Jag är där igen. Ur form. Jag är så trött på att skriva det igen. Ur form. Otränad. Överviktig. Jag förstår inte varför jag gör detta mot mig själv om och om igen. Varför slutar jag träna när jag vet att jag mår bättre när jag gör det. Varför äter jag så fel när det i det långa loppet bara får mig att må sämre.
För tillfället befinner jag mig i en svacka humörmässigt och har så gjort nu sedan mitten av januari ungefär. På grund av yttre omständigheter har jag varit tvungen att ta ett beslut som jag egentligen inte ville ta redan nu. Eller varit tvungen, jag har valt att ta det här beslutet, det är ingen som har tvingat mig mer än min egna övertygelser. All stress, all ångest, all nedstämdhet har gjort att jag blivit fysiskt trött. Jag har ätit för att döva mina känslor, och som vanligt har det inte hjälpt så jag har ätit lite mer.
Sen var det träningen. Sedan jag kom hem från New York i november har det varit dåligt med sånt. Jag har sprungit ett fåtal gånger, jag har åkt längdskidor även det ett fåtal gånger och sen spinning åtminstone nästan varje måndag. Jag har intalat mig själv att jag inte har orkat mer. Och de gånger jag faktiskt har tränat så har det varit jobbigt, och då inte jobbigt på det behagliga sätt det brukar vara. Nej, det har varit jobbigt på det sätt att jag inte velat göra det igen.
Jag vill inte ha det så här. Jag vill inte må så här. Och det finns egentligen ingen bättre tid än nu att börja göra något åt det. Så jag börjar om.
Igen.
Förra gången kom jag inte långt, den här gången ska det gå bättre. Varför ska det vara så svårt för mig att komma dit jag vill? Varför är det så beroende av hur jag mår? Frågor som för stunden inte har några svar.
Jag hittade aldrig mitt borttappade pulsband så jag beställde ett nytt. Idag var första gången jag använde det eftersom det inte blev någon spinning förra veckan på grund av vinterkräksjuka. Men idag kom jag iväg och jag måste säga att det skötte sig bra, det tappade inte kontakten en enda gång. Tittar man på dagens kurva så skiljer den sig en hel del sedan förra gången jag var på spinning. 🙂
Jag tjatar rätt ofta om att jag tycker om spinning, så jag behöver kanske inte göra det igen. Lustigt är dock att jag kan vara hur opepp innan passet och helst vilja stanna hemma. Men efter passet är jag ofta helt euforisk, det är verkligen en träningsform jag tycker om. Idag när jag kom hem så fuldansade jag i en kvart till en av låtarna som spelas på passet. Nu fuldansar jag visserligen rätt ofta är hemma men ändå. Jag behövde verkligen dagens pass!
Vilken låten var? Jo, denna. Man, alltså jag, kan ju inte låta bli att fuldansa till den. Jag blir så glad!
Vid denna tidpunkt för fyra veckor sedan sprang jag ett marathon, jag hade varit igång i två och en halv timme ungefär. Idag sitter jag hemma i soffan i onepiece. Kontrasten. Sedan dess har jag knappt tränat. Idag har jag inte kommit utanför dörren, det var jag åtminstone igår. Igår blev det en promenad efter att Vinterstudion hade slutat. Jag önskar jag hade haft träningskläder och löparskor för jag kände när jag var på en av de mer tråkiga vägarna ett sug efter att springa. Och ja, det var inte igår den känslan infann sig. Trots den eufori och glädje jag kände när jag sprang i New York så har jag inte haft någon lust att springa efter det. Delvis för att jag blev förkyld efter loppet och jag alltid tycker det är jobbigt att komma igång efter en förkylning. Men också för att den upplevelse loppet i New York var, det kommer jag aldrig få uppleva igen.
Så varför gick jag inte bara hem och bytte kläder? Lathet, till stor del. Det var några minusgrader och jag skulle ha behövt rota fram kläder, och vid det laget tror jag lusten hade hunnit försvinna. Vägsnutten på fotografiet ovan visar visserligen en halkfri väg men de flesta andra vägar är belagda med ett islager och mina dubbskor har gått och blivit dåliga. Visst, jag kunde ha tagit dem ändå men nej. Och idag, varför kom jag inte ut idag? Jag har en bortförklaring för idag också. Det snöade igår kväll/natt – nu går det inte att se var isen är.
Nå väl, jag kom i alla fall iväg på spinning i måndags. Det MRL-pass jag bokat in på tisdagen blev dock inte av, det blev inställt och utbytt mot ett pass jag inte ville gå på. Det blev en promenad efter jobbet istället och så bokade jag in ett spinningpass till torsdagen. Det spinningpasset hade jag verkligen behövt men jag blev fast på en operation och var tvungen (och ville dessutom stanna) att jobba över. Så blir det ibland. Operationen var tröttande på det mentala planet, vissa är så, så jag gick hem med jobbväskan och tog sen en liten kvällspromenad. Det var ju bra, och ännu bättre hade det varit om jag inte hade gått förbi MAX och köpt en Lyxmilkshake. Ja, så blir det också ibland. Min hjärna och därför också jag mådde åtminstone bättre efter den friska luften. Och milkshaken bidrog nog också.
Kan ju meddela att kosthållningen inte alls har fungerat denna vecka, inte alls, för att helt spåra ur nu i helgen. Nå väl, i morgon är en annan dag.
Jo men det var ju kul med spinning, det var länge sedan sist. Men så jobbigt det var, kommer definitivt kännas i morgon! På måndagar är det min favoritinstruktör som kör Spinning puls så jag brukar (eller brukade, det var ett tag sedan sist) försöka gå på måndagar. Ska försöka fortsätta med det, eller nej jag ska fortsätta med det.
Jag blev sen lite ambitiös efter passet var klart och bokade in mig på ett MRL-pass (mage, rumpa, lår) i morgon. Jag går sällan på andra pass än spinning och det här har jag aldrig provat. Spännande. Eller jag hoppas det ska bli det i alla fall. Jag har ofta en tendens att känna mig mycket större än alla andra, svagare än alla andra, klumpigare än alla andra…. Ja men ni förstår nog, jag känner mig bara fel.
Jag hittade inte mitt pulsband idag, letade överallt. Senaste gången jag hade det var när jag sprang i New York och jag är ganska säker på att jag fick med mig det hem, men jag la det på en för bra plats när jag packade upp tydligen. Nu har ju gymmet pulsband att låna ut, så det var inte nödvändigt att hitta det just idag. Hur som helst, vet inte om det var pulsbandet eller om det var jag men bandet tappade bort min puls hela tiden. Lite störande när det är ett pulspass och man ska ligga inom en viss pulszon. Jag var grå, det vill säga ingen kontakt, nästan hela passet. Bilden ovan är dagens pulskurva, den nedanför är för att visa hur det ”ska” eller brukar se ut. Visst tappas kontakten (när det röda sträcket dimper ner till botten på kurvan) då och då, men idag var det extremt.
Här kommer uppdateringarna så sporadiskt så man skulle kunna tro att jag helt slutat blogga! Visst, funderingarna har funnits på att sluta men samtidigt så vet jag att jag skulle sakna det. Nå väl, ännu en race report. Denna gång Tjejmilen.
Tjejmilen är det lopp jag tycker minst om av de lopp jag brukar springa. Anledningen till det är främst att det brukar vara så trångt på vissa avsnitt av banan, detta för att många helt enkelt inte är helt ärliga när de väljer vilken startgrupp de ska starta i. Jag vet flera som är mycket långsammare än vad jag är, och då är jag långsam, som väljer startgrupper där man ska vara betydligt snabbare på milen än vad de är. En annan anledning till att Tjejmilen inte är en favorit är att jag brukar vara förkyld eller precis ha tillfrisknat från en förkylning när loppet går. I år var det min fjärde Tjejmil och för en gång skull var jag inte förkyld!
Nå väl, till själva loppet. Jag kände mig inte alls peppad på att springa och hade helst stannat hemma men väl på startlinjen började jag åtminstone bli lite sugen. Vädret var sisådär, det var mulet och lagom temperatur. Dock så kändes det som regn var på väg och ösregn är inte en favorit (första året jag sprang Tjejmilen regnade det så mycket att mina linser nästan spolades ur ögonen och hela Gärdet var en gyttjepöl). Mitt mål för dagen var att springa min bästa Tjejmil! Mina tre tidiga resultat var alla på 1:22 och några sekunder, lite lustigt att jag prickat samma minut. I år var jag inte förkyld, jag var bättre tränad eftersom jag tränar inför ett marathon och temperaturen var inte överdrivet hög. Jag var med andra ord ganska säker på att det skulle bli en bättre tid.
Starten gick, och jag tyckte det kändes tungt. Men vad f*n! Syrran och jag kom ifrån varann i trängseln, visserligen inget ovanligt eftersom hon och jag brukar göra våra egna lopp (dock brukar de ta längre tid innan vi kommer ifrån varandra än bara några hundra meter). Efter någon kilometer kommer hon ifatt mig och vi springer tillsammans till den första vätskekontrollen där jag väljer dricka medan hon springer förbi. Här någonstans börjar det kännas helt ok att springa och jag märker att jag springer om mer tjejer än vad jag brukar….tycker också det är mer trängsel än tidigare år.
Före den andra vätskekontrollen, som kommer precis innan 5 km, så kommer jag ifatt syrran som fram till nu har legat ca 50-100 meter framför mig. Hon går och säger att hon har kramp i låret. Hon börjar springa med mig när jag kommer ifatt men dricker vid vätskekontrollen vilket inte jag gör, jag springer på.
Under andra halvan av loppet så flyter löpningen på ganska bra, jag väljer att gå kortare avsnitt (främst när det går lite uppför). Ibland är jag helt enkelt tvungen att gå eftersom jag inte kommer förbi! Jag har koll på klockan och ser att jag utan problem kommer klara mitt mål, det vill säga att springa min bästa Tjejmil. Jag ser också att det finns en liten, visserligen pytteliten, möjlighet att springa milen på under 70 minuter vilket är något jag aldrig har gjort. (Sa ju att jag är långsam.)
Men så vet jag ju att det går uppför innan man kommer fram till Gärdet och jag har inte riktigt det pannbenet som gör att jag springer hela vägen uppför backen. Jag har pannben att inte ge upp, att fortsätta, att komma i mål…men tydligen inte för att slå tider. Jag är uthållig, ingen sprinter – som jag brukar säga. Jag passar på att dricka vid den sista vätskekontrollen eftersom jag ändå går.
När det börjar bli flackare igen så börjar jag springa igen och jag försöker trycka på lite mer för att få så bra tid som möjligt. Det är trångt när man kommer upp till Gärdet och när jag springer in på upploppet men jag försöker ändå trycka på lite extra i steget. Det var så skönt att komma i mål, jag är inte van att springa på så där förutom när jag kör intervallpass. Och jag tycker inte om intervallpass!
Klockan stannar på 1:10:59 – min snabbaste Tjejmil och min snabbaste mil någonsin! Jo, jag är nöjd! Det bästa är dock att jag för första gången sedan jag och min syster började springa lopp tillsammans är snabbare än vad hon var! (Även om hon hela tiden ska dra upp att hon fick kramp, trots detta gjorde hon faktiskt sin bästa Tjejmil också!)
Jag hade min GoPro Session med mig och filmade lite innan, under och efter loppet. (Jag tycker det är kul att redigera ihop små filmer men är definitivt ingen expert på det. Jag jobbar på att bli bättre och nu håller jag dessutom på forskar lite i vilket redigeringsprogram som jag tycker bäst om. Planen är att det ska bli bättre filmer i framtiden, för det är kul att ha lite filmade minnen från de olika loppen också.)
