Kategori: om vardagen

Femte året #blogg100

Det här med bloggandet, ja vad ska jag säga. Det har varit tyst här sedan december och nu är det slutet av februari. Så ska jag fortsätta eller ska jag sluta. På flera sätt skulle det vara skönt att bara lägga ner sidan och strunta i att dela av mig av mitt liv eftersom det ändå inte intresserar särskilt många. Men samtidigt vet jag att jag tycker om att skriva av mig här, oberoende om det är någon som läser eller inte. Så jag fortsätter.

Så därför hoppar jag på #blogg100 i år igen. Som det har sett ut de senaste åren har mitt deltagande alltid slutat med att jag gått i mål efter 100 dagar men efter det har jag nästan tystnat helt. Nu är jag nästan helt tyst innan så jag ser mitt deltagande som ett sätt att komma igång med mitt skrivande igen, och förhoppningsvis så slutar jag inte skriva efter de 100 dagarna är slut denna gång.

Så… Som vanligt kommer mina inlägg vara en blandning av mitt liv, min träning och mina tankar. För att citera ett populärt underhållningsprogram:

Nu köööööör vi!!!

Julen är här! Blaha, blaha…

Det är den här tiden på året igen. Ni vet, julen. Tiden då alla ska vara glada och förväntansfulla, fast de egentligen är stressade och gud vet vad. Sen kommer julafton och då är det som värst.

Den tiden på året då alla radiokanaler bara spelar julmusik, är de galna!? ”Från och med nu (typ innan första advent) och fram till nyår spelar vi BARA (?) julmusik!” Hur tänker de?! Jag undrar på riktigt om de som bestämmer över dessa radiokanaler är galna, för hur kan de tror att vi bara vill lyssna på julmusik. Visst släng in en låt då och då, men bara? Nej tack!

Jag har aldrig tyckt om julen, inte ens som barn.

Jag har aldrig tyckt om julen, inte ens som barn. Min familj var ju som den var och de enda minnen jag har av mina tidiga jular är de jag har genom de enstaka fotografier som finns. Har jag förträngt dem? Jag måste ju nästan ha gjort det eftersom jag knappt kommer ihåg dem. Sen skilde sig mina föräldrar och inte blev de bättre efter det. Sen träffade min far min styvmor och jag fick styvsyskon, och det blev definitivt inte bättre av det. Inte för att jag inte tyckte om min utökade familj, för det gjorde/gör jag. Men med dem blev det en så tydlig gräns på julafton, mina styvsyskon var hos oss på förmiddagen och sen klockan ett var de hos sin far. Varje år. Och ja, resten av julafton för min del blev som vilken ledig dag som helst…

Som vuxen har jag heller aldrig haft några egna traditioner, jag har alltid följt med på andras. Visst, kanske kan man se att jag firar jul med min systers familj som en tradition men även jularna med min syster är något som har förändrats med åren. Och inte ens de heliga jultacosen har fått förbli orörda. (Ja, jag äter tacos på julafton, so what?! Jag tycker inte om julmat. Punkt.)

Sen har vi förstås barnlösheten. ”Julen är barnens högtid!” Jag behöver inte säga mer om det…

Om det nu är så här jag känner inför julen, hur kommer det sig då att de tre senaste filmerna jag sett har varit julfilmer? Är det en längtan efter en ”riktig” jul som gör det, vad nu en riktig jul är. Längtan efter något som jag inte har och aldrig har haft?

 

 

Idag har jag sett två julfilmer, detta har varit möjligt eftersom jag natten till måndags blev magsjuk (var kom det ifrån?) och därför har varit hemma sedan dess. Dagens första film, trailern ser du ovan, var The Spirit of Christmas. Som de flesta julfilmer är så var den rätt fånig, men på ett ganska charmigt sätt. Filmen blev helt klart mer sevärd eftersom spöket spelades av den å så läckra Thomas Beaudoin (varför sprang jag inte på honom i New York, det är frågan). Filmen var av den typen då man suckar och undrar varför sådant inte händer i verkligheten. Ja ja, okej. Jag vet att man inte träffar snygga spöken i verkligheten, det var inte det jag menade. Varför upplever man inte den känslan? Och då gärna tillsammans med någon som ser ut som Thomas (jag menar, titta!). Filmen finns för övrigt på Netflix för den som vill se.

Dagens andra julfilm finns även den på Netflix, Angel of Christmas. Den var om möjligt ännu mer fånig, men med tanke på att det är just en julfilm är det ok. Även den lämnade den där känslan efter sig, eller känsla är fel ord men ni fattar – varför händer inte sådant i verkligheten-känslan. Filmen utspelade sig för övrigt i New York och trots att det bara är en månad sedan jag åkte hem därifrån så längtar jag tillbaka. Jag vill se New York i julskrud. (Vilket låter mer än löjligt med tanke på att jag inte tycker om julen!)

 


Ok, jag vet inte ännu vad jag vill göra med denna blogg och om jag ens vill fortsätta (vilket jag nog vill). Visst har tanken funnits att göra den till en ren träningsblogg men då frångår jag det som jag tycker mest om med bloggandet – det personliga. Möjligheten att skriva av mig, ranta, kalla det vad du vill. Det är också den sortens bloggar som jag alltid har tyckt om att läsa, även om de börjar bli färre och färre där ute. Så, jag fortsätter som jag alltid har gjort, jag skriver på men fortsätter att rikta in det mer på träning (vilket jag gjort nu i några år). Dessutom har aldrig tanken funnits att göra detta till en ”stor” blogg så…

 

Alive


Jo då, jag lever! Man skulle lätt kunna tro att det inte var så med tanke på att jag inte visat något livstecken här på flera månader. Visst finns tankar på att skrota allt här och kanske börja om på nytt. Med det vill jag inte, det här är jag – med alla fel och brister och mörka tankar. Inget jag delar med mig av till de människor jag möter i min vardag, åtminstone inte allt av det och definitivt inte till alla. Om jag skrotar allt här och börjar om på nytt, blir mindre ”privat”, så gör det inget om fler läser (?!). Inte för att alla kommer hitta hit men…

Eller så sätter jag mig ner och rensar ut inlägg som jag känner är för ”privata”, alternativt låser dem. Sparar inlägg som kanske är mer inriktade mot träning?

Nå väl, mitt i natten är det och jag får fundera vidare om det här när dagen är ljus. Tills vidare får ni en favoritlåt av mina absoluta favoritartister – Sia.

 

 

Det syns inte på utsidan hur jag egentligen mår

Jo jag vet, jag ser glad ut på utsidan. Jag pratar som vanligt, det vill säga en hel del. Jag skrattar och ler emellanåt. Du tror jag att jag mår bra. Tänk så fel du har.

Jag vill inte att du ska se. Jag vill inte att du ska granska mig för minsta tecken på att jag ska börja gråta, bli ”ledsen” som du kanske säger. Jag vill vara ”normal”. Men vem är egentligen normal? Är du?

Jag brukar säga att om jag inte pratar så tror du att jag mår dåligt och det är så, så därför pratar jag på. Det du inte vet, det du inte tänker på är att det kanske är mitt försvar. Jag pratar för att du ska tro att jag mår bra. Jag verkar glad för att du inte ska se mörkret inom mig. Att jag inte vill ha din sympati kan låta konstigt, visst vill jag vet. Men ändå inte, den får mig att gråta. Jag vill inte gråta.

Det är inget ovanligt att jag mår ungefär som jag mår nu men oftast så döljer jag det bättre än vad jag gör nu. Jag vill inte visa så den ena stunden kanske jag är ”normal” medan jag bara ett tag senare inte orkar och låter fasaden falla. Det gör dig förvirrad, hur kan jag säga att jag mår dåligt när jag den andra stunden ”är precis som vanligt”.

Ja du. Så är det bara.

Du förstår inte heller att även om jag mår dåligt, så finns det stunder som ljuset faktiskt hittar sig i genom mitt mörker och jag kanske skrattar eller ler åt det du säger. Bara för att jag för stunden mår dåligt, så mår jag inte lika dåligt hela tiden. Det varierar.

(Du är i detta fall ingen speciell person, du är i detta fall ett hopkok av flera personer. Jag är så trött på att nästan behöva försvara att jag mår som jag mår eftersom jag inte alltid visar det. Man kan må dåligt även om det inte syns varje dag.)

Så hur mår jag egentligen? Just nu är det mörkt och allting, och då menar jag allting, känns meningslöst. Vardagen, jobbet, träningen, mitt kommande marathon, livet. Bäst mår jag när jag är ensam för då behöver jag inte vara den som andra tror att jag är. Den som jag egentligen vill vara. Hon den där som är jag.

Ångesten på morgonen och sedan hela förmiddagen de dagar jag jobbar är tuff, för jag vet inte om jag ska orka vara ”jag”. Inte blir det bättre av att jag sover dåligt under sådana här perioder, jag somnar inte på kvällarna och ligger vaken länge. Men jag vill jobba, av erfarenhet vet jag att ångesten bara blir värre om jag stannar hemma. Motståndet att träffa folk bara växer. Och jag trivs med mitt jobb och mina arbetskamrater. Och jag har stöd från mina chefer i det här. Det vet att jag mår dåligt men att jag vill jobba.

Så, varför söker jag inte ”hjälp”? För att den enda hjälp jag brukar få är ordination på motion, standard är ”en promenad om dagen”. Men jo, jag tränar en hel del, men jag ramlar dit ändå. Det tänker de inte på. Jag har sömntabletter som en doktor skrev ut åt mig visserligen, men de hjälper inte. Jag sover inte ändå.

Jag har många jobbiga saker i mitt förflutna, doktorer har en tendens att haka upp sig på det. Oavsett om jag söker för hosta eller mitt psykiska mående. Deras lösning är att jag ska prata, prata, prata om det. Jag har gjort det, hos flera. När jag säger att det inte hjälper lyssnar de inte. Så nej, mer prat, fler promenader säger de. Och alltså söker jag inte hjälp.

Jag vet hur jag ska ta mig ur dessa hål som jag kallar dem. Om orken finns. Jag säger till dem, det känns som jag sitter på golvet i ett mörkt rum. Jag ser ljuset som sipprar in vid dörrarna men jag orkar ändå inte resa mig, jag orkar inte närma mig en dörr trots att den är så nära.

Ta en promenad, säger de. Men om jag inte ens orkar ta mig till dörren?

Jag skulle vilja ha ett jämnare mående, jag är antingen på väg upp ur ett hål eller på väg ner till ett. Det går upp eller ner, dessa svängningar är tröttande. Och botten, den känns som den för varje gång hamnar längre och längre ner. Jag vill bli mer stabil.

Ta en promenad, säger de.

Jo du.

Målgång #blogg100

Åter igen målgång för #blogg100! Jag måste säga att årets upplaga har flutit på bra, bara enstaka dagar då det varit svårt att komma på något att skriva. Nu gäller det bara att hålla igång skrivandet i fortsättningen, har haft en tendens att lägga av helt föregående år.

Nå väl, har inte tid att sitta här och skriva om målgångar när jag fortfarande har den stora målgången framför mig. Sitter och planerar morgondagens långtur och hoppas att det blåser mindre i morgon än vad det gjort idag. Har tagit kompledigt bara för att cykla så nu hoppas jag verkligen att det är bra väder i morgon. Annars blir jag sur.

(Idag är det förresten bara 150 dagar kvar till NY Marathon också!)

›› 100/100 #blogg100

%d bloggare gillar detta: