Idag är det ”min” dag, min och alla ofrivilligt barnlösas dag. Alla kvinnor och män där ute som skulle göra allt för att att istället få firas på Mors eller Fars dag. Alla de som längtar, kämpar och hoppas, men som om och om igen möter sorgen i varje misslyckat försök. All denna längtan som bara mynnar ut i sorg. Alla dessa försök som mynnar ut i blod och tårar. Det är också en dag för alla de som en gång har varit ofrivilligt barnlös men som har lyckats nå målet, det vill säga ett levande barn i sina armar. Många tidigare ofrivilligt barnlösa identifierar sig fortfarande som just det, ofrivilligt barnlös trots att de ”nått målet”.
Som ni kan förstå är det egentligen ingen dag man firar utan en dag som finns för att uppmärksamma andra om ofrivillig barnlöshet, en sjukdom som många lider av i tysthet. Idag uppmärksammar vi denna sjukdom, i år för tredje året. Första året skrev jag om min/vår historia, en historia utan lyckligt slut, och förra året skrev jag några rader om varför jag anser denna dag behövs.
…och fortfarande tänker jag på min barnlöshet varje dag, detta trots att jag ”mår bra” i min barnlöshet. Den gör sig ständigt påmind på ett eller annat sätt. Kanske hade det varit lättare att låta bli att tänka på det om det inte var så att min förrädiska kropp så ofta för sig påmind om att den inte fungerar…