Ett nytt tillskott hemma hos mig. Sitter på sovrumsväggen. Men tyvärr fick den mig inte att sova bra idag, har sovit oroligt, vaknat gånger flera och snurrat in mig hur många varv som helst i täcket vilket nästan gav mig panik.
Författare: Mia
Ett litet j*vla mail…
…och jag känner för att krypa in i ett litet hål och lägga mig och dö. Eller varför ett hål?! Sängen duger bra. Och alla som läser och som visste vad det stod i mailet skulle säga att jag överreagerar men vad vet ni egentligen om hur jag mår i allmänhet och hur jag har mått de två senaste veckorna i synnerhet. Ni vet inte heller hur förbannat dåligt jag mår av medicinen jag stoppar i mig och inte heller hur förbannat jobbigt det är att blöda 110 dagar…så jag tycker bara ni ska vara tysta.
Just nu känner jag verkligen bara för att ligga apatisk på min säng och skita i allt. Men det går ju inte för min förbannade pliktkänsla hindrar mig att ringa till jobbet en och halv timme innan jag ska vara där och säga att jag inte kommer. Så snart är det jag som tar denna förbannade kropp med det oerhört ledsna huvudet släpandes till jobbet för tio (plus 30 minuter) ack så ljuva timmar.
Om jag har tur kanske jag blir påkörd på väg till jobbet.
Och nej, jag vill inte ha några kramar i kommentarerna, för jag har passerat det stadium där de hjälper för länge sedan.
Samma visa som vanligt
Åter igen har jag suttit gråtandes på Gynmottagningen, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Som vanligt en stor mängd tårar. För som vanligt så lyssnar det inte på mig. Vad spelar det för roll att jag vet att jag inte äter p-piller för den preventiva effekten utan för att få stopp på mina blödningar, jag vet det men vill ändå inte äta dem. För mig är det en ständig påminnelse om att jag inte kan få barn, jag vet att jag inte ska tänka så och de kan de säga åt mig hur många gånger som helst, jag tänker/känner så ändå. För att inte nämna hur mitt humör blir av hormonerna, så har det alltid varit.
Hur som helst, dagens doktor gick med på att jag ska äta PrimolutNor i tio dagar. Ser verkligen fram emot att bli hormonhäxa igen, fördelen är att jag inte blöder under de dagar jag äter dem. Åh så jag längtar efter det så här den 107:e dagen med blödningar. Sen kommer jag givetvis blöda och då vill doktorn att jag ska stoppa in en jäkla hormonspiral igen. En likadan som den jag blödde ut efter en månad 2009. Jag vill inte, sa jag och får till svar att det är antingen det eller p-piller eftersom någon annan behandlingsplan har vi inte för dig. Jag vill inte, jag vill inte ha någon jäkla spiral som är ett helvete att sätta in (gjorde förbaskat ont förra gången) och som jag kanske blöder ut igen bara några veckor senare. Men, som doktorn säger, hormonerna administreras lokalt och går inte lika mycket ut i blodet som med perorala läkemedel… Men jag vill ändå inte.
Och jag känner bara att jag inte orkar längre. Jag orkar inte.
Fade into me
All I feel now,
Is the weight of the day,
I need you with me,
To push it away…
Förlåt min älskade P för att jag är en sådan usel flickvän…
Mitt monster har vaknat
Mitt monster har vaknat. Hon brukar ligga slumrande lång inne i min hjärna men det senaste året har hon långsamt börjat vakna till liv, nu är hon vaken och har brytit sig ur sin bur. Hon får sin näring av blodet som konstant rinner ur mig och medicinen jag tvingas äta trots att den inte hjälper. Hon är högljudd, skriker inom mig. Ingen hör förutom jag. Hon är ledsen, förtvivlad och förbannat trött på att finnas till. Avundsamheten finns där, hon ser allt, hör allt. Hånar mig, tycker jag är värdelös, att det är rätt åt mig.
Mitt monster har vaknat. Hon heter Barnlöshet. Ofrivillig Barnlöshet. Jag önskar jag var stark nog att låsa in henne igen.
Men jag orkar inte.