Kategori: om barnlösheten

Jobbigt just nu

by  on  in om barnlösheten • 3 Comments

Vaken mitt i natten, inget ovanligt. Tankar som yr omkring, inte ovanligt det heller. Förra veckan var tung på flera sätt, dels min kropp som krånglade och dels ämnet i vi sysselsatte oss med i skolan (Gynekologisk/obstetrisk kirurgi då vi bland annat skulle titta på denna).

Om vi börjar med ämnet min kropp, eller rättare sagt hur den beter sig, så kan jag ju berätta att jag blir lagom road när jag räknar efter och upptäcker att jag har blödigt 54 dagar av 77. Inte alla i en följd, jag har haft några kortare perioder utan blod, men ändå – man blir rätt trött. Och då kan man fråga sig varför man inte ringer och får en tid för att fixa till detta elände, en mycket bra fråga, verkligen. Men jag orkar inte. Jag orkar inte just nu ta tag i det eländet för tyvärr så för det med sig en j*vla massa minnen och tankar som jag inte orkar att konfronteras med nu. Fast det är ju sant, det gör jag ju ändå. Fast i det tysta och i min ensamhet. Vet inte om jag orkar mer än så. För just nu gör det förbaskat ont allt det där.

Och så var det skolan som får mig att tänka på det där sakerna också, de där sakerna är alltså den ofrivilliga barnlösheten och allt det där som jag aldrig kommer att uppleva. Det var jobbigt under grundutbildningen och det är fortfarande jobbigt under specialistutbildningen, trots att många år har gått. Kommer det alltid göra ont?! Jag bara undrar. Det är över sex år sedan mitt och exmannens sista försök…

Och vad är det för skit man hittar på Facebook denna vecka?! MAMMAVECKA!!! Skriv i loggen när du blev mamma för första gången, kön och hur gammal du var. och Det är nationella dotterveckan, så om Du har vackra döttrar som Du älskar mer än Du kan beskriva! Kopiera och klistra in detta i Din status. Dina döttrar kommer att hålla Din hand en del av livet, men äga Ditt hjärta hela sin livstid. Det kanske är svårt att förstå, men för mig är det jobbigt att läsa sånt där. Men jag tror inte andra tänker så, alltså de som har barn. Jag tror inte de kan förstå hur man ständigt blir påmind om vad man inte har och vad man aldrig kommer att få. En annan sak, de där Bebiströjorna som fanns förr (finns?). Vi är inte blinda, vi ser att du är gravid, har jag lust att skrika ibland. Skulle också kunna tänka mig ha en sån men då skulle det stå IVF också….för bebis på annat sätt skulle jag ju aldrig få i min mage.

Nej då, jag är inte alls bitter. Eller jo. Ibland. Just nu. Om det är vad man vill kalla det.

Till sist, Wilda Mathilda har kommit med ett bra initiativ, en dag för oss ofrivilligt barnlösa på lördag den 28/5. Gå in till henne och läs mer om den.

Hur mycket kan en människa blöda egentligen?

by  on  in om barnlösheten, om vardagen • 2 Comments

Nej, jag väntar mig inga svar på den frågan för jag vet svaret. Och frågan kanske istället skulle vara ”hur mycket kan en människa av kvinnligt kön egentligen blöda?” Och från och med här kan känsliga karlar och andra som inte vill läsa om det elände som vi tjejer måste gå i genom (varje månad) sluta läsa på en gång, för det kommer inte bli vackert.

Jag är så trött på det här nu, på blödande alltså. Jag hade inte gnällt om jag hade varit som jag skulle, dvs blött lagom mycket regelbundet en gång i månaden men det gör jag ju inte. Långt därifrån. Jag hade inte heller gnällt, åtminstone inte lika mycket, om jag som förut blödde 14-21 dagar var tredje månad. Men inte heller det gör jag ju. Nu blöder jag betydligt oftare och jag orkar inte, jag orkar verkligen inte med det längre. Så då kan man fråga sig varför jag inte uppsökt vården för att få slut på det denna gång. Och det är verkligen en himla bra fråga som jag faktiskt själv ställt mig ett antal gånger de senaste dagarna. Om det finns ett rätt svar så är det nog mest för att jag inte orkar nu och då menar jag på det psykiska planet. För att gå till gyn är så oerhört förknippat med något annat som är jobbigt för tillfället, det vill säga den ofrivilliga barnlösheten. Anledningen till att jag blöder för mycket är ju också anledningen till att jag inte kan få barn, jag har ingen fungerande ägglossning. För det är ju inte så att jag är ovan precis att ligga i en sån där hemsk gynstol eftersom jag en gång i tiden gjorde det flera gånger i månaden. Sen är det mindre kul att göra det när man blöder floder men det säger alltid att de är vana. Fast det gör det ju inte roligare för mig ändå.

Och sen så lyssnar de inte på mig och vad jag vill, orkar helt enkelt inte ta den striden nu. Det är bara att vänta ut eländet, som vanligt. Fjortonde dagen nu och inte det minsta tecken till att det är på väg att ta slut, det kommer fortfarande störtfloder som får mig att rusa till toaletten i parti och minut för att jag tror jag har blödit i genom. Inte kul alls. Som sagt, det är inte lite som kommer, utan ofta stora ”härliga” levrade klumpar.

Jag blir så trött. Så trött.

Dag 24 – Det här får mig att gråta

by  on  in december 2010, om barnlösheten • 0 Comments

Barnlösheten. Oftast barnlösheten. Och tanken att jag kunde haft en tvååring men inte har det.

Den gör ont idag.

by  on  in om barnlösheten • 2 Comments

Barnlösheten. Den gör ont idag. Och jag hatar att den fortfarande efter så många år kan tynga ner mig så, ligga så tung över mina axlar att jag knappt orkar resa mig upp. Jag hatar att den fortfarande kan få mig att gråta. Vill inte ha dessa tårar som rinner ner för mina kinder. Vill kunna vara glad, vill kunna släppa dessa känslor, vill må bra. Men det gör jag inte. Jag gör inte det, och jag hatar det.

På något sätt har barnlösheten blivit symbolen på allt misslyckat i mitt liv, kronan på toppen. Alla svårigheter jag upplevde under min uppväxt, rånen när jag jobbade på ICA, mitt misslyckade äktenskap, misshandeln… Och sen, barnlösheten, alla misslyckade hormonbehandlingar, inseminationer och provrörsbefruktningar. Den jävla barnlösheten som jag har mina underbara hormoner att tacka för.

För saken är ju den, jag vill fortfarande. Jag vill ju ha barn. Hatar att jag inte kan släppa den längtan, den äter på mig, den sparkar på mig när jag redan ligger ner, den hånar mig, skrattar åt mig.

Och de säger att jag är stark. Stark som har orkat med allt. Så varför känner  mig då så liten och svag? Varför vill jag då bara krypa ihop i fosterställning och skita i allt?

Oväntad smärta

by  on  in om barnlösheten • 0 Comments

En dag som humörsmässigt inte varit toppen, kan inte direkt sätta fingret på varför. Det blev bättre fram mot kvällningen, mycket på grund av att jag några timmar tidigare hade bytt plats vid poolen. Ibland krävs det så lite att jag verkligen inte förstår mig på mig själv.

Eftersom det hade blivit bättre var jag inte alls beredd på den smärta som kom då jag var ute på min kvällspromenad. En smärta som berodde på barnlösheten.

Ett par, svenskar, med sin dotter på cirka 2 år gick plötsligt framför mig. Och genast, smärta. Så ont. Tanken var där innan jag hann formulera den – det kommer aldrig vara jag som går så där med min familj. Aldrig.

Var inte beredd på denna känsla. Har aldrig känt så när jag sett familjer med större barn tidigare, det brukar vara andra saker som triggar igång smärtan. Inte heller har jag tänkt på barnlösheten de senaste dagarna, har tänkt mycket men inte på den. Inte heller är eländet här, även om jag misstänker att det snart är dags igen (och jag som inte har någon mer medicin och lär få blöda i evigheter innan jag får tid till doktor).

Visst, barnlösheten bär jag ständigt med mig, den är en del av mig, jag kan inte komma ifrån det. Men denna smärta kommer sällan, jag har lärt mig att leva med det faktum att det inte kommer bli några barn för mig. Hur ont denna tanke än gör. Till och med beredd på att ge mig in i IVF-svängen igen. Men det kommer aldrig att ske. Det blir aldrig jag, det blir aldrig min dotter/son, det blir aldrig min familj som går där. Just nu gör det ont.