Kategori: om träningen

Skvalborg? Äsch, jag springer lite istället.

Är det något jag inte saknar i min gamla hemstad är det den ”högtid” som är just nu: skvalborg, kvalborg, valborg och finalborg. Jag tyckte inte ens om det när jag var student i staden och det var jag ju under många år.

Idag firade jag skvalborg med backintervaller. Oh, vilket fredagsmys! Jag är inte förtjust i intervaller, inte någon sorts intervaller. Enligt programmet skulle jag idag springa korta intervaller, men jag valde backintervaller istället. Kanske är det så att jag faktiskt föredrar vissa intervaller framför andra.

›› 59/100 #blogg100

Aprilväder

Jag hämtade ut min Pärla idag, hon har varit inne på lite service. Min landsvägscykel alltså. Hon behövde lite kärlek efter förra årets Vätternrunda, en broms låg i och så lite annat smått (som en ny styrlinda) ville jag ha fixat. Nu skulle det vara trevligt om vädret blev lite bättre också så vi kan komma ut på en runda. De senaste dagarna har det varit tråkigt aprilväder med blåst, regn, snö och hagel….lite sol ibland. Jag har de två senaste dagarna jobbat på vår enda sal med fönster så jag har kunnat följa spektaklet.

I år blir det ingen Vätternrunda, dock blir det en Tjejvättern och det skulle vara bra att hinna klämma in en sisådär 50 mil innan. Det är åtminstone den sträckan som de rekommenderar, fler mil är ju alltid bra. Tyvärr ligger fokusen på löpningen i år, men så fort vädret inte är så förbaskat kallt ska jag försöka komma ut på en tur. De sägs att det ska bli bättre nästa vecka.

›› 58/100 #blogg100

Sunday = Runday = Funday?

Bank, bank, bank! Så låter det när jag försöker få in i mitt huvud att jag faktiskt klarar av att springa längre sträckor. Än så länge går det långsamt, men det ska in – så är det bara.

Idag var det dags för långpass, 19 km eller vara ute i 146 minuter. Det blev inget av det. Men jag var åtminstone ute i 130 minuter och efter det var jag tvungen att ta en lång dusch för den hemska blåsten gjorde att mina lår kändes som isbitar. Jag gick mycket mer än vad som var planen, bland annat på en sträcka som består av en grusväg. Förstår inte varför den ska vara så hemsk att springa på, men det är den. Känns svampig och som fötterna sugs fast i marken.

Mitt största problem för stunden är att jag inte lyder mig själv. Jag säger till mig själv att nu fortsätter du att springa, det är bara att springa på så gör det. Men inte, jag börjar gå, när det enklaste egentligen är att bara fortsätta att springa. Det jobbiga ligger ju i att börja springa igen efter ett gångavsnitt, det tycker i alla fall jag.

Så ja, jag ligger efter mitt program, men det bara att kämpa på.

Huruvida runday var en funday idag, så nja det kan jag inte riktigt påstå. Motvind stundtals så jag nästan föstes bakåt. Å andra sidan så var det ju medvind ibland som hjälpte mig framåt. Efter löpturen och den varma duschen så var jag så trött att jag sov en timme. Önskade att jag blivit pigg efter det, men det blir jag sällan så det var en plåga att komma igång med städningen så var dagens andra uppgift. Så nej, ingen funday!

›› 54/100 #blogg100

Jag vet att jag klarar det, eller vet jag?

Mitt pannben fick sig en rejäl smäll när jag var tvungen att bryta Prag halvmarathon. Jag åkte till Prag med vetskapen att jag skulle klara av det, jag åkte hem med vetskapen att jag inte gjorde det. Jag kände mig misslyckad och värdelös. I vanliga fall är mitt pannben, min envishet och min hjärna det som får mig att klara av olika utmaningar, de hjälper mig. Nu tror jag de motarbetar mig.

Om 42 dagar ska jag springa ett marathon igen. Jag vet att jag kan klara det, hade varit det vanliga tankesättet, det är bara 42 km. Med den sortens tankar har jag klarat Lidingöloppet, Öppet spår, Vätternrundan och andra lopp. Och ja, det kan låta galet att tänka att Vätternrundan bara är 30 mil, men det är ju faktiskt bara 30 mil. Inte 35 eller ens 31 mil. Jag bestämmer mig för att jag vet att jag kommer att klara det och låter inga negativa tankar störa den övertygelsen. Jag vet helt enkelt att jag kan klara det.

Men nu, efter att jag bröt den där förbannade halvmaran är min övertygelse inte lika stark. Jag vet att jag klarar det, eller vet jag verkligen det… Ja, jag har sprungit ett marathon förut och ja, jag klarade av alla 42 km. När jag nu tänker att jag ska klara Stockholm marathon så finns tvivlet där, klarar jag det verkligen? New York marathon var en folkfest hela vägen, det vet jag att det inte kommer vara i Stockholm. I New York hade jag ingen deadline, jag visste att jag fick springa i mål även om det tog längre tid än vad jag tänkt mig. I Stockholm har jag bara sex timmar på mig.

Jag har 42 dagar att programmera om min hjärna, att få bort bisatsen ”eller vet jag?”. Jag jobbar på det, att stärka mitt pannben. För jag vet ju att jag klarar maran!

…eller vet jag?

(Kan berätta när det kom till att vända mina tankar rätt när det kom till Vätternrundan så var inte det helt lätt. Under lång tid tänkte jag varenda gång jag åkte hem till min syster att det var galet att jag skulle cykla sju mil längre än den sträckan, för det är ju verkligen helt galet. 30 mil! Men sen ”omprogrammerade” jag mina tankar och sen vara det bara 30 mil. The power of the mind.)

›› 52/100 #blogg100

Jag har tappat bort min kondition!

Jag kom ut och sprang efter jobbet idag – hurra! Men fy vad tungt det går. Jag sprang i söndags och jag sprang idag, ingen av dessa två gånger har varit särskilt kul. Jag längtar tills det känns bra att springa! För att komma dit så måste jag ju tvinga mig ut alla dessa gånger som känns tunga. Suck.

På fredag står backintervaller på schemat. Om vi säger så här, jag ser inte fram emot det. Får nog trösta mig med sushi efter det lilla helvetet.

›› 49/100 #blogg100

%d bloggare gillar detta: