hjärta slutar slå
då ska du tänka på de stunder
som var vackrast i vårt liv

Sov så gott, lilla pappa. <3

…och jag har redan ont i huvudet. Känns lovande, verkligen lovande. Bävar så inför morgondagen och önskar att jag slapp den. I morgon blir det så där verkligt igen. Att han inte finns. Att han aldrig kommer finnas mer. Framför mig ser jag hur han ligger i kistan, som han låg i avskedsrummet på CIVA. Fast bättre med den bilden än ingen alls, för annars så känns det som han sitter hemma i huset med styvmor. Sen när jag kommer på att han inte gör det, då gör det så ont. Bättre att minnas hela tiden med andra ord än att plötsligt komma ihåg.

I morgon ska jag och min syster ut till huset innan begravningen. Det huset som han aldrig kommer komma tillbaka till. Två av mina farbröder kommer från Finland tidigt på morgonen och kommer åka dit för att byta om och få frukost. Min styvmor insisterade på det, jag antar att hon ville ha något annat att tänka på än vad som ska komma sen. Jag förstår inte hur jag ska orka gå in i det huset. I huset där han aldrig kommer ligga på soffan igen.

När den farbror som döpte sin dotter efter mig, för att jag är hans favorit, kallar mig lilla gumman som han gjort sedan jag var liten, så jag kommer gråta då.

Ser verkligen inte fram emot morgondagen, å så jag önskar att allt var annorlunda. Att vi istället skulle träffas allesammans senare i månaden, senare när pappa och styvmor kommit hem från sin resa. Den resan som han skulle ha fyllt 70 på. Den resan som nu aldrig blir av.

Pappa jag saknar dig! …och saknaden kommer som en chock, för hur många gånger gjorde du inte mitt liv till helvete, hur många gånger gjorde du mig inte ledsen, besviken och arg. Hur många gånger önskade jag inte att du skulle försvinna när jag var tonåring. Hur många gånger önskade jag själv inte att jag fick dö, då när alla trodde jag hade det så bra och alltid var glad. (Eller åtminstone en vän, en av mina bästa vänner, hon som ville vara som jag för jag inte hade några problem…)

Nu ska jag försöka sova, hur nu det ska gå. 🙁