Jo men alltså, jag vet att jag åkte Öppet spår i måndags men jag har nog inte riktigt förstått det än. Kan kanske bero på att jag känner mig så pass pigg i kroppen. Jag känner av min högra fotled och utsidan av mitt vänstra knä när jag går i trappor plus att det känns lite i ett eller flera revben på höger sida när jag hostar. Revbenen tror jag fick en smäll i den kullerbytta jag tog i en nedförsbacke efter Hökberg men det var inget jag tänkte på då, jag vet att foten fick sig en smäll då i alla fall. Men annars, kroppen känns pigg och fräsch. (Och tur är väl det eftersom jag idag fick min nästa nummerlapp och chip inför fredagens 19 km i fäders spår.)
Den mentala biten. Huvudet har inte hängt med. Det känns overkligt. Ibland vill jag bara gråta och jag kan inte förklara varför. Det var verkligen en kraftansträngning som jag inte borde ha klarat av. Jag borde inte klarat av att åka 90 km på skidor. Men jag gjorde det. Jag kämpade verkligen med det mentala biten under loppet, vissa sträckor var inte bara tufft fysiskt utan även mentalt. Det var något nytt för mig, jag har aldrig tidigare kämpat så mycket med fel tankar som jag gjorde under Öppet spår. Om jag tänker på Lidingöloppet, ett lopp som jag egentligen heller inte borde klara, så hade jag aldrig lika jobbigt under de timmarna. Visst, det tog bara fem timmar, och det här tog över tolv timmar men under dessa tolv timmar var jag aldrig i närheten av den eufori som jag kände under Lidingöloppet. Jag saknade den känslan.
Så. Jag åkte Öppet spår. Jag kom i mål. Men kan jag inte förstå att jag gjorde det. Svårt att beskriva känslan och jag tror inte man blir klokare av att läsa det jag har skrivit så jag avslutar med något mer förståligt.
Min sluttid på Öppet spår måndag: 12:43:34. Med den tiden hade jag över 5700 som var snabbare än jag. Två damer och fyra herrar var efter mig, så jag var inte sist. Och jag kom i mål, till skillnad från de cirka 230 stackarna som var tvungna att bryta av någon anledning.
›› 2/100 #blogg100