Tagg: race report

Race report: Women´s Health Halvmarathon 2016

Bättre sent än aldrig men här kommer en lite redogörelse för mitt senaste lopp. (Jag har ännu inte skrivit om mina timmar i fäders spår, men det kommer nog någon gång…hoppas jag.) Women’s Health Halvmarathon är ett lopp som syrran har tjatat på mig om att springa eftersom man får ett smycke istället för medalj vid målgång. I år var det tredje året som loppet gick och i år fick hon som hon ville. Eller fick hon det?

Både min och min systers uppladdning inför detta lopp var sisådär. Min syster drogs länge med en envis förkylning och varför jag inte var så väl förberedd kan jag faktiskt inte riktigt komma ihåg, men jag misstänker att det var så att jag prioriterat spinning och cykling på grund av turen runt pölen som närmar sig med stormsteg.

Och så var det vädret. När jag kom hem till min syster och svåger så var det första jag fick höra av min kära svåger att hon springer inte om det regnar. Min syster sprang ju Stockholm marathon i ösregn förra året och om man säger så här: hon var inte sugen på att springa i regn igen. Och vad lovade väderleksprognosen? Jo just det, regn. Om jag ska vara ärlig var varken jag eller min syster särskilt pepp på att springa, men hade jag nu kommit ner från Dalarna för att springa det förbaskade loppet så skulle det minsann springas också. Så hon fick som hon ville och inte kunde tjata om det mer, om inte annat.

Nå väl, dagen började med sol och vi hade sol ända till det var dags för start. Då kom molnen. Men hellre moln än sol, om jag får välja. Men hur som helst, vi kom iväg och till en början sprang jag och syster tillsammans men jag kände efter fyra kilometer att jag inte skulle orka i hennes tempo så jag saktade ner och tog det lugnare.

Loppet har start och mål vid Sjöhistoriska museet och är sen upplagt så att man springer en liten runda på Östermalm för att sen avsluta med två varv på Djurgården. Och just det här med att springa två varv på samma bana har alltid varit något jag valt bort, eftersom jag tycker det är mentalt jobbigt att veta att det inte är nu som jag får gå i mål eftersom det är ett varv kvar. Jag tycker det är jobbigt att se att jag kunde vara på kilometer XX men jag är bara på kilometer XX.

Men tillbaka till själva loppet. Efter jag hade släppt syrran så tog jag det ganska lugnt men hade koll på klockan så att jag skulle klara tidsgränsen på tre timmar (ack denna stress över att vara långsam och egentligen inte i form för långlopp). På första varvet på Djurgården kändes allt bra och jag blandade mellan löpning och gå (mest löpning), vädret höll sig hyfsat men det kom några regnstänk vid några tillfällen. Vid varvning kände jag mig fortfarande hyfsat pigg men det ändrade sig efter halva andra varvet. Nu började jag bli lite trött, förmodligen på grund av att jag sprungit få längre distanser sedan Lidingöloppet (på grund av löpvilan som min inflammerade fot krävde). Jag blandade fortfarande löpning med gång men nu var det övervägande gång. Vädret hade blivit kallare och det hade börjat blåsa och efter en sträcka (runt 18-19 km) där man sprang längs vattnet var mina lår som isklumpar. Hur gärna jag än ville springa så tog det stopp, låren var så stumma. De sista kilometrarna var det enbart gång som gällde, förutom när jag kom till upploppet – då måste man ju springa. Det var så skönt att komma i mål! 🙂

Det bästa med dagen: att jag träffade en gammal kursare från sjuksköterskeutbildningen innan loppet! Helt otroligt egentligen eftersom vi inte hade bestämt träff, hon råkade bara springa på oss när hon letade efter var man hämtade ut nummerlappen. Extra kul att träffa henne eftersom hon är en av mina förebilder när det kommer till just löpning. (Och lite komiskt eftersom vi har en tendens att springa på varandra på olika lopp, trots att det är mycket folk i omlopp.)

Det bästa med loppet: att jag hade hälsningar från en jobbarkompis vid några platser under loppet. Min jobbarkompis har en vän som bor i Stockholm som undrade om inte hon kände någon som skulle springa loppet. Och det hade hon ju, så på svängen på Östermalm blev jag påhejad och sen vid varvningen. Jag blev så peppad och glad för det, det betydde mycket. Att någon hejar på lilla mig liksom, att jag för en gångs skull inte gör något ensam. Nu gjorde jag ju visserligen inte det ändå eftersom jag sprang loppet med min syster, men äsch – ni kanske fattar ändå.

Kommer jag springa loppet igen? Nja, vet inte. Det är det här med att springa två varv på samma bana. Men vem vet, jag kanske har ändrat mig till nästa år. Och om under händer så kanske jag är i superform då så att det inte spelar någon roll.

Ja, så var det tiden. Min första halvmara. Långsam som jag är. Och som något som verkar ha blivit en vana vid det här laget: inte tillräckligt förberedd för uppgiften.

2:54:31

Men jag gjorde det och var inte sist (vilket brukar vara mitt mål). Och syster då? Hon kom i mål ca 10 minuter och 37 placeringar före mig, alltså inte så långt före trots allt.

›› 70/100 #blogg100

Race report: Lidingöloppet 2015

 

Jag har verkligen skjutit upp att skriva detta inlägg, har funderat på det mycket men ändå inte kommit mig för. En anledning till att jag inte långt efter loppet föll ner i den nästan bottenlösa avgrund jag befann mig i under många månader och som jag inte är helt uppe ur än. Loppet hade en liten del i fallet, eller inte loppet i sig utan snarare känslan efter målgång.

Men men, vi tar det från början och början det är några dagar innan loppet. Inflammationen i min fot, den som gjorde att jag inte kunde springa Stockholm marathon, var inte helt utläkt (om den ens är det än). Om sanningen ska fram så krånglade foten bara några dagar innan loppet mer än vad den gjort på flera veckor och jag haltade fram på jobbet. Min plan var från början att springa både Lidingöloppet 30 km och Lidingö Tjejlopp men jag valde rätt tidigt att bara springa ett av loppen. Till andra sa jag att jag tänkte satsa på Tjejloppet eftersom foten krånglade så, men jag hade bestämt mig för att att det var det stora loppet som var målet. När jag väl hade bestämt mig för mitt mål så lät jag inte några negativa tankar förmörka mitt sinne –  jag visste att jag kunde klara av de tre milen, det skulle inte gå snabbt men det skulle gå! Planen var att springa så mycket jag orkade och gå i alla jobbiga uppförsbackar.

ll2015

Innan loppdagen hade jag inte sprungit sedan Vasastafetten, det vill säga fem veckor tidigare och jag hade inte sprungit någon längre distans sedan april. Jag hade inte ens tränat under dessa fem veckor! Så om vi säger så här, jag hade inte direkt förberett mig väl. För att se om jag överhuvudtaget skulle kunna klara av det så hade jag koll på alla reptider och hur ”snabbt” jag var tvungen att springa/ta mig fram för att inte bli stoppad av ett rep. Jag visste hur lång tid jag hade på mig för varje mil och jag visste vilket tempo jag behövde ha per kilometer. Under loppets gång höll jag sen koll på hur många minuter jag hade tillgodo.

På själva loppdagen vaknade jag i god tid hemma hos min syster, åt en ordentlig frukost och kollade sen genom min väska för att se att verkligen allt var med. Jag tycker om att vara i god tid och det var jag så det var egentligen aldrig några problem, men jag stod sen i två otroligt långa toaköer som stressade mig lite (den första vid Lidingövallen och sen den andra vid starten). Hann utan problem till mitt startled men hade gärna haft lite mer marginal för att slippa stresskänslan i magen. (Något jag inte hann dock var att fixa så att hörlursladden låg bra innanför min tröja, men eftersom jag småpratat med en kille som råkade trampa mig på foten så frågade jag honom om jag fick vara framfusig och be honom göra det. Haha, man får inte vara blyg!)

Startskottet för vårt startled gick! Och det var denna första sträcka som jag var mest nervös för eftersom underlaget är en ojämn äng – skulle foten krångla?! Men det gick som tur var bra. Vädret var toppen, det var alldeles lagom varmt. Jag kom på mig flera gånger under loppet att springa/gå och le, jag kände mig nästan euforisk! Solen sken och naturen var vacker. Jag höll koll på klockan och var vid första repet (vid 15 km) en hel halvtimme före utsatt tid. Det här gick ju bra! Första halvan av loppet sprang jag i stort sett hela tiden men jag höll mig till min plan och gick i uppförsbackarna, andra halvan av loppet gick jag större delen av tiden och då främst den sista milen. Andra repet var vid 20 km, här var jag ca 20 minuter före utsatt tid och det sista, som kom vid 23,8 km klarade jag också utan problem med en hel kvart till godo!

Sista repet, nu skulle jag få springa/gå i mål – jag skulle klara det! Tårarna kom, visserligen inte så många eftersom jag sa till mig själv att tårar bara stal energi och än var jag inte i mål. Aborrbacken och Karins backe är kanske inte så roliga så här den sista milen av tre men jag var ändå glad och gick med ett stort leende uppför dem för nu var det inte långt kvar. Målgången vid Grönsta gärde var helt magisk! Med tanke på att jag kom i mål bland de sista så var det inte mycket åskådare kvar men vad gjorde det. Marschaller var utsatta längs upploppet och månen gick upp ovanför måltältet. Jag var i mål och fick min efterlängtade medalj, del 2 i klassikern var avklarad!

Lyckan över att vara i mål går inte att beskriva, inte heller går det att beskriva den ensamhetskänsla som kom över mig en kvart senare heller. Ensamheten brukar inte störa mig, och om den gör det så inte alls på samma nivå. Nu var den riktigt tuff, jag ville dela min bedrift med någon, jag ville att någon skulle ha varit där och välkomnat mig i mål, jag ville att någon skulle ha varit där och sagt ”fan vad bra du är!”. Så från att varit närmare euforisk under loppet så blev fallet djupt ner till ensamheten. Det förvånade mig och jag var inte beredd på det.

Och foten då? Den höll! Och faktiskt så kände jag knappt av den de första 25 kilometrarna, sen klagade den litegrann när underlaget var ojämnt men inte mer än så. Fast, jag måste erkänna, den här sjuksköterskan hade ordinerat sig själv rätt rejäl premedicinering.

ll2015glad

Jag och min medalj, jag bad någon i den otroligt långa busskön ta ett kort. Något positivt jag bär med mig efter detta lopp är den samhörighet man får till andra som går med medalj runt halsen, något som blev extra tydligt på pendeln hem då vi var flera som pratade om loppet, löpning och kommande mål. Jag har inte upplevt något liknande vid kortare lopp, eller kanske men inte alls i samma omfattning, och jag ser verkligen fram emot att se hur det blir efter årets kommande marathon.

Jag sprang i mål på tiden 4:54:59 – fem minuter före den tid som jag hade satt som mål. Och nej, det verkligen ingen tid att hurra för, men som jag brukar säga – den blir lätt att slå nästa gång! Mitt mål var att ta mig i mål, att klara av det och att få min medalj.

Och det klarade jag.

Fan, vad bra jag är!

Race report: Vansbrosimningen 2015

 Yes, I did it!

Så, hur var det? Faktiskt riktigt kul och inte alls så jobbigt som jag hade trott. Inte heller så trångt och hemskt som jag hade befarat. Visst, jag blev på-/översimmad två gånger men sparkar klarade jag mig ifrån. Det blev visserligen trängre sista kilometern men aldrig så det blev jobbigt. Men vi tar det från början…

Starten gick lugnt och fint, var lite kallt att stoppa ner fötterna i vattnet men hade inga problem att komma i. Ganska mäktig syn att se alla badmössor guppa omkring, min startgrupp hade gröna mössor.

Jisses så långsamt det går, skulle det inte vara medström här? Jo, visst är det medström men med min usla teknik så går det långsamt. Simmar och njuter av temperaturen på vattnet, solen som strålar. Härligt! Precis vid 1-kilometersmarkeringen kommer de snabbaste i startgruppen efter i kapp oss som simmar långsamt. Första kilometern gick på 25:19 (eller möjligen en minut snabbare, slog på klockan lite tidigt).

Simmar, simmar, simmar, kommer inte nästa boj snart. Många som simmar bröstsim, åtminstone bland oss långsamma. Fler och fler med vita mössor (startgruppen efter) kommer i kapp och det blir lite trängre i vattnet. Ändå inte trångt och jag simmar fortfarande och njuter av ögonblicket. Vid markeringen för 2 kilometer kommer nästa startgrupp ifatt oss eftersläntrare. Andra kilometern gick på 36:56.

Jaha ja, nu blev det motström också. Och kallare vatten. Håller mig till bryggan för att påverkas så lite som möjligt av motströmmen. Här blir det ganska trångt, smalare ränna att simma i och många som vill simma så nära bryggorna som möjligt. Snart i mål, snart. Nu börjar det bli lite jobbigt och jag ser verkligen fram emot att komma i mål och få min medalj. Sista kilometern gick på 38:17.

Yes, upp med handen på brädan – jag är i mål! Ner med fötterna på rampen, gå. Men som jag vinglar. Blev ledd till en trapp och satt där ett tag. Jag var inte ensam om det, vi var några som satt där och jag såg fler som såg rätt vingliga ut när de kom ur vattnet. Officiell tid 1:38:12.

Ja, långsamt gick det! Har ingen teknik att tala om, jag kan inte crawla och mitt bröstsim är inte bra det heller. Jag har för dålig benspark, simmar inte alls rätt och då är det främst mitt vänsterben som gör något helt annat. Anledningen till det är att mitt knä förut luxerade mycket lätt så jag la mig till med någon konstig spark för att undvika att knäskålen skulle hoppa ur led. Nu efter den senaste operationen så luxerar den inte lika lätt men jag har fortfarande kvar den underliga bensparken som inte ger tillräckligt med kraft. Bensparken vid crawl passar mig bättre men eftersom jag inte kan crawla (än) så är det bröstsim som gäller.

Kommer jag göra det igen? Ja, definitivt! Kanske har jag hunnit med den där simkursen innan dess också.

Men nu sängen, i morgon är det dags för Vansbro Tjejsim. 🙂

Race report: Tjejvättern 2015

bilen

Jag och gå upp tidigt hör inte ihop så när klockan ringde 4:45 så var jag inte direkt pigg. Jag hade förberett allt kvällen innan, väskan var packad och kläder framlagda, så jag behövde inte lägga ner så mycket tankeverksamhet för att bli klar. Och tur var det för jag hade sovit dåligt och gick nästan i sömnen. Cyklarna satt redan i cykelstället och självklart skulle våra två Pärlor förevigas.

Bilresan gick bra men vi hade lite krångel med GPS:en i bilen som la av efter vi hade stannat vid en mack för toabesök, så Waze fick ta över. Vi kom fram till Motala men hittade inte den parkering vi hade tänkt oss, så vi ställde oss vid en skola där fler andra hade ställt sig. Cyklade ner till hamnen och hämtade våra nummerlappar och ställde oss sen i toalettkö. Och sen blev det väntan tills det var dags för vår startgrupp, vi var inte ensamma om att vänta…

cyklar

På vägen till Motala hade det regnat av och till, medan vi väntade på att starta så föll enstaka regndroppar och så blåste en hel del. Starten gick och vi höll ganska bra fart men saktade ner eftersom syrran blev trött i benen, hon sprang ju Stockholm marathon förra helgen. Vi höll ihop till första depån där vi stannade och åt bullar, banan och drack sportdryck. Efter depån kommer Omberg och det går uppför, uppför och uppför, innan det kommer en lång nedförslöpa. Vi gick lite uppför men cyklade det mesta. Här är det lite trångt så vi kom ifrån varandra, syrran självklart först men hon väntade in mig i depå nummer två.

Tyckte det kändes bra att cykla men visst kände jag av att jag cyklat alldeles för lite innan loppet, hade ju bara varit ute på två rundor. Ungefär halvvägs av loppet så fick jag kramp i ett lår när jag vid ett tillfälle stod upp och trampade. Var tvungen att hoppa av cykeln för att gå för att få bort krampen, det var inte skönt. Kunde cykla vidare när krampen gav med sig. Och vid den andra depån tvingade syrran mig därför att äta saltgurka. Är det något jag verkligen inte tycker om så är det saltgurka, får kväljningar av att bara tänka på det! Usch och fy, men jag fick ner en liten bit.

Vi cyklade tillsammans ett kort tag efter depå nummer två men sen stack syrran före, åter igen – hon sprang ett marathon förra lördagen! Även denna gång väntade hon in mig vid nästa depå, den sista, men hon behövde inte vänta så länge…tror jag. Hade lite kramp i låren, ja båda denna gång, precis när jag kom till depån men inte så jobbigt som det sedan blev under den sista biten in mot mål.

Från förra året minns jag de två sista milen som tunga, det var då motvinden kom efter att det varit vindstilla hela loppet. I år var det också motvind! Efter några kilometer ville inte låren samarbeta längre, de krampade så fort jag la i mer lite kraft i trampandet…vilket man så klart gör när det blir lite tyngre. Tänkte växla ner på den lilla klingan för att komma åt de lägsta växlarna men då var min vänster hand bortdomnad och jag fick den inte alls att göra som jag ville. Jag fick hoppa av och gå flera gånger, något som inte är så lätt när båda låren krampar. Visste inte om benet jag satte ner i marken skulle bära och även att få över det andra benet över cykeln var en utmaning. Det. Var. Hemskt.

hejhejSå nu gick det långsamt framåt. Blev så glad när det var nedförsbackar, kommer några långa när man kommer in (innan?) i Motala. Rullade långt och snabbt, tack och lov för bra cykel! Sista två kilometrarna var låren hemska, krampen kom och gick hela tiden, jag försökte trampa i genom den. Nu var det så klart hemsk motvind och jag ville bara gråta. Försökte mota bort tankarna och tog i lite så jag kom ifatt en tjej som jag cyklat om flera gånger. Hon hade sen cyklat om mig flera gånger när jag gick. Vi pratade och det var bara det som fick mig från att inte börja storgråta. Väl i mål så var jag nära att börja gråta igen så syrran frågade hur det var, ”mina lår gör ont” var allt jag fick fram. Jag ler på kortet hon tog, fake it ’til you make it för det var ren och skär plåga att gå just då.

Vädret under loppet varierade: motvind, medvind, sidvind, regnskurar, duggregn, strålande sol och sommarvärme. Hade gärna sluppit regnet och vinden men på det stora hela var de yttre omständigheterna helt ok.

Och kroppen. Jag har aldrig fått kramp när jag cyklat förut och jag hoppas slippa det i framtiden! Jag har heller aldrig varit med om att handen domnat bort, det tog lång tid innan den ville göra som jag ville igen. Det var svårt att få i mig maten efter loppet, kunde inte skära min kycklingfilé – ett under att jag fick i mig någon mat alls. Knyta skor var också en utmaning. Jag hade verkligen cyklat för lite innan loppet och är det något det här loppet har visat mig är det att nu blir det stenhård inriktning på cykling inför nästa sommar. Jo, jag ska åka skidor också, men cyklingen måste vara en del under hela året. För nästa sommar SKA jag cykla Vätternrundan, så är det bara, och jag SKA komma i mål. Lite revansch vill jag ha i sommar så det blir Tjejgirot tillsammans med syrran senare i sommar.

Mitt mål var ju att förbättra tiden från förra sommaren, så blev det inte på grund av de två sista milen. Till den första kontrollen kom jag på exakt samma tid som förra året, vid den andra var jag en minut före. Och i mål var jag 11 minuter efter. Eftersom syrran, som hade samma tid som mig vid de två första kontroller, slog min tid från förra året med 13 minuter så vet jag att jag hade klarat det om inte låren bråkat så mycket den sista biten.

Ja ja, men jag kom i mål och det fanns aldrig på kartan att jag skulle bryta. Visst, tankarna fanns där till och från men med så lite kvar av loppet så skulle jag helt enkelt i mål! Envis, pannben, kalla det vad du vill men nu är del två av min bonustjejklassiker avklarad.

IMG_8049

Och med detta inlägg har jag även ”gått i mål” i #blogg100 för tredje gången! Nu får vi hoppas att jag inte hamnar i en bloggsvacka som jag har gjort efter de två andra omgångarna.

›› 100/100 #blogg100

%d bloggare gillar detta: