Helt plötsligt verkar det som det igen ligger på gamla jobbet att avgöra när jag får börja jobba på nya jobbet, och visst, det kanske inte så konstigt med tanke på att jag egentligen har tre månaders uppsägningstid. Fick ett mail idag från nya chefen som hade pratat med min gamla gruppchef, han hade lämnat ett förslag och skulle få besked på måndag. Målsättningen är hur som helst att jag ska börja jobba så fort som möjligt och jag hoppas få ett positivt besked på måndag.

Vill börja jobba nu! Många skulle säkert tycka det var skönt att vara ledig 8 veckor och det kanske jag också hade tyckt om jag hade mått bra hela tiden. Eller nej, jag hade nog blivit rastlös ganska så snabbt. Jag vill jobba, jag tycker om att jobba, och jag älskar att vara sjuksköterska eftersom jag alltid har tyckt om att hjälpa andra. Så håll tummarna för mig att jag får börja jobba snart.

Och angående mitt gamla jobb och att gå tillbaka dit… Min doktor frågade förra veckan om jag kände mig arbetsför och jag svarade ja. Följdfrågan då var om jag skulle klara av att jobba på gamla jobbet om jag visste att det bara var för någon/några veckor. Svaret på det var tårar och panikkänslor. Så ja, arbetsför för nya jobbet. Och nej, för gamla jobbet.

Bild från stock.xchang.

Efter att ha mått bra en vecka eller mer kom bakslaget nu på kvällen. Allt och ingenting gjorde att jag åter igen föll tillbaka i gamla vanor, eller en gammal vana – den att förstöra för sig själv. Som att straffa mig själv, för att bevisa för mig själv att det jag alltid innerst inne har trott faktiskt stämmer. Att jag bara lurar mig om jag tror något annat. Gammal vana som får mig att äta en påse gifflar och en påse chips. Som får mig att gråta förtvivlat och undra varför, varför duger inte jag? Varför är jag inget att ha?

Tisdagen var egentligen en bra dag. Bra planeringsdag med nya jobbet. Många kända ansikten eftersom jag jobbat extra som undersköterska där under studietiden plus att mitt första jobb som sköterska var på en ”systeravdelning” (bara annan inriktning på rehabiliteringen). Många som tyckte det var kul att jag skulle börja jobba hos dem. Men så var det frågan om när jag börjar jobba, det var ju från början tänkt att det skulle bli i oktober eftersom gamla jobbet inte ville släppa mig tidigare. Men sen gjorde de ju sin tvärvändning och det var ju bra, fast idag fick jag reda på att nya jobbet tagit in en vikarie de månader som är kvar tills det att det var tänkt att jag skulle börja jobba. Och det är ju inte så konstigt, de ville ju inte stå där med en sköterska för lite. Nu skulle visserligen nya chefen försöka få ihop så att jag kan börja snart i alla fall, lite strödagar/kvällar här och där för att jag ska slippa vara sjukskriven…och det är ju bra. Men allt krångel gör mig så ledsen.

Och så var det frågan med pengar som alltid får ner mitt humör. Får jag över huvudtaget några pengar denna månad och i så fall hur mycket? Hatar att inte veta, det är jobbigt för någon som vill ha kontroll. Nu har jag ingen kontroll alls och jag mår verkligen dåligt över det.

Svammel, svammel, svammel… Allt är en enda virrvarr i mitt huvud. Tankar far omkring, om det ena och det andra. Idag, nu den 18:e, så är det även 20 år sedan min mor kastade ut mig och sa att hon aldrig ville se mig mer. Jag undrar ofta vad det var/är med mig som gjorde att jag inte dög. Varför ville hon inte veta av mig? Var jag så hemsk? Var jag så besvärlig? Vad hade jag gjort? Minns fortfarande den dagen som det var igår, minns vad hon sa, vad jag kände. Minns även hur jag några dagar senare kom dit när hon var och jobbade och hämtade alla mina saker för att sen kasta in nyckeln genom brevinkastet. Vet än idag vad jag glömde kvar. Minns hur jag inte berättade för några av mina vänner att hon kastat ut mig, hur jag lossades att jag fortfarande åkte till henne varje helg. Minns att det tog ett halvår innan jag kunde prata om det som hänt utan att visa några känslor, bara säga att man vänjer sig. Och det gör man ju, mer eller mindre. Men ibland kommer allt tillbaka.

Egentligen hade jag tur som inte behövde ha henne i mitt liv. Hon var/är inte frisk. Jag hade tur.

