Månad: januari 2010

Hormonjäklarna

Har varit otroligt svängig i humöret de senaste tre dagarna, mer än vad jag har varit på länge. Gråter av minsta anledning och jag hatar det. Hur som helst, jag äter min älskade Primalut-Nor sen några dagar tillbaka, tror att det beror på dem.

Vill

Jag vill bli himlastormande förälskad! Längtar efter pirr i magen. Vill träffa honom som jag blir gammal med, han som jag vill dela allt med och han som vill dela allt med mig.

Egentligen mår jag bra. Jag trivs i mitt hem, min underbara nya lägenhet. Jag trivs på jobbet och med mina jobbarkompisar. Jag mår bättre än vad jag har gjort på flera år. Men det är något som saknas. Så är det bara. Vet inte varför jag tänker på det nu, varför jag tänker på det mer än vanligt. Kanske för att den förbaskade kroppen och mina dumma hormoner krånglar igen. Och jag blir så trött. Varje gång en påminnelse om att jag inte fungerar.

Den är där igen, barnlängtan. Och trots att jag inte vet om jag vill ge mig in i IVF-svängen igen så kan jag inte sluta tänka på det. Bara ett problem, jag är ensam. Inte för att det spelar någon roll, eftersom jag kanske egentligen inte vill.

Dumma jag

Vet inte varför han åter igen figurerar så ofta i mitt huvud igen, men han gör det och jag blir ledsen. Tårar rinner av besvikelse och av ilska för att jag är så duktig att ”leva” i det förflutna. Att tänka på saker och ting som jag ändå inte kan göra något åt, saker som inte går att förändra. Min exman anklagade mig ofta för att leva i det förflutna, att inte kunna släppa de dåliga saker som jag genomlevt som barn och ungdom. Jag vet att han hade rätt, som han hade när det gällde det mesta.

Det är inte exmannen som bråkar runt i mitt huvud nu, utan han som jag föll för förra året. Jag förstår inte hur det fortfarande kan göra så ont, vi träffades ju så kort tid. Jag borde vara över honom.

Men det är jag inte.

Vad spelar det för roll

En ställer den oundvikliga frågan och en annan tycker vi ska gå på buggkurs ihop. Men vad spelar det för roll när det fortfarande gör ont när jag tänker på honom?

Den väntade frågan

”Har du någonsin känt längtan efter barn?”

Vad svarar jag på den? Sanningen? Det vill säga att visst har jag det men att jag inte kan få barn. Mailet kom för ett par dagar sedan men jag har inte svarat, men jag ska…nu. Tänkte undvika att svara ett tag till.

%d bloggare gillar detta: