Tittar på Let’s Dance och önskar jag också kunde dansa, men med två vänsterfötter så blir det bara fuldans här hemma för mig. Har två arbetskamrater som brukar dansa och en av dem var på mig idag om att jag borde gå kurser. Hon föreslog att jag skulle fråga en annan av våra arbetskamrater för han hade tidigare visat intresse för att gå kurs. Nja, vi får se hur det blir med det men jag måste nog erkänna att det skulle vara lite kul.
Eftersom jag hade den stora äran att jobba natten som var så kollade jag på Lets Dance i morse. Är otroligt imponerad av Claudias salsa, så vill jag också kunna dansa. Helt magiskt!
Efter att ha sovit hela dagen, även om det dröjde innan jag kom i säng eftersom jag var så irriterad över att min älskade dator krånglade med mig (och gör fortfarande), så har jag nu varit vaken ett par timmar. Otrolig huvudvärk, inte bra då man ska jobba en natt till. Läst ikapp lite bloggar och hamnade då hos Anna och läste då att hennes trötta och trasiga kropp nu har fått ro, så fint beskrivet av hennes man. Stora tårar rann från mina kinder. Så tragiskt att hon skulle behöva drabbas, så tragiskt att hon ska behöva lämna sin man och dotter – mina tankar går till dem och övriga anhöriga och vänner.
…tror jag minsann att jag har åkt på. Undrar om jag ska orka ta mig till jobbet och be någon doktor skriva ut Nasonex till mig, fast det tror jag inte att jag gör. Ska på en fikadejt i eftermiddag med honom som det var tänkt att jag skulle gå danskurs med, får se vad det är för någon kuf.
Vaknade i morse av att Saga satt på min mage och gostrampade, något matte inte blev så glad av eftersom det var en timme innan klockan skulle ringa. Puttade ner henne från magen och hon sätter sig och stirrar på mig i stället. Kunde jag somna om, självklart inte. Var inte glad när klockan väl ringde. Trots denna underbara start så fick jag en bra dag på jobbet i alla fall, bra läkare och ett bra team, kanske lite för mycket patienter men ändå inte. Väl hemma efter dagens ”slit” så somnade jag en timme på soffan, dumt eftersom det knappast gör att jag kommer i säng i hyfsad tid. Något som visserligen är för sent nu, hyfsad tid är redan förbi.
Det var dags för So you think you can dance idag, favoritnumret för kvällen blev Kayla och Kuponos (bra låt också förresten):
Skulle vara kul att kunna dansa, men, ja, hmmm, inte kan jag det. Bra att jag har mina knän att skylla på. Fast det skulle vara bra kul att gå någon danskurs, faktiskt, typ bugg eller nåt, salsa kanske.
Annars då, humöret? Det kommer, det går åt rätt väg, men eländet hjälper inte till. Eländet har inte riktigt börjat men jag känner i kroppen att det är på gång, de flesta tecknen finns redan. Inte bara de ”fysiska” tecknen utan även de ”psykiska”, som ett brev på posten är barnlösheten närmare. Såg en söt flicka och hennes pappa på bussen hem från jobbet. Hon var trött och satt och försökte hålla sig vaken, med inte så bra resultat så hon somnade mot hans axel. Blev alldeles tårögd. Kommer aldrig uppleva något liknande. Och idag gjorde det ont, bara tanken, det kommer aldrig att ske.
Mer eller mindre har jag accepterat att jag faktiskt skulle vilja ge mig in i IVF-svängen igen, men det är ju bara det, man måste vara två. Jag är ensam. Samtidigt så finns rädslan där inom mig, minnena av hur det var och hur det slutade. All sorg och smärta. Alla tårar. Jäkla hormoner!
Ibland tänker min hjärna drastiska tankar, som att ta bort allt, livmoder, äggstockar, äggledare, allt. Men jag är för ung, säger de, jag är fortfarande fertil, så de vill inte. Fertil, jo visst, det var ju liksom det. I och med mina hormonproblem ligger jag i riskzonen för cancer, skulle minimera dem genom att ta bort allt… Men som sagt, det är bara ibland jag tänker så, det är ju ett rätt drastiskt ingrepp.
Hade tänkt lägga in lite kort på misselissarna men mitt Paint Shop krånglar och jag orkar inte göra något åt det just nu. I stället blir det nu sängen, sova är vad jag behöver göra.