Jag förstör för mig själv genom att tillåta mig att hamna i gamla fällor. Äta för att jag inte mår bra. Jag mår inte bättre av det. Jag vet ju det. Ändå, tvångsmässigt ätande. Tycket inte ens att det är gott i slutändan, men jag äter ändå. Äter. Äter. Äter. Och trots att jag har dåligt med pengar så köper jag chips och gifflar, är så dumt. Kan inte låta bli.

Men nu, slutsvamlat. Sova. Trött.

Pratat med min gruppchef idag och de har helt plötsligt ändrat sig angående min uppsägningstid. Nu tycker de att det är bästa för mig är att jag får börja så snabbt som möjligt på det nya jobbet, vilket jag verkligen kan instämma i. Ju längre jag går hemma, desto osäkrare kommer jag att bli på min egen förmåga. Och jag vet att jag är en bra sjuksköterska, jag vet det, men går jag hemma länge till kanske jag börjar tvivla även på det. Som det är nu så är det jobbet på akuten som jag av någon anledning helt plötsligt inte klarar av.

Så nu är jag gladare och det känns lite ljusare igen.

Men jag saknar P som jag inte har träffat sedan i måndags morse, en hel evighet sedan.

Eller åtminstone ligga i sängen och försöka, men istället sitter jag i köket och tittar på en röd halvmåne. Roligare kan man ha.

Är hemma efter en trevlig kväll med missarnas fd husse, vi grillade och skvallrade på hans balkong. Sista gången för nästa vecka flyttar han och får en mycket mindre balkong. Mycket prat om jobbet blev det, fastän jag inte borde tänka på det så hamnar tankarna där konstant. Bara när jag är med P tänker jag på annat. Saknar honom så att det gör ont, har aldrig varit med om något liknande…

Nunc scio quid sit amor./ Vergilius, Ecolage VIII

De jobbiga sakerna för dagen avklarade, nu är det bara de bra sakerna kvar. Kramarna.

Lyckades faktiskt ta mig till jobbet idag utan att bryta ihop. Som tur var så stötte jag inte på så många arbetskamrater, slapp få frågor. Mötet med gruppchef gick också bra. Hon vill inte att jag glömmer bort den den möjligheten att jag kan stå kvar som anställd på akuten och få arbetsträna någon annanstans. Hmm, vet inte jag det, lockar mig inte alls.

Intervjun gick även den bra men jag tror ändå inte att jag får jobbet, en känsla jag har bara. Det känns som de tycker att jag är överkvalificerad för jobbet och dessutom begär för mycket lön. Men jag vill ju inte få lägre lön än vad jag har nu när jag i och med byte till ren nattjänst blir av med min rotationsersättning på 1500 per månad. Ja ja, jag får se hur det blir.

Men nu ska jag inte tänka på annat än att jag snart får kramas med P. <3

Jodå, det blev så, jag är sjukskriven. På sjukintyget står det ”stressreaktion”, på pappret till jobbet för att de ska bevilja mig rehabilitering står det ”svår krisreaktion med inga andra utlösande faktorer än arbetssituationen”. Den rehabilitering som det är tal om är samtalsstöd med beteendevetare, ungefär liknande den jag fick efter missfallet (fast då var det även KBT inblandat).

Jag läser orden men får ändå inte in att det är mig det gäller. Vadå jag? Stress? Kris? Varför nu? Varför inte tidigare med allt skit jag varit med om och faktiskt överlevt? Varför får jobbet mig att må så här? Jag älskar ju mitt jobb. Men som den gode doktorn sa, hade jag inte älskat mitt jobb så hade jag kanske inte hade hamnat i den här sitsen.

Vet att jag inte ska tänka på det men jobbet rör sig ständigt i mina tankar. Vad är jag utan mitt jobb? Jag är ju mitt jobb, jobbet är det mitt liv kretsar runt. Mitt patetiska lilla liv innehåller ju inte så mycket annat. Och jag vet att jag inte ska tänka så, tro mig, jag vet. Ändå far tankarna i liknande banor hela tiden.

Jag fick ”ordinationen” att sova, äta och gråta under tiden jag är sjukskriven, bara göra sånt som jag vill. Plus att jag ska promenera minst en timme per dag då det är ett bra sätt att skrämma iväg ångesten, det vet jag sedan tidigare att det är ett bra sätt att rensa hjärnan.

I morgon ska jag träffa min gruppchef, ett möte jag inte ser fram emot. Det är inte det att jag inte vill träffa henne, utan snarare så att jag inte vill till jobbet. Vill inte se mina jobbarkompisars medlidsamma blickar, vill inte att de ska fråga mig hur jag mår för det kommer bara få mig att gråta. Visst, vi är en stor arbetsplats med över 100 anställda så har jag tur så vet inte alla att jag bröt ihop. Det är så mycket annat som det pratas om på jobbet för tillfället så om jag har tur så har inte det spridits till alla än…samtidigt så vet jag ju hur mycket alla pratar/skvallrar.

En annan sak som händer i morgon är att jag ska på intervju för nattjänsten jag sökt, hoppas att det går bra.

Nu sängen, så jag inte får skäll av P i morgon. <3

Jag har fallit ihop, jag har krackelerat. Något jag aldrig trodde skulle hända, åtminstone inte på grund av den anledning som nu fört mig ner mot botten av avgrundsdjupt hål. Jobbet. Jag som älskar mitt jobb, hur många gånger skrev jag inte det här i bloggen förra året. Jag älskar mitt jobb, tycker att det bästa jag någonsin gjort är att börja där. Jag älskar mina underbara och omtänksamma arbetskamrater.

Och trots detta är det jobbet som gör det. Förstår inte.

Det började förra veckan. Sov inget natten mot måndag men hade trots detta en relativt bra dag, dvs enda till krismötet vi hade på eftermiddagen. Sen har det bara gått utför. Hade ett hemskt pass i tisdags, många patienter, nytt arbetssätt, oerfaren doktor. Många tårar och en stressklump i magen hela dagen. Onsdagen var jag ledig, torsdagen jobbade jag igen. Eller skulle ha jobbat i alla fall, gick hem efter ett par timmar. Det gick inte. Superstressad, panik. Bröt ihop och satt och grät i vårt lilla personalrum. Sedan dess har jag inte varit tillbaka. Blir stressad och får panik bara jag tänker på det.

Sover fortfarande inte. Har ingen aptit. Mår hemskt bara jag tänker på att jobba. I morgon ska jag till doktorn.

Förstår inte hur detta kunde hända mig. Förstår inte hur jobbet helt plötsligt kan stressa mig så. Jag som trots det stundtals stressiga jobb jag har, aldrig varit stressad på jobbet. Jag som alltid tänkt att det här löser vi. Men nu. Nej. Jag förstår inte. Nu vill jag bara bort därifrån. Vill inte tillbaka. Fast jag egentligen vill det.

Aaah, blir galen. Eller blir. Är?

Och mitt i allt detta kaos så spirar något underbart, en känsla jag aldrig trodde jag skulle känna. Men den finns där. Gör mig så glad. <3

Sitter i nattlinne vid köksbordet, har precis avslutat en timmes frukost. Och ja, frukost, trots att klockan närmar sig 18, har jobbat natt. Funderar lite smått på om jag ska ta och bädda sängen för att sen hoppa in i duschen. Lugnt och skönt, underbart.

Det är underligt hur de där hormonerna kan påverka mig, igår var verkligen ingen bra dag och natten blev inte mycket bättre den. På grund av det tårar jag fällde så hade jag en härlig huvudvärk som sällskap ända fram till fyratiden i natt. Tårarna bidrog även med att mina ögon blev torra som fnöske vilket ledde till att jag med linserna såg otroligt suddigt, sista timmarna såg jag knappt vad det stod på skärmen…och det var inte kul att cykla hem halvblind, men hem kom jag i alla fall.

Känner att hormonerna börjar ge vika nu och att jag mer och mer blir mig själv igen. Jag blir inte överdrivet glad för småsaker, inte heller lika överdrivet ledsen för saker som jag i vanliga fall inte bryr mig om. Idag känns dessutom sorgen längre borta igen, där den brukar befinna sig, på ett behörigt avstånd. Men av med den helt, det blir jag nog aldrig. På tal om det så har styvsyster ännu inte fått barn, hon väntar otåligt precis som övriga familjen gör och kommer bli igångsatt (men när, det vill hon inte berätta).

Snart är det helg igen! Underbart. Men nu, dags att sätta lite fart här. Kanske skulle ta sig en promenad med Erasure i öronen.

…den senaste tiden och inte blir det bättre idag. Har kurs resten av veckan i akut traumasjukvård för sjuksköterskor, ATSS. Har pluggat hela kvällen och gjort hemtest. Nu sängdags, måste dock läsa om trauma hos äldre och lite annat först. Sen blir det sova av några timmar, vill inte gå upp tidigt men får försöka överleva. *suck*

Och idag har jag haft hand om mitt första ”egna” hjärtstopp, det var ju en upplevelse det också.

Ska det verkligen vara så här?!? Jag är förkyld. Igen!! Först två veckor i januari, sen fyra veckor februari-mars, och nu. Igen?!

Näsan rinner, huvudet känns tungt och halsen gör ont. Blä säger jag bara. Blä. Hoppas det håller sig på det här stadiet bara, har verkligen inte råd med fler sjukdagar nu efter att ha haft det tre månader i följd.

För övrigt, hipp hipp hurra för mig idag. Jag ”firar” tre år på Twitter.