Dumma jag

Vet inte varför han åter igen figurerar så ofta i mitt huvud igen, men han gör det och jag blir ledsen. Tårar rinner av besvikelse och av ilska för att jag är så duktig att ”leva” i det förflutna. Att tänka på saker och ting som jag ändå inte kan göra något åt, saker som inte går att förändra. Min exman anklagade mig ofta för att leva i det förflutna, att inte kunna släppa de dåliga saker som jag genomlevt som barn och ungdom. Jag vet att han hade rätt, som han hade när det gällde det mesta.

Det är inte exmannen som bråkar runt i mitt huvud nu, utan han som jag föll för förra året. Jag förstår inte hur det fortfarande kan göra så ont, vi träffades ju så kort tid. Jag borde vara över honom.

Men det är jag inte.

%d bloggare gillar detta: