Etikett: dåligt humör

Host, host

Sjuk igen. Envis förkylning med en eländigare hosta än den jag i vanliga fall dras med. Har haft feber också men den har gått över så jag tänkte jobba i helgen som det var planerat. Lika bra det.

Det var ett tag sedan jag skrev något och det har berott på att jag åter igen har fallit ner i ett hål. Lustigt att det alltid är så, när allt egentligen är bra och jag borde bra så kommer det där hålet och jag faller handlöst mot botten. Visst, denna gång har hormonerna en del med saken att göra men jag tror inte de kan ta hela skulden. Och som vanligt när mitt humör är i botten så äter jag, och äter, och äter. Känner mig numera rund som en boll och jag MÅSTE verkligen sluta använda mat på detta sätt. Jag vet ju att det inte hjälper.

Hur som helst, jag har bestämt mig för att börja kravla mig uppåt igen. Ta nya tag med både det ena och det andra. Bland annat bloggen. Jag har ordnat ett nytt bildbehandlingsprogram så när jag väl har bekantat mig med det så kommer det snart komma lite fotografier här snart igen.

Nu lite tv innan det är dags för sängen. Hostan tar verkligen på krafterna.

Inte på bra humör…

…och fryser om tårna gör jag också. *suck*

Vakade av i morse och det var otroligt skönt att få gå och lägga sig. Hade inte tänkt sova så länge men jag sov visst till tio över fyra (förutom några minuters vaken tid vid elva då telefonen väckte mig). Efter det så har humöret var si så där, och att jag dessutom har lite ont i huvudet gör inte saken bättre. Det jobbigaste är att jag känner mig ensam och skulle gärna ha den där varma farmen att kunna kura ihop i. Men men…

Ganska dåligt med bilder den senaste tiden och det beror på att jag har problem med mitt Paint Shop Pro, men jag jobbar på att försöka få det åtgärdat (och sliter mitt hår under tiden).

Kanske lite LEGO Star Wars sen…

Inte min vecka

Usch. Mår inte bra. Inte just nu och har inte gjort hela denna vecka. Kan egentligen inte sätt fingret på vad det är som jag dåligt, eller känner mig deppig kanske jag ska skriva. Många små saker som bildar ett stort oöverstigligt hinder. Och hur löser jag detta? Jo, som jag alltid har gjort. Jag äter. Äter. Och äter lite till. Chips, glass, choklad, smågodis, vitlöksbröd… The list goes on and on. Och sämre och sämre mår jag. Fast utåt håller jag upp min fasad och ingen ser. Som vanligt. Det enda som har ”märkts” är att jag i onsdags var lite irriterad och stingslig, men annars har jag nog i stort varit mig själv.

Hade en dröm i början av veckan, ingen mardröm men ändå obehaglig. Drömde om något sorts släktkalas, bara närmaste familjen tror jag, dvs syskon med familjer, far och styvmor. Min bror sitter så klart och häver ur sig pekpinnar hur jag och storasyster ska leva våra liv för att inte han ska hamna i dålig dager (detta är något han inte bara gör i drömmer utan även i verkliga livet). Min syster och jag har båda havererade äktenskap bakom oss och min bror, som själv aldrig gift sig men varit tillsammans med samma i år och dar, säger att det är själva äktenskapet som varit misstaget. Hade vi aldrig gift oss hade allt varit bra, menade han. Jag hävdade att något sådant ska han inte uttala sig om eftersom han inte vet ett dugg om mig och mitt liv och den enda gången han faktiskt träffade min exman var på själva bröllopet (säger något om vilken bra kontakt jag har med min bror, eller hur). Jag påpekade att det faktiskt var den ofrivilliga barnlösheten som var boven i dramat. Och då. En person som sitter bredvid mig säger: men det blev ju bebisar. Och under tiden hon säger det förändras hennes ansikte och det inte bara förändras det växer och växer. Samtidigt som hon upprepar om och om igen, men det blev ju bebisar, det blev ju bebisar, det blev ju bebisar. Då vaknar jag. Det var länge sedan jag grät, men då kom tårarna. Personen hon förändrades till var min mor. Eller min så kallade mor som jag brukar säga. Jag anser att hon frånsa sig titeln ”mor/mamma” den dag hon kastade ut mig och sa att hon aldrig ville se mig mer…

Så veckan började med denna underbara dröm. Jippi liksom. Sen är det mina jäkla hormoner som krånglar och jag blir bara så trött, är eländet på gång eller är det inte. Ena dagen blöder jag, andra dagen gör jag det inte. Och snart kommer väl störtblödningarna igång också. För hur många veckor då? Nä, jag orkar inte! ”Have a happy period”, som de säger i Alwaysreklamen. ”Bara kroppens sätt att visa att den fungerar som den ska”. Ha, snarare motsatsen. Du fungerar inte som du ska, du kan inte få barn, du är värdelös, du är INGET att ha. Varje gång eländet sätter igång påminner det mig om att jag inte fungerar, att jag aldrig kan få barn. Och nej, det kommer inte att helt plötsligt att fungera bara för att jag träffar någon annan, en kommentar jag ofta får. Det var/är MIG det är fel på, det är jag som knappt inte har någon fungerande ägglossning, det var/är jag som har hormoner som är helt fucked up. Men, säger då någon då, du blev ju gravid, spontant dessutom. Jo, visst. Och hur slutade det? Missfall. Även det ett tecken på att jag är värdelös, inget att ha. Mitt lilla pyre som när jag testade positivt bestämde sig för att jag inte skulle bli mamma, att missarnas fd husse inte skulle bli pappa. Mitt lilla pyre som när jag/vi var på inskrivning, och när VUL:et gjordes, redan hade varit dött i flera veckor, men min kropp förstod inte det.

Så jo, jag blev gravid spontant. Men kommer jag bli det igen? Troligtvis inte. Man kan liksom inte bli gravid om man inte ägglossar… Skitkropp.

Det är en skitvecka helt enkelt. Det enda positiva är att jag har ett jobb som jag trivs så otroligt bra med. Och trots att det är upprörda röster där och många som slutar, så tycker jag om att gå dit, jag tycker om mina underbara arbetskamrater.

Inte bara barnlösheten är nära, utan även ensamheten. Känner mig ensam.

Och nej, jag skriver inte detta för att få höra att jag inte är värdelös, för det vet jag egentligen att jag inte är. Men ibland känns det bara så i alla fall…

Snart mitt i natta

Ligger på soffan, missarna sover. Det enda som hörs är datorns surrande och ”knäppen” från tangenterna när jag skriver. Det verkar vara lugnt ute ikväll, otroligt skönt efter den senaste tidens oroligheter. Borde egentligen ta och försöka komma i säng, men jag väntar på att skörda lite (FarmVille på Facebook). Har den senaste halvtimmen roat mig med att leta roliga och bra appar till min älskade iPhone och hittade några stycken. Nu roar jag mig med att skriva några rader här, det var ett tag sedan. Uttråkad, jag? Hur kan du tro det.

Usch, var på uselt humör i fredags. Vaknade på dåligt humör och inte blev det bättre av att jag retade upp mig på en del saker, men det går jag inte in på nu. Som tur var så teamades jag ihop med en av mina favoriter på jobbet så humöret blev bättre under dagen. Trots detta så storgrät jag en timme på kvällen, tyckte synd om mig själv och alla orättvisor som jag drabbats av. Men det finns ju de som har det värre, bland annat en vän till mig och hennes man…kan bara hoppas att det slutar bra, men chansen är liten. Kan inte skriva mer om det heller…får bli en annan gång bakom lås och bom.

En anledning till att jag mådde som jag mådde igår kan vara att jag är på väg att bli sjuk, ignorerade tecknen igår eftersom de var knappt märkbara men nu börjar det bli svårt. Börjar känna mig lite febrig och ögonen känns underliga (och nej, jag har inte glömt linserna i). Dessutom har jag ont i min handled på ett sätt som jag brukar få när jag är sjuk. Men ingen svans med knorr, än.

Hmmm, ska ta och slösurfa vidare lite innan riset är moget att skörda…

ABC

…så ser mitt schema ut de kommande dagarna. Känner att jag skulle behöva vara ledig en dag till men jobbar åtminstone bara tre dagar innan det är lite ledighet igen. Humöret är ännu inte tillbaka och jag har faktiskt slarvat lite i mitt 30-dagars program, tar snart tag i det igen.

En annan sak jag slarvat med är vikten, började så bra nu efter semestern och gick ner 1.1 kg första veckan. Men nu är jag inne i fel ätbeteende igen och jag vet inte hur jag ska komma ur det. Kan vara hormonerna som spökar, tror eländet är på väg…vilket påminner mig om att jag måste till doktorn angående det. *vill inte* Har tyckt att det var ganska skönt att få ha sluppit eländet ett par månader, men antar att den glädjen snart är över. *suck* Humöret kanske beror på eländet det också.

Och så den förbannade ensamheten också. Är så trött på att vara ensam, så trött att komma hem till en tom lägenhet, så trött att inte ha någon att sova med, så trött på att inte ha något roligt att se fram emot, så trött på att inte ha någon att mysa med i soffan, så trött…

Avslutar med en komisk, eller tragisk, upptäckt. Reggade mig på nätdejtingsajten där jag träffade katterna fd husse igen, och han är fortfarande den som jag (enligt dem) matchar bäst med.

%d bloggare gillar detta: