Kategori: om barnlösheten

Synden fortsätter

by  on  in om barnlösheten, om vikten • 0 Comments

Vet egentligen inte varför det inte fungerar med ätandet denna vecka. Eller jo. Det vet jag ju. Men jag vill inte att det ska vara så, att jag är känslig menar jag. Att jag faller tillbaka till fel vanor bara för att barnlösheten känns mer just nu.

Och varför känns den så jobbig just nu? Är det för att jag vill ha en anledning till att få tröstäta? För på det stora hela mår jag bra nu. Jag trivs med livet, även om jag kanske inte trivs med ensamheten varje dag. Har en gravid jobbarkompis och idag hörde jag henne prata om hur jobbigt och tråkigt det är att vara gravid (hon har varit det några gånger innan), hon slutar med att säga att hon egentligen inte borde känna så eftersom det är så många som skulle vilja befinna sig i hennes skor. Och då kom den där dumma tanken över mig, den som oftast kommer och som gör mig lite nere. Den tanken om att jag aldrig kommer att få uppleva en graviditet.

Säger inte detta till någon. Vill inte bli behandlad annorlunda för att jag är ofrivilligt barnlös. Vill att andra ska kunna prata fritt när jag är i närheten, vill inte att de tar ”hänsyn” och undviker vissa samtalsämnen för att ”skona” mig.

Så jag äter. Minus ett kilo denna vecka, skulle inte tro det. Får vara glad om vågen visar minus.

Avundsjukan

by  on  in om barnlösheten • 0 Comments

Avundsjukan som vi barnlösa så ofta känner behandlas i en artikel jag råkade på när jag tog min vanliga skvallertidningsrunda efter jobbet. Vi ska inte skämmas över våra känslor, de är helt naturliga. Men visst skäms man, eller det gör/gjorde i alla fall jag, när någon berättade att de väntade barn. Hur ofta har jag inte tänkt ”varför kan inte jag, när alla andra kan”. Och det har gjort ont när deras magar har växt, det har gjort ont när de har pratat om sina krämpor, det har gjort ont när man hälsat på dem när deras underverk kommit. Och jag har skämts, jag har känt mig hemsk, jag har inte visat hur jag mått. För det var ju inte deras fel att jag inte kunnat bli med barn, inte deras fel att återigen ha misslyckats med något försök till att bli gravid, inte deras fel att jag aldrig kommer bli mamma…

Men hur ont det än har gjort så har jag velat veta, jag har inte velat bli ”skonad” från nyheten för att jag inte skulle bli ledsen, jag har inte velat bli behandlad annorlunda för att jag är ofrivilligt barnlös. Låt mig få veta och sen själv få bestämma hur delaktig jag vill vara.

Om allt och inget

by  on  in om barnlösheten, om vardagen • 1 Comment

Vaknade i morse av att Saga satt på min mage och gostrampade, något matte inte blev så glad av eftersom det var en timme innan klockan skulle ringa. Puttade ner henne från magen och hon sätter sig och stirrar på mig i stället. Kunde jag somna om, självklart inte. Var inte glad när klockan väl ringde. Trots denna underbara start så fick jag en bra dag på jobbet i alla fall, bra läkare och ett bra team, kanske lite för mycket patienter men ändå inte. Väl hemma efter dagens ”slit” så somnade jag en timme på soffan, dumt eftersom det knappast gör att jag kommer i säng i hyfsad tid. Något som visserligen är för sent nu, hyfsad tid är redan förbi.

Det var dags för So you think you can dance idag, favoritnumret för kvällen blev Kayla och Kuponos (bra låt också förresten):

Skulle vara kul att kunna dansa, men, ja, hmmm, inte kan jag det. Bra att jag har mina knän att skylla på. Fast det skulle vara bra kul att gå någon danskurs, faktiskt, typ bugg eller nåt, salsa kanske.

Annars då, humöret? Det kommer, det går åt rätt väg, men eländet hjälper inte till. Eländet har inte riktigt börjat men jag känner i kroppen att det är på gång, de flesta tecknen finns redan. Inte bara de ”fysiska” tecknen utan även de ”psykiska”, som ett brev på posten är barnlösheten närmare. Såg en söt flicka och hennes pappa på bussen hem från jobbet. Hon var trött och satt och försökte hålla sig vaken, med inte så bra resultat så hon somnade mot hans axel. Blev alldeles tårögd. Kommer aldrig uppleva något liknande. Och idag gjorde det ont, bara tanken, det kommer aldrig att ske.

Mer eller mindre har jag accepterat att jag faktiskt skulle vilja ge mig in i IVF-svängen igen, men det är ju bara det, man måste vara två. Jag är ensam. Samtidigt så finns rädslan där inom mig, minnena av hur det var och hur det slutade. All sorg och smärta. Alla tårar. Jäkla hormoner!

Ibland tänker min hjärna drastiska tankar, som att ta bort allt, livmoder, äggstockar, äggledare, allt. Men jag är för ung, säger de, jag är fortfarande fertil, så de vill inte. Fertil, jo visst, det var ju liksom det. I och med mina hormonproblem ligger jag i riskzonen för cancer, skulle minimera dem genom att ta bort allt… Men som sagt, det är bara ibland jag tänker så, det är ju ett rätt drastiskt ingrepp.

Hade tänkt lägga in lite kort på misselissarna men mitt Paint Shop krånglar och jag orkar inte göra något åt det just nu. I stället blir det nu sängen, sova är vad jag behöver göra.

Ensam

by  on  in må bra, om barnlösheten, om vardagen • 1 Comment

Har för mindre än en timme sedan kommit hem från Gotland där jag varit några dagar. Min styvsyster bor sedan några år tillbaka där och jag har varit allt för dålig att hälsa på, det här var faktiskt min första besök trots att hon bott där ett par år. Förra året var jag och katternas fd husse på väg dit, bokat resa och allt, men så åkte min syster in på sjukhus för havandeskapsförgiftning så vi kom aldrig iväg. Nu var det dags för 1 årskalas så jag åkte över tillsammans med far och styvmor.

Har haft trevliga dagar med trevligt umgänge och god mat. Men att se hur min styvsyster och hennes sambo har det påminner mig om att mitt liv inte har blivit precis som jag hade tänkt det. För inte hade jag planerat att sitta ensam i en lägenhet i ett område där jag inte vill bo. Inte hade jag planerat att mitt liv endast gick ut på att jobba, äta och sova. Inte hade jag planerat att vara barnlös. Men nu är det så mitt liv ser ut.

När man umgås med en charmig lite ettåring så är det svårt att inte låta bli att tänka på att jag kunde haft en liten knodd på 7 månader….men nu har jag inte det. Jag vet, jag ska inte tänka så och oftast så gör jag ju inte det heller, men ibland kommer tankarna ändå.

Men i morgon är en ny dag, eller tekniskt sett är den nya dagen redan här. Och i morgon ska jag inte sörja mer, i morgon ska jag inte känna mig ensam mer, i morgon ska jag må bra och börja rikta in mina tankar åt rätt håll igen, ska bestämma vilken dag jag ska börja med min ”rensa i själen”-kur… Näst sista dagen av semestern, huvaligen, var har tiden tagit vägen?!

Nu sova.

Veckan över

by  on  in om barnlösheten, om vardagen • 1 Comment

C var upptagen, så jag blev ”all by myself” idag. 🙁 Men men, jag har lyckats fördriva dagen i alla fall, men inte gjort något vettigt. Fått min dagliga promenad och även den obligatoriska regnskuren (så klart).

Har ont i magen också ty jag har syndat. Det följde med mig lite smågodis hem, eller tanken var att det skulle vara lite men i slutändan blev det lite väl mycket. Så nu på kvällen låg jag i soffan och läste bloggar, vilket påminner mig – måste städa upp i min blogglista, över hälften orkar jag inte läsa längre. Sen tog jag ett bad och åt upp resterna i skålen, något som ledde till magont. Att jag aldrig lär mig!

Måndag i morgon, inledningen av min tredje semestervecka. Som det ser ut ska det bli bättre väder så jag har tänkt mig försöka få lite sol, undrens tid är inte förbi. Nå väl, vi får se hur det blir med det, vet ju inte hur vädret verkligen blir. Att de lovar sol, behöver inte betyda sol. Sen ska jag försöka få till en lunch med L också, alldeles för länge sedan sist. Tror faktiskt inte jag har träffat henne detta år, oj. Trist men nog tyvärr sant, hon har fullt upp med familjen och doktorandstudierna och har inte tid med mig. Känns ibland som jag har hamnat utanför eftersom jag inte har några barn, hon umgås mest med sina mammavänner när hon är ledig. Typiskt! Nu började jag tänka på hur glad hon var över att min graviditet förra året, hon var så glad för min skull eftersom hon visste om allt elände. Men samtidigt så tror jag hon var glad för att vi skulle få mer gemensamt igen. Men mitt lilla knytt ville inte stanna… Det tragiska är att när jag äntligen vågade lita på det, då var knytt redan dött och jag hade bara en tom hinnsäck kvar. Visst jag hade varit ensamstående mamma, men jag hade klarat det, det vet jag ju.

Men, men, inget att grubbla eller tänka på, nu blev det som det blev. Inget att göra åt.

Tack underbara Maria som alltid, nåja nästan alltid, finns där på msn när man behöver skriva/prata/nojja/grubbla/bubbla av sig. Vad skulle jag göra utan dig!? *kraaaaaaaaaaaaaaaam*

Ligger i soffan, en stor kudde under knät och datorn i knät. Lyssnar på Missy Higgins som verkligen är en av mina stora favoriter. Hon har många bra låtar men mina favoriter är de där hon spelar piano. Bjuder på en här, hade svårt att välja vilken eftersom jag inte kan välja bara en favorit.

Och kudden bredvid mig börjar tappa sin goda lukt, attans. *kryptisk igen*

%d bloggare gillar detta: