Att bryta ett lopp det tog verkligen hårt på mig! Jag vet att jag skrivit om det tidigare men det är verkligen något som påverkat mig, jag har aldrig brutit något tidigare. Jag bröt loppet på grund av att jag fick ont i mitt vänstra knä på ett ställe där jag inte brukar ha ont, det gick helt enkelt inte att springa. Med medfödda knäfel och med operationer av båda knäna (två gånger på det vänstra) så är det inte helt optimalt att springa kan man tycka, speciellt inte med en övervikt som pendlat mellan 20-25 kg.
Jag är van att ha ont i mina knän men den här smärtan som kom i och med Prag halvmaraton var en ny och det gjorde mig lite rädd. Skulle jag inte kunna fortsätta att springa nu? Och då menar jag inte just då den dagen, då när jag bröt, utan jag menade för all framtid. Jag tycker ju om att springa! Mina tankar snurrade och den fastnade hela tiden på det här med min övervikt och den belastning den har på mina knän vid just löpning. Jag har länge varit inställd på att jag måste gå ner i vikt och helgen i Prag pratade jag om det med en av mina löpartjejer. Hon har viktväktat och tyckte helt klart att jag skulle hoppa på det igen. Jag var med i Viktväktarna runt 2001-2002 (tror jag) och gick ner ca 23 kg, jag vet att det fungerar. Jag hade dock reservationer angående deras app som jag upplevde som inte så bra när jag testade för några år sedan, men jag valde att bli onlinemedlem ändå. (Deras app har för övrigt blivit mycket bättre.)
Så. Den första april valde jag att starta och det har gått bra. Ok, jag har inte räknat points under de mest hektiska flyttstöksveckorna men jag har ändå lyckats gå ner i vikt. Jag väger mig på måndagar och i måndags när jag vägde mig efter ett par veckors uppehåll visade vågen ett sammanlagt minus på 7,2 kg! Det känns som mina knän kommer att tacka mig på lördag när de på lördag ska bära mig 41 195 meter.
›› 92/100 #blogg100
