På väg

Sitter på Arlanda, väntar på att planet ska ta mig ner mot Gran Canaria. Ensam. Men jag känner mig inte ensam, eller jo, men ingen påtvingad ensamhet. Den är självvald denna gång, ska njuta av min egen ensamhet. Men visst, jag skulle kunna hävda att det inte finns någon som jag kunde ha åkt med och det är delvis sant.

En sak önskar jag dock kunde vara annorlunda. Kan inte sluta tänka på jobbet efter gårdagens info från akuten, att de inte släpper mig tidigare pga sköterskebristen. Mina tankar dras ständigt tillbaka till akuten och det får mig att vilja gråta hysteriskt, men det får jag inte för vad hjälper det. Och hur skulle de se ut, storgråtande på Arlanda, på väg på semester.

En liten underlig känsla att sitta här själv bland alla familjer och par, ingen oangenäm känsla dock. Ger mig tid att tänka bara på mig själv, och iaktta andra, inte en helt tråkig sysselsättning de inte. Visst, jag hade gärna haft P med mig, tro inget annat. Det hade varit helt otroligt och fantastiskt underbart. Men det här är min resa, min tid. Vår tid kommer, eller för att inte dra olycka över oss, jag hoppas det i alla fall. Jag kan inte med ord beskriva hur han får mig att känna, mitt hjärta tar små glädjeskutt när jag tänker på honom. Och denna underbara känsla, pirret/fjärilarna – jag älskar den. Underbart är det i alla fall och jag trodde inte jag skulle känna så igen. Samtidigt så går det inte att jämföra med något annat jag upplevt och känt, det här är något nytt.

Dags att gå på toa en sista gång. Stänga av min iPhone och stoppa ner den i väskan. Ses sen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: