Barnlösheten. Den gör ont idag. Och jag hatar att den fortfarande efter så många år kan tynga ner mig så, ligga så tung över mina axlar att jag knappt orkar resa mig upp. Jag hatar att den fortfarande kan få mig att gråta. Vill inte ha dessa tårar som rinner ner för mina kinder. Vill kunna vara glad, vill kunna släppa dessa känslor, vill må bra. Men det gör jag inte. Jag gör inte det, och jag hatar det.
På något sätt har barnlösheten blivit symbolen på allt misslyckat i mitt liv, kronan på toppen. Alla svårigheter jag upplevde under min uppväxt, rånen när jag jobbade på ICA, mitt misslyckade äktenskap, misshandeln… Och sen, barnlösheten, alla misslyckade hormonbehandlingar, inseminationer och provrörsbefruktningar. Den jävla barnlösheten som jag har mina underbara hormoner att tacka för.
För saken är ju den, jag vill fortfarande. Jag vill ju ha barn. Hatar att jag inte kan släppa den längtan, den äter på mig, den sparkar på mig när jag redan ligger ner, den hånar mig, skrattar åt mig.
Och de säger att jag är stark. Stark som har orkat med allt. Så varför känner mig då så liten och svag? Varför vill jag då bara krypa ihop i fosterställning och skita i allt?
