Äntligen! Jag har fått pengar från Försäkringskassan, visserligen inte så mycket men ändå – jag har pengar igen!! Känns så bra, mycket på grund av att de insåg att jag faktiskt inte kunde jobba. Jag var faktiskt orolig för det, att de skulle anse att jag kunde ha jobbat eller att jag borde ha omplacerats. Nu känns det mycket bättre, verkligen. Så glad!

Tror jag ska fira med lite Pepsi Max som jag lägligt köpte tidigare idag. *glad*

Pratat med min gruppchef idag och de har helt plötsligt ändrat sig angående min uppsägningstid. Nu tycker de att det är bästa för mig är att jag får börja så snabbt som möjligt på det nya jobbet, vilket jag verkligen kan instämma i. Ju längre jag går hemma, desto osäkrare kommer jag att bli på min egen förmåga. Och jag vet att jag är en bra sjuksköterska, jag vet det, men går jag hemma länge till kanske jag börjar tvivla även på det. Som det är nu så är det jobbet på akuten som jag av någon anledning helt plötsligt inte klarar av.

Så nu är jag gladare och det känns lite ljusare igen.

Men jag saknar P som jag inte har träffat sedan i måndags morse, en hel evighet sedan.

Jo, jag tvättar ju. Har varit två svängar till tvättstugan sedan senaste inlägget. Men huvudet och kroppen vill verkligen inte idag. Inte den jäkla mangeln heller som verkligen inte var på min sida. *suck*

Min doktor ringde, har ny läkartid bokad till nästa vecka. Sen hade hon pratat med min gruppchef också som ska ringa mig i morgon, usch, nu får jag ont i magen för det också. Och värre kommer det bli i morgon när jag kommer gå och vänta på det hela tiden också. *dubbelsuck*

Ingen tid bokad för rehabmöte än.

För ungefär en timme sedan skrev jag ett tweet om min planering för dagen. Det jag glömde att ta med där var att jag skulle städa också, skulle verkligen behöva det med tanke på att jag har två pälsfröknar som jobbar hårt på att tappa all sin päls.

Men det tog stopp. Jo, jag duschade och jag har varit ner första svängen till tvättstugan, men sen tog det stopp. Jag tappade allt ork, känner mig nu helt matt i hela kroppen och det känns jobbigt att ta sig från ett rum till ett annat. Har aldrig upplevt något liknande, åtminstone inte förrän allt det här började. Allt känns som stora oöverstigliga hinder, saker som verkligen inte borde kännas så som till exempel gå ner till tvättstugan. Hatar detta. Vill vara ”som vanligt”, vill inte vara så här.

Igår var det tänkt att jag skulle börja jobba igen efter semestern, men jag kände redan förra veckan att det inte skulle gå. Sov dåligt, tänkte på jobbet hela tiden, stress och panik. Så jag bokade tid hos doktor och blev sjukskriven i två veckor, nu ska det bli rehabmöte och sen får vi se vad som händer. Får ont i magen bara jag tänker på jobbet.

Ska försöka bädda rent i sängen nu innan misselissarna hårat ner madrassen allt för mycket.

…på att vi inte pratar i vår familj fick jag idag när jag i förmiddags pratade med min far. Han frågade nämligen om jag hade fått några insomningstabletter utskrivna när jag var till doktorn i veckan. I nästa mening så berättar han att det hade han fått när han hade gått in i väggen… Eeh, va?! Blev så förbluffad att jag inte frågade ut honom om saken. Det var information som jag helt missat. När? Var? Hur?

Men som vanligt så berättar man inget för mig, för jag är ju sååå liten! När ska de förstå att jag faktiskt fyller 35 i år. Inte lätt att vara minstingen och dessutom sladdis.

De jobbiga sakerna för dagen avklarade, nu är det bara de bra sakerna kvar. Kramarna.

Lyckades faktiskt ta mig till jobbet idag utan att bryta ihop. Som tur var så stötte jag inte på så många arbetskamrater, slapp få frågor. Mötet med gruppchef gick också bra. Hon vill inte att jag glömmer bort den den möjligheten att jag kan stå kvar som anställd på akuten och få arbetsträna någon annanstans. Hmm, vet inte jag det, lockar mig inte alls.

Intervjun gick även den bra men jag tror ändå inte att jag får jobbet, en känsla jag har bara. Det känns som de tycker att jag är överkvalificerad för jobbet och dessutom begär för mycket lön. Men jag vill ju inte få lägre lön än vad jag har nu när jag i och med byte till ren nattjänst blir av med min rotationsersättning på 1500 per månad. Ja ja, jag får se hur det blir.

Men nu ska jag inte tänka på annat än att jag snart får kramas med P. <3

Jodå, det blev så, jag är sjukskriven. På sjukintyget står det ”stressreaktion”, på pappret till jobbet för att de ska bevilja mig rehabilitering står det ”svår krisreaktion med inga andra utlösande faktorer än arbetssituationen”. Den rehabilitering som det är tal om är samtalsstöd med beteendevetare, ungefär liknande den jag fick efter missfallet (fast då var det även KBT inblandat).

Jag läser orden men får ändå inte in att det är mig det gäller. Vadå jag? Stress? Kris? Varför nu? Varför inte tidigare med allt skit jag varit med om och faktiskt överlevt? Varför får jobbet mig att må så här? Jag älskar ju mitt jobb. Men som den gode doktorn sa, hade jag inte älskat mitt jobb så hade jag kanske inte hade hamnat i den här sitsen.

Vet att jag inte ska tänka på det men jobbet rör sig ständigt i mina tankar. Vad är jag utan mitt jobb? Jag är ju mitt jobb, jobbet är det mitt liv kretsar runt. Mitt patetiska lilla liv innehåller ju inte så mycket annat. Och jag vet att jag inte ska tänka så, tro mig, jag vet. Ändå far tankarna i liknande banor hela tiden.

Jag fick ”ordinationen” att sova, äta och gråta under tiden jag är sjukskriven, bara göra sånt som jag vill. Plus att jag ska promenera minst en timme per dag då det är ett bra sätt att skrämma iväg ångesten, det vet jag sedan tidigare att det är ett bra sätt att rensa hjärnan.

I morgon ska jag träffa min gruppchef, ett möte jag inte ser fram emot. Det är inte det att jag inte vill träffa henne, utan snarare så att jag inte vill till jobbet. Vill inte se mina jobbarkompisars medlidsamma blickar, vill inte att de ska fråga mig hur jag mår för det kommer bara få mig att gråta. Visst, vi är en stor arbetsplats med över 100 anställda så har jag tur så vet inte alla att jag bröt ihop. Det är så mycket annat som det pratas om på jobbet för tillfället så om jag har tur så har inte det spridits till alla än…samtidigt så vet jag ju hur mycket alla pratar/skvallrar.

En annan sak som händer i morgon är att jag ska på intervju för nattjänsten jag sökt, hoppas att det går bra.

Nu sängen, så jag inte får skäll av P i morgon. <3

Jag har fallit ihop, jag har krackelerat. Något jag aldrig trodde skulle hända, åtminstone inte på grund av den anledning som nu fört mig ner mot botten av avgrundsdjupt hål. Jobbet. Jag som älskar mitt jobb, hur många gånger skrev jag inte det här i bloggen förra året. Jag älskar mitt jobb, tycker att det bästa jag någonsin gjort är att börja där. Jag älskar mina underbara och omtänksamma arbetskamrater.

Och trots detta är det jobbet som gör det. Förstår inte.

Det började förra veckan. Sov inget natten mot måndag men hade trots detta en relativt bra dag, dvs enda till krismötet vi hade på eftermiddagen. Sen har det bara gått utför. Hade ett hemskt pass i tisdags, många patienter, nytt arbetssätt, oerfaren doktor. Många tårar och en stressklump i magen hela dagen. Onsdagen var jag ledig, torsdagen jobbade jag igen. Eller skulle ha jobbat i alla fall, gick hem efter ett par timmar. Det gick inte. Superstressad, panik. Bröt ihop och satt och grät i vårt lilla personalrum. Sedan dess har jag inte varit tillbaka. Blir stressad och får panik bara jag tänker på det.

Sover fortfarande inte. Har ingen aptit. Mår hemskt bara jag tänker på att jobba. I morgon ska jag till doktorn.

Förstår inte hur detta kunde hända mig. Förstår inte hur jobbet helt plötsligt kan stressa mig så. Jag som trots det stundtals stressiga jobb jag har, aldrig varit stressad på jobbet. Jag som alltid tänkt att det här löser vi. Men nu. Nej. Jag förstår inte. Nu vill jag bara bort därifrån. Vill inte tillbaka. Fast jag egentligen vill det.

Aaah, blir galen. Eller blir. Är?

Och mitt i allt detta kaos så spirar något underbart, en känsla jag aldrig trodde jag skulle känna. Men den finns där. Gör mig så glad. <3