…går inte bra ihop. Vet inte hur många gånger jag fick springa upp på toa i natt, eländet bara forsade ur mig. Och detta trots att jag tagit Cyklokapron. Lite lustigt, först tar jag medicin för att eländet ska komma igång och sen tar jag en annan medicin för att inte blöda så mycket. Ja ja, de vet väl vad de gör de där doktorerna som tycker att jag ska ha det så här.
Etikett: eländet
Haha..
Dagshoroskop – måndag 23 november
Romantiska toner hörs i bakgrunden. Det är möjligt att ett erotiskt äventyr känns frestande, eller så behöver du bara komma ifrån ett tag.
Ja du, tycker inte att ett erotiskt äventyr känns lockande just nu med tanke på att jag blöder och har gjort det i flera veckor. Och några romantiska toner hörs då inte i mitt liv för tillfället.
Inte min vecka
Usch. Mår inte bra. Inte just nu och har inte gjort hela denna vecka. Kan egentligen inte sätt fingret på vad det är som jag dåligt, eller känner mig deppig kanske jag ska skriva. Många små saker som bildar ett stort oöverstigligt hinder. Och hur löser jag detta? Jo, som jag alltid har gjort. Jag äter. Äter. Och äter lite till. Chips, glass, choklad, smågodis, vitlöksbröd… The list goes on and on. Och sämre och sämre mår jag. Fast utåt håller jag upp min fasad och ingen ser. Som vanligt. Det enda som har ”märkts” är att jag i onsdags var lite irriterad och stingslig, men annars har jag nog i stort varit mig själv.
Hade en dröm i början av veckan, ingen mardröm men ändå obehaglig. Drömde om något sorts släktkalas, bara närmaste familjen tror jag, dvs syskon med familjer, far och styvmor. Min bror sitter så klart och häver ur sig pekpinnar hur jag och storasyster ska leva våra liv för att inte han ska hamna i dålig dager (detta är något han inte bara gör i drömmer utan även i verkliga livet). Min syster och jag har båda havererade äktenskap bakom oss och min bror, som själv aldrig gift sig men varit tillsammans med samma i år och dar, säger att det är själva äktenskapet som varit misstaget. Hade vi aldrig gift oss hade allt varit bra, menade han. Jag hävdade att något sådant ska han inte uttala sig om eftersom han inte vet ett dugg om mig och mitt liv och den enda gången han faktiskt träffade min exman var på själva bröllopet (säger något om vilken bra kontakt jag har med min bror, eller hur). Jag påpekade att det faktiskt var den ofrivilliga barnlösheten som var boven i dramat. Och då. En person som sitter bredvid mig säger: men det blev ju bebisar. Och under tiden hon säger det förändras hennes ansikte och det inte bara förändras det växer och växer. Samtidigt som hon upprepar om och om igen, men det blev ju bebisar, det blev ju bebisar, det blev ju bebisar. Då vaknar jag. Det var länge sedan jag grät, men då kom tårarna. Personen hon förändrades till var min mor. Eller min så kallade mor som jag brukar säga. Jag anser att hon frånsa sig titeln ”mor/mamma” den dag hon kastade ut mig och sa att hon aldrig ville se mig mer…
Så veckan började med denna underbara dröm. Jippi liksom. Sen är det mina jäkla hormoner som krånglar och jag blir bara så trött, är eländet på gång eller är det inte. Ena dagen blöder jag, andra dagen gör jag det inte. Och snart kommer väl störtblödningarna igång också. För hur många veckor då? Nä, jag orkar inte! ”Have a happy period”, som de säger i Alwaysreklamen. ”Bara kroppens sätt att visa att den fungerar som den ska”. Ha, snarare motsatsen. Du fungerar inte som du ska, du kan inte få barn, du är värdelös, du är INGET att ha. Varje gång eländet sätter igång påminner det mig om att jag inte fungerar, att jag aldrig kan få barn. Och nej, det kommer inte att helt plötsligt att fungera bara för att jag träffar någon annan, en kommentar jag ofta får. Det var/är MIG det är fel på, det är jag som knappt inte har någon fungerande ägglossning, det var/är jag som har hormoner som är helt fucked up. Men, säger då någon då, du blev ju gravid, spontant dessutom. Jo, visst. Och hur slutade det? Missfall. Även det ett tecken på att jag är värdelös, inget att ha. Mitt lilla pyre som när jag testade positivt bestämde sig för att jag inte skulle bli mamma, att missarnas fd husse inte skulle bli pappa. Mitt lilla pyre som när jag/vi var på inskrivning, och när VUL:et gjordes, redan hade varit dött i flera veckor, men min kropp förstod inte det.
Så jo, jag blev gravid spontant. Men kommer jag bli det igen? Troligtvis inte. Man kan liksom inte bli gravid om man inte ägglossar… Skitkropp.
Det är en skitvecka helt enkelt. Det enda positiva är att jag har ett jobb som jag trivs så otroligt bra med. Och trots att det är upprörda röster där och många som slutar, så tycker jag om att gå dit, jag tycker om mina underbara arbetskamrater.
Inte bara barnlösheten är nära, utan även ensamheten. Känner mig ensam.
Och nej, jag skriver inte detta för att få höra att jag inte är värdelös, för det vet jag egentligen att jag inte är. Men ibland känns det bara så i alla fall…
Tårar utan anledning
Hormonerna är mer rubbade än vanligt plus att jag är trött efter nattveckan, ingen bra kombo. Jag brukar ha ganska lätt till tårar i vanliga fall och just nu är det värre. Små fåniga motgångar får tårarna att spruta, denna gång för att jag inte kan hitta någon att byta pass med på torsdag. Jag vill kolla på en lägenhet med kan inte pga att jag jobbar. Ringde precis en av de nya syrrorna men han hade redan planer för kvällen…suck.
Men men, nu ska jag få på mig lite kläder och sen bege mig ut för att kolla på en annan lägenhet. Träningen är uppskjuten till i morgon, blir en promenad bara idag. Som sagt, trött efter en massa nattpass.
Om allt och inget
Vaknade i morse av att Saga satt på min mage och gostrampade, något matte inte blev så glad av eftersom det var en timme innan klockan skulle ringa. Puttade ner henne från magen och hon sätter sig och stirrar på mig i stället. Kunde jag somna om, självklart inte. Var inte glad när klockan väl ringde. Trots denna underbara start så fick jag en bra dag på jobbet i alla fall, bra läkare och ett bra team, kanske lite för mycket patienter men ändå inte. Väl hemma efter dagens ”slit” så somnade jag en timme på soffan, dumt eftersom det knappast gör att jag kommer i säng i hyfsad tid. Något som visserligen är för sent nu, hyfsad tid är redan förbi.
Det var dags för So you think you can dance idag, favoritnumret för kvällen blev Kayla och Kuponos (bra låt också förresten):
Skulle vara kul att kunna dansa, men, ja, hmmm, inte kan jag det. Bra att jag har mina knän att skylla på. Fast det skulle vara bra kul att gå någon danskurs, faktiskt, typ bugg eller nåt, salsa kanske.
Annars då, humöret? Det kommer, det går åt rätt väg, men eländet hjälper inte till. Eländet har inte riktigt börjat men jag känner i kroppen att det är på gång, de flesta tecknen finns redan. Inte bara de ”fysiska” tecknen utan även de ”psykiska”, som ett brev på posten är barnlösheten närmare. Såg en söt flicka och hennes pappa på bussen hem från jobbet. Hon var trött och satt och försökte hålla sig vaken, med inte så bra resultat så hon somnade mot hans axel. Blev alldeles tårögd. Kommer aldrig uppleva något liknande. Och idag gjorde det ont, bara tanken, det kommer aldrig att ske.
Mer eller mindre har jag accepterat att jag faktiskt skulle vilja ge mig in i IVF-svängen igen, men det är ju bara det, man måste vara två. Jag är ensam. Samtidigt så finns rädslan där inom mig, minnena av hur det var och hur det slutade. All sorg och smärta. Alla tårar. Jäkla hormoner!
Ibland tänker min hjärna drastiska tankar, som att ta bort allt, livmoder, äggstockar, äggledare, allt. Men jag är för ung, säger de, jag är fortfarande fertil, så de vill inte. Fertil, jo visst, det var ju liksom det. I och med mina hormonproblem ligger jag i riskzonen för cancer, skulle minimera dem genom att ta bort allt… Men som sagt, det är bara ibland jag tänker så, det är ju ett rätt drastiskt ingrepp.
Hade tänkt lägga in lite kort på misselissarna men mitt Paint Shop krånglar och jag orkar inte göra något åt det just nu. I stället blir det nu sängen, sova är vad jag behöver göra.