I dessa tider av Melodifestival så fastnar jag, som jag gjort så många gånger tidigare, med att lyssna på gamla favoriter. Just denna är Storbritanniens bidrag från 1992, det året när Sverige anordnade ESC efter Carolas vinst året innan. Denna låt var min stora favorit för året, även om jag också tyckte om Irlands låt som sen gick och vann. Jag fastnade verkligen för Michael Ball, hans utstrålning och fantastiska röst. Låten gör mig än idag glad och jag har precis plågat mina grannar med att sjunga med högt.
Fast låten för även med sig minnen av det lite tråkigare slaget. Jag såg ESC hemma hos en kompis och pappa hade lovat att spela in det åt mig. Ja, jag var en schlagernörd då, och eftersom festivalen detta år gick i Sverige var det extra viktigt att få det inspelat. Den stora sorgen när jag dagen efter ska titta på det igen och pappa har spelat in fel kanal… Detta var en stor katastrof för mig 1992, glöm inte bort att jag bara var 17. 🙂
Nu löste det sig ändå, en av pappas jobbarkompisar hade spelat in festivalen och jag fick det videobandet, men jag minns än idag hur arg jag var på pappa.
Nr 47 av #blogg100.
