…och ett hjärta som gör ont. Det var inte meningen att det skulle vara så här, det var meningen att jag skulle må bra detta år. Och jag har ju verkligen mått bra, bättre än någonsin, något jag gjorde redan innan jag träffade han som nu får mina tårar att rinna och mitt hjärta att värka.
Har de senaste dagarna bara väntat på det som skulle få mig att nå bergstoppen och vända min resa ner. För jag har gått med en känsla av att jag snart måste nå toppen, tyvärr hade jag rätt och jag besegrade berget i fredags för att på kvällen börja min vandring ner igen. Kan bara hoppas att jag inte hinner ända ner till botten innan jag åter igen kan blicka uppåt. Vill inte, SKA INTE, ner i något djupt hål igen! Jag har haft mina avgrundshål och jag vill aldrig tillbaka igen.
Jag trodde att det jag kände var ömsesidigt, jag hade fel och det fanns bara från min sida. Jag föll för honom, mer än vad jag någonsin gjort för någon annan i mitt vuxna liv. Kände mer än vad jag gjorde för exmannen och mer än vad jag kände för katternas fd husse. Så blev det så här. Sa när jag lämnade katternas fd husse att jag skulle vara singel för all framtid, åtminstone för ett långt tag fram över. Nu menar jag det verkligen, vill inte falla för någon igen, vill inte utsätta mig för denna känsla igen. Vill inte ha ont…
Katternas fd husse ringde förresten i kväll och frågade hur det var. Jag berättade, nu vet jag hur han kände/känner det. Han tyckte att jag skulle ringt och pratat med honom, men jag sa att det skulle kännas lite konstigt: ringa till sin ex och berätta att man fått hjärtat krossat. Hur som helst, han tycker vi båda ska börja nätdejta igen… Men jag vidhåller, aldrig mer. Nu är det jobbet som gäller, jobba, äta, sova… Och träning. Attans, vad snygg jag ska bli! *skevt leende*
Det jobbigaste är att jag åter igen har fått bekräftat för mig själv att jag inte duger, att jag inte är något att ha. Att jag alltid har haft rätt i de tankarna… Fet, ful och äcklig, det är jag det. Värdelös…
I morgon ska jag äta/frossa/må dåligt. Sen ska jag börja ta mig ur detta, men jag måste få sörja lite först. Allra först måste jag dock jobba en A-tur så nu måste jag få lite sömn, åtminstone försöka.