Etikett: #blogg100

Det här med att stå upp hela dagarna

Jag jobbar ju som operationssjuksköterska, just där jag jobbar så innebär det att jag står upp nästan hela dagarna. Visst, vissa operationer tillåter att man sitter och då gör jag oftast det, jag sitter också när jag är klar med förberedelserna inför en operation men kirurgerna ännu inte dykt upp. Sen sitter jag också en del på min lunchrast, den är på 30 minuter. Men på det stora hela så står jag upp hela dagarna.

Som operationssjuksköterska står du inte alltid ergonomiskt. Jobbar du vid ett ståskrivbord har du bordet i lagom höjd för dig och du står rakt upp och ner, kanske har du det annorlunda men förhoppningsvis kan du bestämma själv hur du vill ha det. Som operationssjuksköterska är det inte du som bestämmer, det gör kirurgen. I optimala fall är patienten i bra höjd för mig, mina bord i lagom höjd och jag kan stå ”rakt upp och ner”. Oftast är dock inte kirurgerna inte i min längd vilket betyder att patienten oftast är för högt eller för lågt, oftast för högt. Och är patienten för högt måste mitt assbord där jag har en del av mina instrument (det bord jag drar över patientens ben) vara ännu högre. I dessa fall får jag stå på en pall, dessa pallar är ungefär 60×40 cm stora och är i varierande höjd beroende på hur högt jag behöver komma upp. Stå på en pall hade ju inte varit något problem om du kunde stå still och titta åt ett och samma håll hela tiden, men det gör jag ju sällan. Jag har bland annat ett bord till, ett instrumentbord som jag har vid min sida (se fjärde bilden på denna sida för exempel på hur det kan se ut) som gör att jag ibland måste trampa runt på min pall eller kliva ner för att nå saker. Sen måste jag ibland förflytta mig på pallen för att kunna hålla hakar, klippa trådar eller andra saker som gör att jag inte kan stå helst still. Jag kan få luta mig ganska långt åt sidan ibland. Så stå på en pall, nej det är inte speciellt bra.

Stå rakt upp och ner, det gör jag verkligen inte mycket av tiden. Ofta har jag en hand, eller två, i operationsområdet och är det då mer än en kirurg så blir det att jag får sträcka mig lite eller mycket. Ibland står man ”fast” med handen åt ena sidan, samtidigt som man ska ta saker med den andra handen från den andra sidan.

Oftast är det inget problem att stå upp hela dagen, på vilken sorts operationer det än här (korta, långa, krångliga, enkla, komplicerade etc). Och det är alltså inga problem alls, det är ju dessutom bara nyttigt att stå och jobba! Jag är pigg när jag går hem och orkar med att göra saker efter jobbet, som att gå ut och springa till exempel. Vissa dagar är jag helt ledbruten, har ont i fötter, ben och rygg. Jag haltar nästan när jag lämnar operationssalen.

Idag var jag helt slut när jag lämnade jobbet! Jag hade ont i fötterna, och då har jag nästan alltid samma skor och jag har inte ont varje dag. Jag hade ont i benen, och då har jag idag haft operationer då jag kunnat stå ”bra”. Även om jag har stått upp hela dagen och bara suttit på lunchen. Så trött.

Ingen logik alls. Så. Dagens planerade intervaller blev uppskjutna, till i morgon tror jag.

(Vill bara påpeka att jag tycker om mitt jobb och att jag inte ångrar en sekund att jag blev operationssjuksköterska. Däremot är det inte bara fördelar med att stå hela dagarna, så nu vet ni det.)

›› 70/100 #blogg100

Jag vill åka bort!

Bara ta det lugnt, slippa stress. Springa på morgonen, äta en god frukost, ta det lugnt vid pool eller hav, promenad på kvällen. Läsa, skriva, bara ha det skönt. Planen var att jag skulle åkt på en sån resa i sommar men eftersom jag flyttar så blir det inte av. Tyvärr. Ja ja, det får bli en annan gång men jag skulle verkligen behöva det nu. Våren, eller nej sedan slutet av januari, har varit en tid med mycket stress och än är det inte slut. Nu är det ju snart dags för min sista dag på mitt nuvarande jobb, sen är det flyttdags och sen är det inte långt kvar tills jag börjar på nya jobbet.

Så en resa, ja tack!

›› 69/100 #blogg100

Race report: STHLM Trail Run 2017

Helgen bjöd inte bara på Depeche Mode tillsammans med Maria utan även ett lopp med två av mina löpartjejer. Loppet var STHLM Trail Run som är en del av STHLM Challenge. Som namnet skvallrar om så var gårdagens lopp ett traillopp, något jag inte är så förtjust i men men… Vi hade valt att springa fem kilometer men det fanns också alternativet att springa en mil.

I startavgiften ingick en tröja, en Kermitgrön tröja. Iförd min gröna tröja åt jag hotellfrukost med Maria för att sen bege mig mot bussen ut till startområdet. På bussen mötte jag upp A och K, alltid kul att träffas….om inte annat för att de inte är riktigt kloka. Jaha, och som vanligt blev det en massa selfies och gruppfoton tagna, man måste ju dokumentera att man ska ut och springa. Om vi säger så här, jag är inte värst.

Innan loppet hade Friskis och Svettis den mest avancerade gemensamma uppvärmning jag sett. De flesta uppvärmningarna brukar vara att man ska stå och veva på samma plats och på sin höjd jogga lite på stället. Här sprangs det både framåt och tillbaka, plus en massa annat.

Starten gick vid 11:15 och de släppte iväg grupper med 30 sekunders mellanrum för att undvika den värsta trängseln. En bra idé, men på sina håll blev det ändå lite trångt i spåren/stigarna. Banan började med en uppförsbacke för att sen fortsätta med en nedförsbacke täckt av löv. Ja, och sen gick det upp och ner, ner och upp. Rötter och stenar, smala stigar, bredare stigar. Och när man närmade sig målet, en slalombacke. Som man skulle upp för. Vad annars.

Alltså, nej, trail är inget för mig. Jag är lite för feg och är rädd att göra illa mig, dessutom är jag dålig på att lyfta fötterna. Jag föredrar dessutom att springa på asfalt. Jag är långsam, på andra lopp som går på asfalt eller dylikt så är det lättre för andra att ta sig förbi. Ute i skogen, på smala stigar känner jag mig mer i vägen, även om jag försöker hålla mig till sidorna…det är ju dock inte möjligt överallt. (Sen har jag lika rätt att vara där som alla andra, men ändå – jag vill inte vara i vägen, jag blir bara stressad av det.)

Hur som helst, långsam är jag men i mål kom jag. Det är huvudsaken. Och sen gick vi och åt på Burger King, vi lyxar verkligen till det! Eller inte. Men kul har vi. Så himla kul att träffa mina löpartjejer, även om en saknades igår.

›› 68/100 #blogg100

Global Spirit Tour – Depeche Mode

Igår var jag och Maria till Friends Arena och såg Depeche Mode’s turnépremiär. Så kul att se dem igen men personligen tycker jag nog att de var bättre förra gången vi såg dem. Men å andra sidan, de är Depeche Mode – de är alltid bra. Ändå.

Det bästa med igår var att jag fick höra Somebody framföras live, och jag kan ärligen erkänna att då rann det några tårar. Som jag sa till Maria, nu kan jag dö lycklig. Den låten, så mycket minnen från gymnasiet. Efter Somebody spelade de Try walking in my shoes. Men hallå, två av mina favoritlåtar i rad – ren lycka. Try walking i my shoes, min temalåt från mitt år som au pair. Eller förresten, hela mitt liv. (Hade de spelat Precious också, då hade jag kommit till himlen, men den fick jag inte höra denna gång.)

Och för ni som aldrig har hört Somebody så har ni verkligen missat något och så kan vi ju inte ha det. Varsågoda!

›› 67/100 #blogg100

Gastroskopi idag

Jag har kronisk hosta sedan 12 år tillbaka. Jag har funderat på om den kan bero på ett bråck på magmunnen, men det är inget som någon läkare på vårdcentralen varit sugen på att följa upp. För några månader sedan dök jag på en av kirurgerna på jobbet och frågade vad han trodde. Han var väl lite skeptisk men tyckte det var något man iaf kunde kolla upp.

En röntgen och flera månader senare var det äntligen dags för gastroskopi. Eller äntligen, kan man använda det ordvalet när det kommer till en sån dag undersökning.  Och hur var det då? Hemskt är ett för milt uttryck. Huvaligen. Jag gjorde det bara med bedövningsspray och helt vaken, det vill jag inte göra igen!

Jag har inget magmunsbråck, så orsaken till min 12-års hosta är fortfarande okänd. Tyvärr. Fast jag är glad att det inte var något bråck ändå.

›› 66/100 #blogg100

%d bloggare gillar detta: