Kategori: Race report

Race report: Asics Stockholm marathon 2017

Ska jag verkligen göra det här redan, skriva om loppet alltså? Med tanke på att jag fortfarande inte har skrivit något om NY marathon, Öppet spår eller för den delen Vätternrundan. Tankarna och känslorna om loppet är fortfarande lite ”all over the place” för att använda prins Daniels ord.

Jag vaknade igår och kände mig inte nöjd. Jo visst, jag hade sprungit ett marathon, tagit mig i mål och fått min medalj – men jag var inte nöjd. Jag hade stundtals riktigt mörka tankar under loppet, andra stunder riktigt ljusa. Ett marathon är lika mycket en mental resa som det är en fysisk resa. Jag upplevde det inte lika mycket så när jag sprang i New York, för då var det så mycket liv och ståhej runt omkring en. Men att springa i Stockholm, och då speciellt när man är så långsam så man är bland de sista som jag alltid är, är en helt annan sak. Om vi säger så här, du hinner tänka många tankar under alla de timmar som det tar dig att komma från start till mål.

Men vi börjar från början. I år, till skillnad från i november förra året, var jag egentligen inte i tillräckligt bra form för att springa ett marathon. Jag hade bland annat inte fått till många långpass, vilket jag så här i efterhand verkligen kan intyga å det bestämdaste. Jag visste att jag skulle klara av distansen, däremot var jag inte säker på maxtiden på sex timmar. Därför så försökte jag de sista dagarna innan loppet verkligen få in i mitt huvud att jag måste våga pusha mig själv mer, jag orkar springa mer än vad jag tror, jag skulle inte bli ”lat” och gå (jo, ibland men inte så mycket som mitt huvud i vanliga fall skulle säga till mig att göra). Jag skulle vara fokuserad och bara koncentrera mig på loppet, jag skulle inte ha GoPro med mig (som jag brukar) jag skulle inte hålla på att ta kort med iPhonen. Jag skulle koncentrera mig på det som var uppgiften för dagen, ta mig från A till B och få en medalj.

Jag kom i säng lite för sent på fredagen och var mer eller mindre död när klockan ringde på morgonen. Jisses, skulle jag verkligen springa idag! Men ändå kände jag mig lite peppad, hurra jag skulle springa ett marathon liksom. Jag fick i mig frukosten och fick på mig kläder, fick ner de sista i väskan och cyklade till stationen. Väl framme i Stockholm gick det smidigt att ta sig till Östermalms IP och sen var det bara att ta det lugnt innan det var dags att bege sig in i startfållan. Jag ville inte stressa vare sig före eller under loppet, lugn var känslan jag ville ha i kroppen.

Klockan blir 12:00 och första starten går, tio minuter kvar! Jag får nästan tårar i ögonen, det här är så stort. Två år senare än vad det var tänkt, men nu stod jag här – jag skulle springa Stockholm marathon! Startskottet går 12:10 och till en början rör vi inte oss det minsta, jag startade i sista startled och det tog ett tag innan massan framför oss började röra på sig. Men så, några minuter senare, jag passerade startlinjen och jag hade 42 195 meter framför mig.

Eftersom jag vet att jag är långsam och nu dessutom inte var så tränad som jag borde vara så hade jag ställt in mig på tiden 6 timmar. Jag hade som mål 5:45 för då skulle jag slå syrrans tid från två år tidigare, men visste att det skulle bli tufft. Stockholm marathon har tre stopptider, eller reptider: vid 21,1 km, 28 km och 32 km. Och så stänger målet sex timmar efter andra start. Det var jag ju tvungen att klara.

Redan när jag hade börjat springa så kände jag att jag hade druckit för mycket vatten. Nej! Lovade mig själv att dyka in på närmaste toa om någon var ledig, och det fanns en ledig! In snabbt, vill inte komma efter, vill inte förlora för mycket tid! Väl ute igen, inte stressa inte stressa. Då hör jag någon skrika mitt namn och blir så glad, de är två som var med på Runacademyresan till Prag. En snabb kram och så iväg. Så kul det här är.

I en uppförsbacke står Skyltmannen, eller Rasmus, och hejar. Min vana trogen så springer jag fram och ger honom en kram, det är sen gammalt.  Han kan verkligen peppa en och jag blir alltid så glad när jag ser honom! Västerbron, det var ju inte så farligt. Säger till mig själv, det var en gång, en gång till ses vi, du och jag bron. Jag har koll på klockan och mitt armband, än så länge så håller jag tiden för 5:45. Och reptiderna.

Och sen kommer Djurgården. Suck. Men hallå vad tråkigt. Springer, går, springer, nej jag går istället. Jag orkar inte! Varför gör jag det här? Kommer jag inte till halvmarathonskylten snart? Visst klarar jag tiden? Jodå, det gör jag till sist, med tre och en halv minuts marginal. Usch, det var alldeles för nära för att det skulle kännas behagligt. Inte stressa, inte stressa, håll nere pulsen.

Men Djurgårdssvängen är ju inte slut för att man har passerat 21,1 km utan det är en lång bit kvar innan man får komma till roligare områden igen. Stor del här ute har dessutom samma bansträckning som Tjejmilen, och den är jag ju inte så förtjust i.

Men så äntligen, folk längs vägen igen, även om de flesta bara tyst tittar på så är det ändå lite roligare än när det bara är träd runt omkring en. Nästa rep är vid 28 km och det är en hel timme innan jag måste vara där. Går och springer om vartannat. Humöret går från att vara rätt dystert till muntert, till dystert igen. Yes, jag ser äntligen skylten som visar att jag har sprungit 28 km men kommer jag hinna fram? Jodå, om jag springer. Passerar skylten med någon minut till godo, jag får fortsätta.

Nu har jag 36 minuter på mig att ta mig till 32 km, med pigga ben hade det inte varit något problem men nu, det är den stora frågan det. Försöker att inte stressa, försöker att springa så mycket som det bara går, försöker att tänka att det inte gör så mycket om jag blir stoppad där. Visst, jag vill i mål men kommer jag inte dit så är det inte hela världen.

Har ständigt koll på klockan, det kommer inte att gå! Jag och en annan tjej säger till varandra att det kommer bli på håret. Ser Rasmus igen, heja @hoppfull får jag höra, en till kram och jag säger till honom att jag inte kommer att hinna. Jodå, det gör du visst, spring nu!

Efter Slussen står en funktionär och pekar på klockan, skynda er säger han. Ja ja, vi vet, svarar jag. Några kvarter senare frågar jag en funktionär om vi inte är vid 32 km än, bara runt hörnet och uppför backen är svaret. Ja, tänker jag, det kommer att gå. Men skylten kommer ju aldrig? Vad nu. Klockan passerar med en minut, jag svär som en borstbindare. Jag kommer inte få gå i mål, fan fan fan! Ser skylten, men vänta – det står ju ingen där och stoppar oss! Det står ingen där och stoppar oss! Jaaaaa! Springer på, jag kommer gå i mål, jag kommer få en medalj.

Ligger efter min tidplan och försöker att springa längre sträckor än vad jag egentligen ville innan jag går någon minut eller två. Det går inte. Nej Maria, kämpa nu! Spring. Vid 35 km durrar det till på armen, det är syrran som har skickat ett sms: Snart ser du Stadion! Jo hej du, tänker jag, eftersom jag vet att hon sprang och sprang och tyckte aldrig man kom fram dit.

Kilometerskyltarna avverkas en efter en, nästan exakt 18:00 så passerar jag 40 km. Tio minuter för att ta mig två kilometer, det går ju inte! Ja ja, jag fortsätter. Passerar jag bara mållinjen så har jag i alla fall sprungit ett marathon, plus fått ett nytt personbästa på distansen. Vad är en medalj att ha egentligen? Hör någon fråga en funktionär om vi ändå får medalj trots att klockan passerat 18:10. Ja det tror jag, får han till svar.

Äntligen skymtar Stadion framför mig, snart framme, snart i mål! Springer in på Stadion, nästan en helt varv innan mållinjen. Ger 42 kms skylten en high five, bara 195 meter kvar. Och sen, äntligen i mål! Jag får min medalj! Jag har sprungit Stockholms marathon!

Men nöjd, det är jag inte. Inte än, men det kanske kommer. Jag klarade inte mitt mål, men å andra sidan så ger det mig mer motivation till att träna mer inför nästa. För det är inte kul att alltid vara stressad av reptiderna, det är inte kul att alltid springa när det börjar avveckla saker runt omkring banan. Nu sprang jag förbi där de delade ut buljong, men de hällde precis ut all buljong de hade kvar och sa att de hade slutat servera buljong nu. Sa något tjurigt om att de är ju vi bland de sista som verkligen behöver buljongen, jag fick inget svar. Det är inte alltid kul att komma in mot målet och det knappt är några kvar där, nästan inget folk på läktaren och nästan inga på banan. Speciellt inte om man är ensam som jag är och inte har någon som tar emot en i målet hur långsam man än är. Är de mer som går i mål samtidigt så kan man i alla fall låtsas att några av de som hejar och tjoar faktiskt gör det på dig.

Nå väl, jag kom i mål, jag var inte sist. Hade ett tjugotal löpare efter mig. Tiden, ja den blev över sex timmar men jag fick gå i mål ändå, 6:05:22. Ett personbästa på över 20 minuter.

Men nästa år, då…

›› 97/100 #blogg100

 

Race report: STHLM Trail Run 2017

Helgen bjöd inte bara på Depeche Mode tillsammans med Maria utan även ett lopp med två av mina löpartjejer. Loppet var STHLM Trail Run som är en del av STHLM Challenge. Som namnet skvallrar om så var gårdagens lopp ett traillopp, något jag inte är så förtjust i men men… Vi hade valt att springa fem kilometer men det fanns också alternativet att springa en mil.

I startavgiften ingick en tröja, en Kermitgrön tröja. Iförd min gröna tröja åt jag hotellfrukost med Maria för att sen bege mig mot bussen ut till startområdet. På bussen mötte jag upp A och K, alltid kul att träffas….om inte annat för att de inte är riktigt kloka. Jaha, och som vanligt blev det en massa selfies och gruppfoton tagna, man måste ju dokumentera att man ska ut och springa. Om vi säger så här, jag är inte värst.

Innan loppet hade Friskis och Svettis den mest avancerade gemensamma uppvärmning jag sett. De flesta uppvärmningarna brukar vara att man ska stå och veva på samma plats och på sin höjd jogga lite på stället. Här sprangs det både framåt och tillbaka, plus en massa annat.

Starten gick vid 11:15 och de släppte iväg grupper med 30 sekunders mellanrum för att undvika den värsta trängseln. En bra idé, men på sina håll blev det ändå lite trångt i spåren/stigarna. Banan började med en uppförsbacke för att sen fortsätta med en nedförsbacke täckt av löv. Ja, och sen gick det upp och ner, ner och upp. Rötter och stenar, smala stigar, bredare stigar. Och när man närmade sig målet, en slalombacke. Som man skulle upp för. Vad annars.

Alltså, nej, trail är inget för mig. Jag är lite för feg och är rädd att göra illa mig, dessutom är jag dålig på att lyfta fötterna. Jag föredrar dessutom att springa på asfalt. Jag är långsam, på andra lopp som går på asfalt eller dylikt så är det lättre för andra att ta sig förbi. Ute i skogen, på smala stigar känner jag mig mer i vägen, även om jag försöker hålla mig till sidorna…det är ju dock inte möjligt överallt. (Sen har jag lika rätt att vara där som alla andra, men ändå – jag vill inte vara i vägen, jag blir bara stressad av det.)

Hur som helst, långsam är jag men i mål kom jag. Det är huvudsaken. Och sen gick vi och åt på Burger King, vi lyxar verkligen till det! Eller inte. Men kul har vi. Så himla kul att träffa mina löpartjejer, även om en saknades igår.

›› 68/100 #blogg100

Race report: Tunnel Run Citybanan

I lördags (25/3) var jag i Stockholm för att springa i lite tunnlar tillsammans med mina ”löpartjejer”. Förra sommaren var jag på ett löparläger med Runacademy på Gålö tillsammans med en av mina bästa vänner från gymnasiet. Hon och jag hade inte setts på typ 20 år men när hon frågade mig om jag vill följa med på löparläger så hängde jag på. Och tur var det för vi hade så kul! På lägret delade vi stuga med två andra och vi fyra fann varandra direkt, inte minst för att vi delar ett stort intresse i löpningen. Vi bestämde redan då att vi skulle ses igen. Men det var lite off topic.

Hur som helst,, lördag och Tunnel Run Citybanan var det. Det fanns ett förmiddagspass och ett eftermiddagspass med starter att anmäla sig till och eftersom mina ”löpartjejer” alla är morgonpigga så valdes den tidiga starttiden. Vi var rätt tidiga med att anmäla oss så det slutade med att två startade i första startled klockan 9:00 och två oss startade i det tredje startledet klockan 9:30.

Märk väl att de är morgonpigga, jag är det definitivt inte. Natten mot lördag spenderades hemma hos min syster och klockan ringde sedan ohyggligt tidigt. Fick i mig lite frukost och satte mig sen i bilen för att åka till pendeln, väl där fick jag vänta några minuter innan min gamla vän A från gymnasiet dök upp – alltid lika kul att ses. Vi tog pendeln in till Södra station eftersom vi skulle lämna väskor vid målet, där mötte vi även upp C som hade sovit på ett pensionat på Söder. Hon hade varit snäll och hämtat ut mitt startkit så jag fick min mindre smickrande reflexväst (inte alls i samma bra kvalitet som vid förra tunnelloppet) och mitt gula pannband.

Efter vi lämnat våra väskor begav vi oss mot starten där vi mötte upp och en annan vän från löparlägret. Obligatorisk fotografering så klart, och självfallet obligatoriskt toabesök. Sen var det dags för A och att gå in startfållan och en halvtimme senare var det dags för mig och C. Pepp, pepp, pepp. Ja, peppen hade faktiskt infunnit sig och kanske berodde det på mina härliga ”löpartjejer”! De hade någon film med uppvärmning, såg inte så mycket av dem eftersom jag var omringad av långa personer men har tittat på den i efterhand.

Och sen gick starten. De två första kilometrarna sprang man utomhus och eftersom det var ganska smalt här så tog det ett tag innan jag kunde börja springa och sen gick det i makligt tempo. Perfekt för mig som är alldeles för otränad. En vätskestation och sen ner i tunneln! Med ljusspel, en kör (min favorit från Midnattsloppet som står uppe vid kyrkan), orgelmusik (just när jag sprang förbi spelades Cantina Song från Star Wars – me likey). På det stora hela tyckte jag att det var bättre sånt vid tunnelloppet 2014 men att denna tunneln var ”mysigare” på något sätt eftersom den var trängre. Och nej, jag har inte klaustrofobi så det bekom mig inte.

Mot slutet kom det rejäla backar! Både uppåt och neråt, jag gick. Jag gick för övrigt vid fler tillfällen redan innan, dels för att jag inte är tränad och dels för att få mer ut av upplevelsen. Jaha, och sen kom man ut ur tunnel och möttes av strålande sol och stenbumlingar att springa på. Lite senare var jag i mål.

Men ingen medalj! Alltså va? Jag tycker om medaljer ju. 🙁

Tiden då? 1:07:13, på cirka 7.6 km. Men det var upplevelsen, ett once in a lifetime lopp, som var huvudsaken och inte tiden. Så småningom kommer det en liten film, tyvärr filmad med min iPhone eftersom jag glömt min GoPro hemma.

›› 30/100 #blogg100

Race report: Tjejmilen 2016

Här kommer uppdateringarna så sporadiskt så man skulle kunna tro att jag helt slutat blogga! Visst, funderingarna har funnits på att sluta men samtidigt så vet jag att jag skulle sakna det. Nå väl, ännu en race report. Denna gång Tjejmilen.

Tjejmilen

Tjejmilen är det lopp jag tycker minst om av de lopp jag brukar springa. Anledningen till det är främst att det brukar vara så trångt på vissa avsnitt av banan, detta för att många helt enkelt inte är helt ärliga när de väljer vilken startgrupp de ska starta i. Jag vet flera som är mycket långsammare än vad jag är, och då är jag långsam, som väljer startgrupper där man ska vara betydligt snabbare på milen än vad de är. En annan anledning till att Tjejmilen inte är en favorit är att jag brukar vara förkyld eller precis ha tillfrisknat från en förkylning när loppet går. I år var det min fjärde Tjejmil och för en gång skull var jag inte förkyld!

Nå väl, till själva loppet. Jag kände mig inte alls peppad på att springa och hade helst stannat hemma men väl på startlinjen började jag åtminstone bli lite sugen. Vädret var sisådär, det var mulet och lagom temperatur. Dock så kändes det som regn var på väg och ösregn är inte en favorit (första året jag sprang Tjejmilen regnade det så mycket att mina linser nästan spolades ur ögonen och hela Gärdet var en gyttjepöl). Mitt mål för dagen var att springa min bästa Tjejmil! Mina tre tidiga resultat var alla på 1:22 och några sekunder, lite lustigt att jag prickat samma minut. I år var jag inte förkyld, jag var bättre tränad eftersom jag tränar inför ett marathon och temperaturen var inte överdrivet hög. Jag var med andra ord ganska säker på att det skulle bli en bättre tid.

Starten gick, och jag tyckte det kändes tungt. Men vad f*n! Syrran och jag kom ifrån varann i trängseln, visserligen inget ovanligt eftersom hon och jag brukar göra våra egna lopp (dock brukar de ta längre tid innan vi kommer ifrån varandra än bara några hundra meter). Efter någon kilometer kommer hon ifatt mig och vi springer tillsammans till den första vätskekontrollen där jag väljer dricka medan hon springer förbi. Här någonstans börjar det kännas helt ok att springa och jag märker att jag springer om mer tjejer än vad jag brukar….tycker också det är mer trängsel än tidigare år.

Före den andra vätskekontrollen, som kommer precis innan 5 km, så kommer jag ifatt syrran som fram till nu har legat ca 50-100 meter framför mig. Hon går och säger att hon har kramp i låret. Hon börjar springa med mig när jag kommer ifatt men dricker vid vätskekontrollen vilket inte jag gör, jag springer på.

Under andra halvan av loppet så flyter löpningen på ganska bra, jag väljer att gå kortare avsnitt (främst när det går lite uppför). Ibland är jag helt enkelt tvungen att gå eftersom jag inte kommer förbi! Jag har koll på klockan och ser att jag utan problem kommer klara mitt mål, det vill säga att springa min bästa Tjejmil. Jag ser också att det finns en liten, visserligen pytteliten, möjlighet att springa milen på under 70 minuter vilket är något jag aldrig har gjort. (Sa ju att jag är långsam.)

Men så vet jag ju att det går uppför innan man kommer fram till Gärdet och jag har inte riktigt det pannbenet som gör att jag springer hela vägen uppför backen. Jag har pannben att inte ge upp, att fortsätta, att komma i mål…men tydligen inte för att slå tider. Jag är uthållig, ingen sprinter – som jag brukar säga. Jag passar på att dricka vid den sista vätskekontrollen eftersom jag ändå går.

När det börjar bli flackare igen så börjar jag springa igen och jag försöker trycka på lite mer för att få så bra tid som möjligt. Det är trångt när man kommer upp till Gärdet och när jag springer in på upploppet men jag försöker ändå trycka på lite extra i steget. Det var så skönt att komma i mål, jag är inte van att springa på så där förutom när jag kör intervallpass. Och jag tycker inte om intervallpass!

Klockan stannar på 1:10:59 – min snabbaste Tjejmil och min snabbaste mil någonsin! Jo, jag är nöjd! Det bästa är dock att jag för första gången sedan jag och min syster började springa lopp tillsammans är snabbare än vad hon var! (Även om hon hela tiden ska dra upp att hon fick kramp, trots detta gjorde hon faktiskt sin bästa Tjejmil också!)

Jag hade min GoPro Session med mig och filmade lite innan, under och efter loppet. (Jag tycker det är kul att redigera ihop små filmer men är definitivt ingen expert på det. Jag jobbar på att bli bättre och nu håller jag dessutom på forskar lite i vilket redigeringsprogram som jag tycker bäst om. Planen är att det ska bli bättre filmer i framtiden, för det är kul att ha lite filmade minnen från de olika loppen också.)

Race report: Vasastafetten 2016

Ligger hjälplöst efter när det kommer till lopprapporter så det är kanske dags att börja beta av dem. Börjar bakifrån, det vill säga med de senaste loppet i skaran och sparar Öppet spår till sist. Så först ut blir Vasastafetten som gick av stapeln i helgen som var.

För andra året i rad tog jag mig an en av sträckorna i Vasastafetten (skrev aldrig någon lopprapport förra året dock), och även i år sprang jag med ett damlag från ”grannbyn”. Som den ensamvarg jag är när det kommer till träning kan jag ändå tycka denna form av lopp är kul. En sak som jag tycker är lite jobbig dock är att gå och vänta på att det ska bli min tur att springa, att man måste vara beroende av andra. I år kände jag av det mer än vad jag gjorde förra året eftersom jag sprang en senare sträcka. (Förra året sprang jag den tredje sträckan, i år den nionde och näst sista sträckan.)

vasastafetten2016

Vasastafetten startar klockan 9 på morgonen vid Vasaloppstarten i Berga by, tio deltagare delar sedan på de nio milen ner mot Mora. Sträckorna varierar i längd från 4,7 km till 14,3 km, min sträcka mellan Läde och Eldris är 5,5 km lång. Alldeles lagom med andra ord! Min sträcka beskrivas så här: ”Slät fin skogsväg i flack terräng, med några svaga motlut bland annat när Krångåsens fäbod passeras. Sista 3,6 km på grusväg.”

Jag hatar att vara sent ute, jag verkligen hatar det! Jag vill vara i tid och är hellre för tidigt på plats än precis i tid eller ännu värre – för sen. När det kommer till Vasastafetten så är logistiken till (och från) växlingplatserna något som laget själv får stå för (förutom de två första som måste åka buss). Jag åkte till min startplats med tjejen som hade sträckan innan mig och eftersom hon också är precis som jag när det kommer till att vara i tid så var jag på plats cirka 70 minuter innan det var dags att starta. Men vet du, det gjorde inget, jag satt hellre där än gick och vankade hemma. Jag satt och tittade på andra lag som växlade och de tappra som sprang Ultravasan 45 och 90.

Enligt lagets ”plan” skulle jag starta mellan 16:28 och 17:30, den tidiga tiden var vår ”bästa scenario”-tid. Jag startade 16:30 så alla i laget sprang verkligen bra! Hur som helst, till min sträcka, mitt lopp, hur var det?

nionde

Under tiden jag suttit och väntat i Läde så hade vädret varit lite från och till. Ena sekunden vräkte regnet ner och andra sekunden sken solen, några minuter innan det var dags för vår växling så regnade det och det verkade inte vilja avta. Så vi växlade i regn men efter bara några minuter blev vädret bättre och istället blev det för varmt. Aldrig nöjd. Första kilometern var det utförslöpa och jag sprang nog på lite för fort för när det började gå uppför så blev det genast mycket jobbigare än vad det borde ha varit. Det är ingen direkt uppförsbacke precis, bara svagt motlut. Precis när jag började fundera på om jag nog inte skulle gå lite så tittade jag upp och såg tre av mina lagkamrater ute i skogen. Nu kunde jag ju inte gå! Det var verkligen kul att se dem där ute i skogen och det är helt klart något jag inte är bortskämd med, att någon peppar och hejjar på mig när jag springer lopp.

Resten av sträckan kändes bra, gick vid några tillfällen men försökte springa på så mycket som jag bara orkade. Tänkte hela tiden att det bara var fem kilometer (och lite till) och att det inte gör något om jag tog i lite mer eftersom det ändå inte var så långt jag skulle springa. Och helt plötsligt var det bara sista svängen ner till kontrollen i Eldris. Sprang fram mot växlingen och lämnade över chippet och peppade vår tjej som sprang sista sträckan. Jaha ja, så var mitt gjort. Jag sprang min sträcka på 38: 32 vilket jag är nöjd med. Mitt mål var mellan 35-40 minuter och jag visste att 35 minuter skulle bli svårt eftersom det är där jag ligger på en en femma på asfalt.

lagetTillbaka i Mora möttes laget upp vid upploppet och väntade in vår tjej och sen sprang vi tillsammans sista biten in i mål!

Och sen på kvällen blev det fest…

%d bloggare gillar detta: