Kategori: om barnlösheten

Livskvalitet och ofrivillig barnlöshet

by  on  in om barnlösheten • 0 Comments

Tidigare idag då jag var inne och snokade på Dagens sjuksköterska hittade jag en intressant artikel om en avhandling om livskvalitet hos män och kvinnor efter misslyckade IVF-behandlingar. Detta är ett ämne som berör mig då jag själv har två misslyckade IVF-/ICSI-behandlingar, samt tre avbrutna stimuleringar inför behandling, bakom mig.

Avhandligen visar att män mår sämre av ofrivillig barnlöshet än vad som framkommit i tidigare studier. Att även män mår dåligt av ofrivillig barnlöshet är en självklarhet för mig eftersom jag själv sett det på nära håll. I vår omgivning var det inte så, de såg inte att exmannen också led. De gjorde det mesta för att ”skona” mig från ämnen som kunde vara känsliga, men ingen tog hänsyn till hur han mådde och kände. Vi ville båda ha barn, vi led båda lika mycket av alla misslyckanden. Vi grät lika många tårar, jag på utsidan och han på insidan.

Huruvida han såg barn som att ”nå toppen av berget” kan jag inte svara på eftersom vi till sist aldrig pratade om våra känslor med varandra. Jag visste att han bara mådde sämre av att se mig ledsen så därför höll jag inne allt, och han gjorde samma sak. Till sist levde vi två separata liv där våra enda gemensamma bindningspunkter var att vi bodde under samma tak och att vi försökte få barn. Jag kunde inte leva så, jag ville inte leva så.

Vi hade behövt prata mer om våra känslor, dels med varandra och dels med någon utomstående. På vår klinik fanns en kurator som man själv kunde boka tid till om man ville, det var ingen självklarhet att man gjorde det. Vi gjorde det inte, jag kunde inte lyfta upp luren och ringa till henne för att boka tid. Jag ringde flera samtal i månaden för att boka tid för kroppsliga undersökningar, men jag kunde inte boka tid hos henne. Jag tycker det borde vara en obligatorisk del i behandlingen, inte något frivilligt eftersom jag tror många kan bli hjälpta av att få prata med någon utomstående.

Avhandlingen visar att den ofrivilliga barnlösheten för kvinnor är en känsla av livssorg. Jag kan inte annat än att hålla med. För mig är det en sorg som alltid finns där, nu för att många i omgivningen är i det stadium i livet då de antingen får barn eller redan har små barn. Sen för att de senare kommer att få barnbarn. Det får aldrig jag…

Tragiskt nog är infertiliteten en del av min identitet, jag ser mig själv som ofrivilligt barnlös trots att det är över fem år sedan jag levde i en relation då jag aktivt försökte bli gravid. När jag våren 2008 insåg att jag var oplanerat spontant gravid så hade jag svårt att förstå det. Jag? Gravid? Jag var ju ofrivilligt barnlös! Tyvärr slutade det i missfall…

Som jag skrev tidigare, detta är ett ämne som berör mig. Barnlösheten är en del av mig och kommer nog alltid vara, men den är inte det enda jag är – jag är SÅ mycket mer!

Hormoner och tankar

by  on  in om barnlösheten • 0 Comments

Jag har suttit i en halvtimme nu och försökt att få ner alla mina tankar som snurrar, skrivit långa inlägg men alla har raderats. Humöret är inte på topp idag och jag skyller det till stor del på hormonkuren som nyligen avslutats. Det har varit en del tårar idag, det började med att jag gick med på att jobba och att jag sen ångrade att jag sa ja. Sen grät jag lite för allt annat också, både bra och dålig saker.

Jag ska bli moster, igen. Yngsta styvsystern ska ha barn, helst nu om du frågar henne eftersom hon har gått över 12 dagar. Samtidigt som jag är glad för hennes skull så lockar det fram lite sorg hos mig, kan inte komma ifrån den vilket gör mig ledsen. Vill kunna vara enbart glad, inte känna sorgen lura där i bakgrunden. Men den kommer alltid finnas där, jag kommer aldrig ifrån den och jag har lärt mig att leva med den. Måste bara bli bättre att hålla den instängd…

Tårar har lockats fram av bra saker idag också, men de tänker jag inte skriva något om just nu. I stället ska jag sova några timmar och minnas det leende jag såg i hans ansikte när han såg mig via Skype igår. =)

Seminattliga funderingar

by  on  in om barnlösheten • 2 Comments

Gratulerade precis min systerson på 21-årsdagen och kom då på att exmannens födelsedag var igår. Tiden går, jag var 21 när jag träffade honom och nu fyller jag snart 35. Jag var ung då, ung och dum. Eller dum kanske jag inte var, jag kunde ju inte veta hur det skulle sluta. Jag hoppas att jag en dag kan se tillbaka på de bra sakerna i vårt förhållande, för det fanns ju sådana också, men trots att det har gått över 5 år sen vi separerade så minns jag bara de tunga åren. Alla tårar, all sorg.

Eländet är på väg eftersom jag precis avslutat min 10-dagars kur med Primolut-Nor, kanske därför jag idag har funderat lite mer på vad jag ska göra med allt det där. Har inga fler uttag på receptet så jag måste till doktor nästa gång det krånglar, något som jag verkligen inte ser fram emot och jag hoppas så att det dröjer till långt in på hösten. Vill ha mer tid på mig att fatta beslutet, fortsätta med Primolut-Nor som jag mår peck av eller återgå till p-piller som gör att jag inte går ner i vikt? Jag är rädd för att p-piller ständigt ska påminna mig om att det egentligen är helt onödigt att jag äter dem, jag kan ju inte bli med barn ändå. Sådana tankar har funnits förr. Samtidigt så finns det ett litet hopp att jag faktiskt ska ägglossa en gång den dag jag slutar med dem, precis som jag gjorde förra gången. Och tänk om jag/vi åter igen prickar just rätt dag och tänk om jag skulle lyckas bli gravid spontant ännu en gång.

Och sen kommer rädslan, tänk om det slutar på precis samma sätt som förra gången?

Jäkla skitkropp, vad jag blir less på dig! Varför, varför kan du inte fungera som du ska? Varför ska du vara en sån stor bidragande faktor till all sorg och tårar?

Ignorera, ignorera, ignorera. Tänk på alla roliga saker som händer i ditt liv nu, ta dagen som den kommer. Jag vill sväva på mitt rosa moln och bara tänka på bra saker och hur bra jag mår för tillfället. Mår bra och kommer må ännu bättre när eländet är över, hoppas att det inte blir så många dagar. Ska ignorera det lilla mörka moln som alltid finns där och försöker få mig dyster igen, bara mitt rosa moln duger, så är det bara.

En dag som denna

by  on  in om barnlösheten, om vardagen • 3 Comments

Mors dag. Jag firar inte Mors dag, och jag kommer heller aldrig att göra det. Varför?

Anledning 1: I augusti är det 20 år sedan min mor kastade ut mig. 20 år sedan hon sa att hon aldrig ville se mig mer, att hon från och med då klippte av alla band. Sedan dess har jag träffat henne 1 gång och det var inte frivilligt utan under tvång. Under 20 år har jag ”lärt” mig att leva utan henne, vant mig vid att hon inte finns i mitt liv. Har jag saknat henne? Svar nej. Det jag har saknat är en mamma som var som en mamma ska vara, hur nu det är. Inte en mamma som som anser att man är ett misstag som aldrig borde ha blivit fött. Inte en mamma som säger att man inte behöver henne trots att hon var den tillflyktsort jag behövde på helgerna när man far var full.

Anledning 2: Jag är ofrivilligt barnlös, chansen är minimal att jag en dag blir mor själv. Men, säger alla, det kanske fungerar med nästa du träffar. Och visst, de kanske har rätt, men som jag skrev ovan så är chansen minimal. Även om jag träffar någon som faktiskt är villigt att ge sig in i IVF-svängen med mig. Och orkar jag ge mig in i den igen? Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ville det, men samtidigt så är jag så rädd att det ska gå som förra gången…vet inte om jag orkar med alla tårar, alla misslyckade försök, alla hormoner och läkarbesök.

Jag har varit ledsen idag, jag har tröstätit och efter det mått ännu sämre.Hängde på kanten till ett av mina gamla hål och höll mig fast för glatta livet, vägrade att falla mot botten. Men dagen slutar ändå med att jag mår bra och det kan jag tacka mina underbara twänner för. Tack för att ni finns! <3

Vill

by  on  in om barnlösheten, om vardagen • 2 Comments

Jag vill bli himlastormande förälskad! Längtar efter pirr i magen. Vill träffa honom som jag blir gammal med, han som jag vill dela allt med och han som vill dela allt med mig.

Egentligen mår jag bra. Jag trivs i mitt hem, min underbara nya lägenhet. Jag trivs på jobbet och med mina jobbarkompisar. Jag mår bättre än vad jag har gjort på flera år. Men det är något som saknas. Så är det bara. Vet inte varför jag tänker på det nu, varför jag tänker på det mer än vanligt. Kanske för att den förbaskade kroppen och mina dumma hormoner krånglar igen. Och jag blir så trött. Varje gång en påminnelse om att jag inte fungerar.

Den är där igen, barnlängtan. Och trots att jag inte vet om jag vill ge mig in i IVF-svängen igen så kan jag inte sluta tänka på det. Bara ett problem, jag är ensam. Inte för att det spelar någon roll, eftersom jag kanske egentligen inte vill.