Har haft en bra dag med träning, god sallad och trevligt sällskap. Men på kvällen fick jag besök av den förbannade osäkerheten som säger att jag inte duger, det var ett tag sedan senast och jag hade inte saknat den det minsta. Stora tårar hade den med sig också, så nu sitter jag här med eftersläntrarna plufsiga ögon. Förstår verkligen inte varför jag ska bli sån, igen. Har motat bort det mesta nu i alla fall och ringde och grät lite i MN’s öra, fast han får skylla sig själv eftersom han sagt att jag alltid kan göra det. Nu mår jag bättre och jag ska må ännu bättre i morgon, det ska jag se till. Hela min kropp skrek efter onyttigheter för ett par timmar sedan men som tur var hade jag inget hemma. 
I morgon kommer jag börja dagen med en promenad i det förhoppningsvis mycket vackra vädret och sen ska dagen fortsätta i samma positiva anda. (Självpepp in progress.)
Jag vet precis vad det är som gör som får mig att känna som jag gjort ikväll, har varit där förr. Men jag vägrar att falla in i gamla vanor med självömkan, nedvärdering och framför allt tröstätning. För jag mår inte bättre av det, bara sämre.
Jag duger, så det så! Ska bara få inte det i min skalle igen. Nu dags att sova eftersom Pepsi Maxglaset är tomt.